Mina föräldrar, min farmor, några gamla lärare, en gubbe i baren på en hockeymatch 1997.
Men få människor har betytt mer än Neil Young. Det är han och Dylan i musiken liksom.
Jag tänker inte hymla, jag och Dylan är närmare. Vi har en mer känslomässig relation. Det är mer mystiskt och jag känner mer för honom, där bryr jag mig liksom om hans recensioner.
Bob Dylan är min älskade fru, som jag rår om. Neil Young är min eldsprutande älskarinna som tar mig med storm, som bränner upp min värld och sen lämnar mig med askan.
Jag älskar Neil Young, jag har ett citat av honom på min rygg. Jag vill skaffa ett till på mitt bröst.
"I am just a dreamer, but you are just a dream".
Det vackra med Neil Young är hur han trotsar all logik. Och självklart hans gitarrspelande.
När Neil Young kommer igång med gitarren på riktigt, då är jag religiös.
Lek med tanken att Gud finns, på riktigt nu alltså. Och Gud kommer till jorden i mänsklig form.
Så Jesus är på jorden alltså, och han ser en gitarr och ska spela på den.
När han spelar så kan han inte alla grunder, men eftersom han är Jesus så spelar han inte mänskligt.
Det är som att Neil Young är gud reinkarnerad och när han spelar ett gitarrsolo lämnar han sin mänskliga kropp och hämtar inspiration från det övermänskliga. Från det gudomliga.
Att han dessutom vaggar fram och tillbaka, ofta blundandes gör det inte svårare att tolka. Det är helt uppenbart inte en mänsklig företeelse.
Dessutom är han så äkta, när Kurt Cobain dör citerar han inte bara Neil Young på avskedsbrevet. Han lämnar efter sig inspirationen till en hel skiva, där Young ännu en gång bevisar sin totala storhet som gitarrvirtuos. Han kan verkligen mangla iväg otaliga minuters ren och skär våldtäkt av gitarr.
Om Eric Clapton har förspel dygnet runt och bara kysser gitarren ömt och varsamt, och Hendrix brukar kärlek med sin, passionerat och eldigt.
Då är Neil Young fucking jävla HAGA-MANNEN. Han våldtar fram solon, gitarren försöker springa men det går inte. Neil Young är överallt och han är GUD. Liksom det är för sjukt för att ens beskriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar