lördag 6 oktober 2012

Top 10 bästa låtarna någonsin. Med pretentiösa motiveringar!



Kör en till då, känns som det är dags faktiskt.

1. Oasis - Don't Look Back In Anger
Vi snackar en låt som inte är en låt för mig längre, mer en känsla. Det är något med refrängen som seriöst får mig att gråta varje gång jag är full och gör den i min ensamhet. Det finns en känsla i låten som säger så mycket mer än ord. Om det finns en låt som kan få mig att betvivla relevansen i en låttext så är det den här. Texten är inte dålig, men texten är oviktig.

2. Tom Petty - Learning To Fly
Den vände upp och ner på hela mitt liv när jag hörde den först. På radion med min pappa i bilen, han såg gråtfärdig ut. Min stenhårda iskalla pappa såg tårögd ut, antagligen bara solen i ögonen men vad spelade det för roll? Jag åkte hem och sökte upp låten, blev ett sådant dedikerat Tom Petty-fan, det förändrade hela min vardagsrutin, det gjorde mig till något mer som människa. Och det här är låten som spelas på min begravning.

3. Neil Young - Like A Hurricane
På live rust mest. Jag må ha tatuerat in "It's better to burn out than to fade away" från en helt annan låt. Men det här är låten som försatt mig i fler trans än vad lsd gjort för hippie-generationen sammanlagt. Det är en kärleksekvation med mig och Neil Young. Gitarren som tagen från det gudomliga som bara skär igenom luft eld och vatten, som pulveriserar berg och som våldtar allt det vackra i världen och lämnar oss som elefantkyrkogården i lejonkungen. Men glada.

4. Deep Purple - Child In Time
Det är nyårsafton, jag är full. Låten spelas på högsta volym. Låten når sitt klimax i ett röstcrescendo utan like. Jag slänger mig ut i snön i enbart kalsonger. Musik blir ALDRIG starkare än där och då.
Made in Japan är världens bästa liveskiva (tillsammans med live rust) och det här är bästa låten. den har allt.


5. The Smiths - I Know It's Over
Jag är smart, jag är charmig, jag är allt en tjej borde vilja ha. Så varför sover jag ensam inatt?
Jag trodde inte musik kunde träffa mina känslor så brutalt som den här låten. Jag blev bara ställd. Morrissey är en husgud, han är en fantastisk låtskrivare, men han toppar aldrig det här igen. Hela känslan över låten med den fantastiska basen och känslan av total ensamhet är slående. Som en smäll på käften. Av en ishacka.

6. Antony & The Johnsons – Fistful of love
Det här är en låt jag önskar handlade om något annat egentligen. Men vem bryr sig?
Första gången jag hörde den small det direkt, Lou reed säger något väsentligt, för att intala dig hur substansfylld låten är. Och sen drar den igång, den har allt en låt behöver, och mer därtill! Hela arrangemanget, men känslan, hur den bygger upp allt. Det är SÅHÄR MAN SKRIVER MUSIK. Den galna saxofonen i bakgrunden som gråter ut, som förtvivlat söker något. Medan vi får svar på alla världens gåtor.

7. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Låtar kommer och går, så är livet, så är det alltid. Den här låten lämnar mig ibland, mest när jag tänker på inledningsraden och hur snodd melodin är. Men sen så är klockan mycket på natten, ensamheten kommer tågande som The Darjeeling Limited och man känner att fy helvete. Hur kan Håkan Hellström fånga något så enkelt? Slutklämmen, en ton upp. Trummor som ökar och ökar. Publikfrieri, enkelhet? Ja absolut. Men det är så jävla JÄVLA BRA.
”JAG HADE HOPPATS PÅ NÅGOT.. HOPPATS PÅ NÅGOT…….”

8. Broder Daniel – Shoreline
Det tog mig flera år att lägga den här före When We Were Winning. Men till slut, efter många om och men. Mycket tragglande. Så kom den lite smygande förbi. Jag gick ute i regnet en dag och helt plötsligt hörde jag låten på ett annat sätt. Det var så mycket mer tragiskt. Hela ögonblicket var så tragiskt, det var som att jag fick en insikt jag inte ens ville ha, i spöregnet stod jag och på något sätt var det som att den här låten legitimerade det jag är på väg att bli, mot min vilja. Vilket jävla anthem för arbetarklass med krossade drömmar. Vilken jävla symfoni för den där vackra misären vi lever i.

9. Bob Dylan – Don’t Think Twice It’s Alright
Det börjar direkt med introt. Kan man spela sådär ens? Fattar inte.
Den kanske inte alltid är bäst, men den kommer alltid tillbaka starkt. Den kommer alltid tillbaka med en melodi som är så fascinerande, den är så genuin på ett helt magiskt sätt. Den är så sorglig, det är som början på något som komma skall. Det är en vag inblick i Blood on the tracks en massa år innan den var påtänkt. Det är den sorgliga delen i Blonde on blonde, innan vi är där. Det är Dylan.

10. Barbados – Allt som jag ser
Jag kanske inte är helt seriös. Men jag är 12 år, står framför en spegel på Skara Sommarland och jag spelade den säkert 120 gånger i sträck, jag stog där och drömde om ett annat liv, om en annan värld. Om att faktiskt lyckas med något till skillnad från var jag var på väg. Och det är ungefär i samma ögonblick jag är kvar när jag hör den låten än idag. Ungefär samma tårfyllda babyface, med lite skägg. Och det är stunder som dessa man kan vara glad att man inte är samma ensamma tolvåring utan vänner, inte samma ensamma tolvåring som till stor del saknade livsglädje. Som Borat skulle sagt.
”Great Success”. 


3 kommentarer:

  1. Med tanke på gitarrspel och musik med substans, vad är din åsikt om John Frusciante?

    /ditt number one fan

    SvaraRadera
  2. väldigt duktig kompetent underskattad gitarrist som gjorde RHCP mycket mer intressanta än dom vore utan honom.

    Hans solokarriär är också bra. min kamrat robin visade mig honom och han är en jävel på melankolisk singer-songwriter-musik.

    men är inte heeelt insatt.

    SvaraRadera
  3. Tycker du borde ta en titt, han verkar vara riktigt vettig och lyriken är som sagt väldigt slående och då menar jag att man verkligen får sig en rak höger i plytet! Även han har ett gitarrspel som får brallorna att skaka. Kan rekommendera hans cover på "Song to the siren" för melankoliska stunder eller den 9 minuter långa "Before the beginning" där hans gitarrspel verkligen träder fram.

    Over and out.

    SvaraRadera