fredag 19 oktober 2012

Jag är bra på att ha tråkigt - Ensamhet och grubbleri

Jag är en kretslös människa. På gott och ont.
Dom flesta jag känner är personer i kretsar, större eller mindre. Dom umgås tillsammans och gör saker tillsammans, det är lite som ett band utan musik. Det handlar om att uppoffra saker tillsammans och likt ett fotbollslag oftast skörda gemensam frukt, även om inte alla får ligga. Vilket en bok säger, vilket inte är sant.

Inte sant!



Men jag har aldrig riktigt hittat mig i en krets, alltid varit lite för egen, lite för lite lagspelare för att orka ha tråkigt i grupp. Liksom jag förstår inte hur folk inte kan uppskatta ensamhet mer? Jag är bra på att ha tråkigt. Jag älskar att sitta själv en kväll i en öde lägenhet, lyssna på lite musik och nyttja det bästa det moderna samhället erbjuder mig, internet. Ibland spelar jag något spel, konverserar med någon människa. Ibland skriver jag något, typ nu. Oftast bara är jag.

Att vara i en krets kan ge mycket glädje, men då måste du köpa presenter till alla. Och du måste bjuda med alla alltid, och du måste läsa boken "Bro-Code" och shotta och vara cool. Du måste hitta på saker och ha "bro-dates" och såna där saker. Jag klarar inte av sånt. Jag är min bekantskapskrets Ulf Lundell. Jag umgås helst med folk på tu man hand. Mer utrymme för egocentri då.

Och jag är bra på att ha tråkigt. Det ska gudarna veta.
Jag får regissera och tycka till. Man hittar också sin nisch med tiden, saker som kräver uppmärksamhet, fantasyhockey, flashback, bloggande, communities, listskrivande, spel, människor, dansbandskampen.

Det är som att jag utvecklat en talang för att ha tråkigt. När andra människor får panik efter ett par timmar själv får jag panik när jag inser hur många olästa trådar i musikdelen på flashback det är. När det har gått några dagar utan bloggande, när jag har en hel lista med låtar jag måste lyssna på. När Game Of Thrones kommit med ett nytt avsnitt och jag inte får vara själv. När Alexis Texas har släppt en ny.. skiva.

Så ser jag ut framför datorn ofta. Lite skrämd av japanska tjejer som bajsar i koppar.


Och utan ensamhet kan man inte skapa saker tror jag. När ska du ha tid att sortera alla tankar, alla känslor, alla minnen? När ska man ha tid att grubbla över idiotiska saker som att man är bra på att ha tråkigt och borde blogga om det?

Egocentri & Jag & Mig

Jag är så egocentrisk så att en gång åkte jag hem från en fest för att för få människor ville prata med mig och jag kände mig som en typisk parantes-människa. Ni vet dom där som bara är där, snackar med några få utan att ens få vara stora fiskar i små sjöar. Högerbackarna. Nicklas Alexandersson. Staffan Hellstrand. Potatisbullarna.

Jag lyssnar seriöst på musik jag själv gjort på en sjuklig nivå för att inte ens ha spelat in en riktig skiva. Och till exempel kan jag full på nattbussen på väg hem från krogen lyssna igenom demoinspelningar jag har på min ipod och få över en timme att gå snabbare än blixten. Jag sitter och sjunger med, känner mig genial och övervärderar varenda rörelse jag gör.

Jag är den där personen som lägger vikt vid mina egna gamla dagböcker och barnbilder och minnen som om jag var John Lennon. Och jag störs av vetskapen att ingen bryr sig om Ebbot's barnbilder och att jag därför inte ens i teorin kan bli så viktig för någon. Men jag hoppas. Och OM så är jag lika förberedd som USA är på krig.

Jag är personen som tycker att människor jag indirekt nämnt i en låt ska känna sig hedrade och prata om det nonstop, som blir sårad när folk inte bryr sig eftersom jag är så viktig. Liksom Bob Dylan skrev en låt om sin gamla flamma och hon blev glad.

Jag vet allt om mig själv, jag har liksom tagit mig tid att analysera allt från rörelse och språkmönster till favoritmat vid olika tillfällen via vilken musik jag gråter till på fyllan (ALLTID Don't look back in anger) och fyrahundra saker jag stör mig på när jag är nyvaken. Jag är förberedd på alla intervjufrågor världen kan ge mig, har redan övat in alla fyndiga kommentarer om låtar jag skrivit jag ska propagera ut i Conan O'Brien sen. Och säga något provocerande så att folk blir rädda.

Varför jag säger detta? Jo för nu har jag massa foton på mig på min dörr. Mitt emot en spegel. Så att jag aldrig slipper undan världens charmigaste människa. Ni vet han som har koll på hur man är ironisk bättre än alla andra, som är lite mer klipsk, lite mer kreativ, lite mer snabbtänkt än alla andra. Han som bryr sig om saker och allt han gör är genuint (förutom diskning och träning) på riktigt och inte bara på låtsas på lördagar.  Som ja, alla dagar i veckan är jag. Hampus ni vet. Han som bloggar här. Han vars självdistans är farligt dold. Men finns där om ni letar noga, bland barnbilder och sånt där.


tisdag 9 oktober 2012

Kassans marodörer

Så jag sitter i kassan, jag är lite uttråkad och tänker på låttexter, lever i en egen liten bubbla, såsom jag ofta gör.
Man sitter där, dagdrömmer och väntar på bättre tider. På att få gå hem och ta av sig byxorna och dricka för mycket läsk.

Så kommer två unga killar, och lägger upp varorna, en kvinna kommer efter och den ena killen lägger pinnen man har mellan varor åt fel håll, kvinnan rättar till honom. Han fnissar och hans kompis ber honom "inte tolerera det här". Killen ändrar det igen.

Och det är här jag förväntar mig en suck från kvinnan, jävla ungdomar och deras onödiga spratt.
Men nej, hon väser ilsket, rosenrasande.
"DEN SKA VARA ÅT DET ANDRA HÅLLET FÖRSTÅR NI INTE DET????"
Den ena pojken är typiskt ungdomsk och säger att "det ska den inte alls".
Hon är så arg så det kokar ur öronen, jag är förvånad att hon inte spöade upp dom på plats.
Hon rättar till det igen, och mumlar något involverande svordomar. Hon är seriöst centimeter från att gå Chuck Norris på deras arslen.

Jag, jag sitter bara tyst och undrar vad för dant skådespel jag tycks vara passiv del av. Och kan inte hålla mig för skratt.

lördag 6 oktober 2012

Film från das spelning

Top 10 bästa låtarna någonsin. Med pretentiösa motiveringar!



Kör en till då, känns som det är dags faktiskt.

1. Oasis - Don't Look Back In Anger
Vi snackar en låt som inte är en låt för mig längre, mer en känsla. Det är något med refrängen som seriöst får mig att gråta varje gång jag är full och gör den i min ensamhet. Det finns en känsla i låten som säger så mycket mer än ord. Om det finns en låt som kan få mig att betvivla relevansen i en låttext så är det den här. Texten är inte dålig, men texten är oviktig.

2. Tom Petty - Learning To Fly
Den vände upp och ner på hela mitt liv när jag hörde den först. På radion med min pappa i bilen, han såg gråtfärdig ut. Min stenhårda iskalla pappa såg tårögd ut, antagligen bara solen i ögonen men vad spelade det för roll? Jag åkte hem och sökte upp låten, blev ett sådant dedikerat Tom Petty-fan, det förändrade hela min vardagsrutin, det gjorde mig till något mer som människa. Och det här är låten som spelas på min begravning.

3. Neil Young - Like A Hurricane
På live rust mest. Jag må ha tatuerat in "It's better to burn out than to fade away" från en helt annan låt. Men det här är låten som försatt mig i fler trans än vad lsd gjort för hippie-generationen sammanlagt. Det är en kärleksekvation med mig och Neil Young. Gitarren som tagen från det gudomliga som bara skär igenom luft eld och vatten, som pulveriserar berg och som våldtar allt det vackra i världen och lämnar oss som elefantkyrkogården i lejonkungen. Men glada.

4. Deep Purple - Child In Time
Det är nyårsafton, jag är full. Låten spelas på högsta volym. Låten når sitt klimax i ett röstcrescendo utan like. Jag slänger mig ut i snön i enbart kalsonger. Musik blir ALDRIG starkare än där och då.
Made in Japan är världens bästa liveskiva (tillsammans med live rust) och det här är bästa låten. den har allt.


5. The Smiths - I Know It's Over
Jag är smart, jag är charmig, jag är allt en tjej borde vilja ha. Så varför sover jag ensam inatt?
Jag trodde inte musik kunde träffa mina känslor så brutalt som den här låten. Jag blev bara ställd. Morrissey är en husgud, han är en fantastisk låtskrivare, men han toppar aldrig det här igen. Hela känslan över låten med den fantastiska basen och känslan av total ensamhet är slående. Som en smäll på käften. Av en ishacka.

6. Antony & The Johnsons – Fistful of love
Det här är en låt jag önskar handlade om något annat egentligen. Men vem bryr sig?
Första gången jag hörde den small det direkt, Lou reed säger något väsentligt, för att intala dig hur substansfylld låten är. Och sen drar den igång, den har allt en låt behöver, och mer därtill! Hela arrangemanget, men känslan, hur den bygger upp allt. Det är SÅHÄR MAN SKRIVER MUSIK. Den galna saxofonen i bakgrunden som gråter ut, som förtvivlat söker något. Medan vi får svar på alla världens gåtor.

7. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Låtar kommer och går, så är livet, så är det alltid. Den här låten lämnar mig ibland, mest när jag tänker på inledningsraden och hur snodd melodin är. Men sen så är klockan mycket på natten, ensamheten kommer tågande som The Darjeeling Limited och man känner att fy helvete. Hur kan Håkan Hellström fånga något så enkelt? Slutklämmen, en ton upp. Trummor som ökar och ökar. Publikfrieri, enkelhet? Ja absolut. Men det är så jävla JÄVLA BRA.
”JAG HADE HOPPATS PÅ NÅGOT.. HOPPATS PÅ NÅGOT…….”

8. Broder Daniel – Shoreline
Det tog mig flera år att lägga den här före When We Were Winning. Men till slut, efter många om och men. Mycket tragglande. Så kom den lite smygande förbi. Jag gick ute i regnet en dag och helt plötsligt hörde jag låten på ett annat sätt. Det var så mycket mer tragiskt. Hela ögonblicket var så tragiskt, det var som att jag fick en insikt jag inte ens ville ha, i spöregnet stod jag och på något sätt var det som att den här låten legitimerade det jag är på väg att bli, mot min vilja. Vilket jävla anthem för arbetarklass med krossade drömmar. Vilken jävla symfoni för den där vackra misären vi lever i.

9. Bob Dylan – Don’t Think Twice It’s Alright
Det börjar direkt med introt. Kan man spela sådär ens? Fattar inte.
Den kanske inte alltid är bäst, men den kommer alltid tillbaka starkt. Den kommer alltid tillbaka med en melodi som är så fascinerande, den är så genuin på ett helt magiskt sätt. Den är så sorglig, det är som början på något som komma skall. Det är en vag inblick i Blood on the tracks en massa år innan den var påtänkt. Det är den sorgliga delen i Blonde on blonde, innan vi är där. Det är Dylan.

10. Barbados – Allt som jag ser
Jag kanske inte är helt seriös. Men jag är 12 år, står framför en spegel på Skara Sommarland och jag spelade den säkert 120 gånger i sträck, jag stog där och drömde om ett annat liv, om en annan värld. Om att faktiskt lyckas med något till skillnad från var jag var på väg. Och det är ungefär i samma ögonblick jag är kvar när jag hör den låten än idag. Ungefär samma tårfyllda babyface, med lite skägg. Och det är stunder som dessa man kan vara glad att man inte är samma ensamma tolvåring utan vänner, inte samma ensamma tolvåring som till stor del saknade livsglädje. Som Borat skulle sagt.
”Great Success”. 


Ulf Lundell & Min relation till döden

Jag älskar underdogs och jag älskar sagor, det är något med drömmandet som attraherar mig orimligt mycket. Jag har aldrig haft så mycket till övers för verkligheten, den är dyster och dekadent. Den innehåller misär och krav och elände. Man får inte ut det man vill av den. Nästan aldrig.

Det är därför jag spelar musik, det är därför jag inte kan spela football manager utan att rollspela sönder det. Det är därför jag alltid vill infiltrera folks livshistorier, därför jag aldrig bryr mig om fattiga barn, cancer och krigsoffer, jag har fullt upp med spruckna drömmar i I-länderna liksom. Har fullt upp med saker jag kan identifiera mig med, för det sista jag är, är en bra människa och världsmedborgare.

Det jag älskar mest är när man sätter allt i relation till döden, och saker kan få ett större sammanhang. Våra liv är en film, alla har en film på sig innan eftertexterna kommer. Det går inte att pausa eller spola tillbaka, bara att hoppas man kan rädda situationen och få ett relativt lyckligt slut.

Det är det som ger allting ett värde, varje gång du gör något rätt är betydelsefullt. Varje misslyckande är en lärdom du kan bära med dig. Vissa har filmer fyllda med biljakter, min är mest någon slags egocentrisk skandinavisk "1 guy 1 cup" utan blod.

Det är häftigt när en person reser sig på 9. När jag låtsas att personen på något sätt i relation till döden, reser sig en sista gång och skapar något av värde. Personen vet att livet snart är över, ska man inte offra lite hängmatte-tid för att göra något större än det här pisslivet man lever?


Så kommer Ulf Lundell, tjugo år efter han skapat allt av värde. Han undrar om vi är lyckliga nu.
Så han spurtar dom sista metrarna för att inte förlora sitt epitet, för att säga något mer. Han vill inte stanna upp helt även fast det nästan budgeterats så. Han vill ha mer värde! Han är förbannad och hungrig. Sista natten med gänget. Det är som när Rohan kommer till räddning i sista Sagan Om Ringen-filmen. Det är det sista uppsvinget i en lång karriär.

Och med mina hörlurar och en hög volym, med lite Pepsi och ett lugn så ja, jag är ganska lycklig.
Och det är inte ofta.


fredag 5 oktober 2012

Neil Young och våldtäkterna

Vissa personer har betytt mycket för mig.
Mina föräldrar, min farmor, några gamla lärare, en gubbe i baren på en hockeymatch 1997.
Men få människor har betytt mer än Neil Young. Det är han och Dylan i musiken liksom.

Jag tänker inte hymla, jag och Dylan är närmare. Vi har en mer känslomässig relation. Det är mer mystiskt och jag känner mer för honom, där bryr jag mig liksom om hans recensioner.

Bob Dylan är min älskade fru, som jag rår om. Neil Young är min eldsprutande älskarinna som tar mig med storm, som bränner upp min värld och sen lämnar mig med askan.

Jag älskar Neil Young, jag har ett citat av honom på min rygg. Jag vill skaffa ett till på mitt bröst.
"I am just a dreamer, but you are just a dream". 
Det vackra med Neil Young är hur han trotsar all logik. Och självklart hans gitarrspelande.


När Neil Young kommer igång med gitarren på riktigt, då är jag religiös.
Lek med tanken att Gud finns, på riktigt nu alltså. Och Gud kommer till jorden i mänsklig form.
Så Jesus är på jorden alltså, och han ser en gitarr och ska spela på den.
När han spelar så kan han inte alla grunder, men eftersom han är Jesus så spelar han inte mänskligt.
Det är som att Neil Young är gud reinkarnerad och när han spelar ett gitarrsolo lämnar han sin mänskliga kropp och hämtar inspiration från det övermänskliga. Från det gudomliga.

Att han dessutom vaggar fram och tillbaka, ofta blundandes gör det inte svårare att tolka. Det är helt uppenbart inte en mänsklig företeelse.

Dessutom är han så äkta, när Kurt Cobain dör citerar han inte bara Neil Young på avskedsbrevet. Han lämnar efter sig inspirationen till en hel skiva, där Young ännu en gång bevisar sin totala storhet som gitarrvirtuos. Han kan verkligen mangla iväg otaliga minuters ren och skär våldtäkt av gitarr.

Om Eric Clapton har förspel dygnet runt och bara kysser gitarren ömt och varsamt, och Hendrix brukar kärlek med sin, passionerat och eldigt.
Då är Neil Young fucking jävla HAGA-MANNEN. Han våldtar fram solon, gitarren försöker springa men det går inte. Neil Young är överallt och han är GUD. Liksom det är för sjukt för att ens beskriva.

Nyanslösa barn retar mig

Jag klär på mig samma kläder som dagen innan, har inte riktigt kraften att släpa mig in i duschen fast klockan är närmare 14, det är lite så jag är, trött innan 15.00.
Jag går ut genom porten, än så länge är allt precis som vanligt, tar upp min mp3, den här gången kör jag All-In på lite Joy Division. Perfekt musik att promenera till, det fångar verkligen apatin jag ibland låtsas mig vara del av, fast jag pratar hela jävla tiden.

Så går jag förbi min gamla skola, nostalgi. Ser några små flickor som fnissar, jag pausar musiken.


"Jävla tjockis".
"Tjocksmock"
"Fyfan vad tjock du är.. tjockis"
Jag blir helt ärligt sjukt ställd. Liksom, det här är tjejer mellan 8-12 år. Det här är SMÅTJEJER. I en sekund överväger jag att vända dom upp och ner och lära dom en läxa. Inser att jag inte kan motivera det med att dom retade mig inför uppeldade föräldrar sen och väljer att kolla på dom intensivt. Jag tar av mig hörlurarna, kollar på dom noga och ler.

- Tjejer ska ni verk..
"TJOCKIS"

Jag gick vidare, erkände mitt nederlag.
Men det stör mig hur nyanslösa dom är. Liksom jag må vara tjock, men vad säger dom till en person som är sjukligt fet då? Det funkar liksom inte att slösa så stora ord på mig. Kunde dom inte nöja sig med att skrika "Din smått överviktiga jävel" eller "din mulliga tönt"?
Vad ska dom nu säga till riktigt tjocka människor?


tisdag 2 oktober 2012

Eftersom dom vägrar göra det själva

 

Vilket ställe är bäst i Stockholm just nu?
Alla som har öl för under 45 kronor. Och inte spelar för modern musik.
Helst ska dom ha en risig hamburgertallrik eller så, för då slipper man fixa fyllekäk på hemvägen.



Vilket är ditt absoluta favorithak?
Min balkong är bäst, för då kan man sätta på en vinylskiva av eget tycke och känna sig självständig och cool. Men annars alla billiga ställen. En gång var jag på Riche, det kändes fancy.




Vad är du ute efter när du går ut i Stockholm?
Att göra något minnesvärt eller bara vara social och trevlig. Typ mingla med suspekta turister i Carmen's källare, lägga till dom på facebook och gilla något dom skrivit. Känna sig lite internationell. Bli full.



Var går du när du är ute efter en annorlunda kväll?
Inte till Fridhemsplan. Där det alltid är likadant.




Var gick du ut oftast för 10 år sen?
Stureplan.


Har du någonsin hängt någonstans som du skäms över?
Nej. Men jag kan tycka det är jävligt meningslöst att sitta på Copperfields, även om man ofta hamnar där.




Vad får man absolut inte göra på krogen?
Spy.



Vad är det konstigaste du sett på krogen?
Anders Timell.



Vilket är ditt allra bästa krogminne?
När jag var ute med min kompis Jokke och blev överdrivet full och nästan utkastad från ett riktigt sunkigt ställe för att vi ledde allsång till en Oasis-dänga. Och sen stal jag en gitarr av ett gäng chilenare (dom fick tillbaka den) och ledde en revolution. Ungefär. Kändes så.
Eller alla gånger jag blivit för full men lyckats att inte få folk att hata mig.
Vilket är ditt allra värsta krogminne?
Dom där gångerna man suttit på Copperfields, inte pratat med någon utanför sitt sällskap, det har inte hänt något och i slutändan sitter alla i sällskapet och sms:ar eller surfar på mobilen.


Ja, jag har tråkigt. 

fredag 28 september 2012

I Will Never Let You Go

Jag skriver sällan musik, aldrig musik. Men denna låt skrev jag faktiskt ackordsföljden (enkel jävel) till! Och det är mitt lilla barn. Texten är ostig men viktig för mig, melodin är viktig för mig. Det här är min favorit.



måndag 24 september 2012

Prag-filmen


Att tvingas säga hej

Ni vet den där känslan när man inte längre har kontakt med en person och träffar den. Man har ingen vilja att ha kontakt med personen, inget driv att ens föra någon slags konversation med personen. Den finns inte längre i bubblan man lever sitt patetiska liv i.

Och så träffas man, och man går förbi varandra. Båda kollar åt olika håll, det är nemas problemas.
Man har andra gemensamma bekanta och en oskriven lag att man inte snackar överdrivet mycket skit om varandra i onödan, det är bara att hålla huvudet kallt.

Och så träffas man den där ödesdigra gången, när man råkar kolla på varandra lite för länge och inser desperat att "fitta, vi MÅSTE hälsa nu, finns ingen undanflykt."
Du kan inte längre ta upp mobilen. Du kan inte kolla bort efter såpass lång tid. Du kan inte vända på en femöring eller ens bara ignorera, det är bara att bita i det sura äpplet och hälsa.

och så hälsade vi. och det gjorde ont.


söndag 23 september 2012

"Sluta vara snygg"

Jag älskar folk som skriver "Amen sluta vara snygg!" till andra människor, aldrig till mig, men ni fattar.
Det är så härligt ologiskt, som att man indoktrinerats i tänket att riktig vänskap är fylld med "sting" d.v.s att man pikar varandra, att man sällan är renodlat positiva utan ofta väver in saker i en negativ skepnad för att visa hur vänliga man faktiskt är.

Till exempel "Din jävel, sluta vara så smart" i situationer då en person briljerar. Eller "Du vet att du är en jävla dvärg, men fan vad bra du spelade det där solot".
Det är helt okej! Det tyder på en bra relation när man inte behöver hyckla, när man kan balansera mellan kärleksfullhet och en hatisk agenda utan att det på något sätt blir genuint negativt.

Och viktigast av allt, det finns en logik. "Sluta vara smart" = Jag vill vara smartare än dig. "Dvärg som spelar bra solo" = Du är bra på gitarr. Tur att jag är längre än dig.

Men tjejer som skriver "Sluta vara så snygg". Vad fan vill dom säga? Det är så jävla efterblivet. Vill dom kasta syra i ansiktet på sina vänner? Det är inte snällt. Seriöst.



 "Dom skrev på min profilbild att jag skulle sluta vara snygg.. förstod inte vad dom menade förrän nu"

fredag 21 september 2012

Ibland behöver man lite Dylan

Det är inte helt sällan och bara när man är själv, lite smygande kommer det. I jobbiga situationer, man kanske känner sig lite irriterad, upprörd, sviken, ledsen, sårad, besviken. Man är uppstressad och känner sig pressad. Vill säga något men vet inte hur. Man är vilsen i allt man känner och känner sig ur balans.
Saker går inte helt som man vill, livet är fyllt med lite oflyt sådär. Människor agerar inte som man vill, inte ens man själv gör det.

Livet är så fyllt av stressmoment, av den konstanta vetskapen av all skit man måste hinna med, måste åstadkomma. Saker man inte hinner med och därför kommer dö ifrån.

Ibland vill man bara härifrån, bort från all jävla skit. Man vill spränga hela skiten och döda allt och alla.
Ibland behöver man lite Dylan.


tisdag 31 juli 2012

"Fääärdig"

Har ni haft den där känslan att ni "gjort ert" i ett sammanhang? Det känns som att mitt bloggande fyllde sin funktion under ett par kalla aktiva månader när jag delgav världen en massa relevant information och tankemässiga vägledningsmanövrar. Nu känns det mest som att jag inte har så mycket att säga, och när jag väl har det så tar jag mig aldrig tid att formulera det.

Det känns också så falskt att försöka blogga när jag inte har drivet, två gånger har jag börjat redigera videobloggsinlägg och sen låtit det förbli ett halvt, för att något fattats.

Jag har gjort mitt på mitt jobb till viss del, det är inte lika kul att dra skämt för kunder längre, fast jag vet inte riktigt vad jag hellre vill göra som inte kräver utbildning, stenhårt arbete eller en mikrofon och tur.

Bland vissa människor man känner så är det samma känsla, man har gjort sitt, man har sina minnen och sina grejer men kan det verkligen bära mer frukt nu? Antagligen inte.

Jag har också seperationsångest vilket gör det hela rätt problematiskt.
Men jag tror jag ska försöka blogga lite ibland, mest för att jag alltid kan kolla tillbaka på det, jag gillar att läsa min blogg faktiskt. Vissa saker jag har sagt har varit smartare än vad jag skulle kunna säga nu. På så sätt kan man säga att min utveckling är negativ. Jag har hamnat på tomgång.

Jag ska skärpa mig.


måndag 16 juli 2012

fyfan

Det slog mig igår hårdare än någonsin att jag bara lever ett liv, med en tid som aldrig stannar. Det är som en film man aldrig kan pausa och det är skrämmande.

Bert & The Heman Hunters

"Du lever bara ett liv, du lever bara ett enda liv
Så lyssna och lär, skapa inga besvär, för livet är här"

måndag 11 juni 2012

Förbjuden Frukt

Det är något mänskligt med det hela spektaklet, det är något i hela situationen som definierar mänskligheten mer än vi kanske vill erkänna för oss själva när natten närmar sig.

Det är förbjuden frukt som smakar bäst. 

Jag var på väg hem från skolan med Anders tror jag, vi går en annan väg än vi brukar för att nu är det dags, jag känner hur det sprudlar av eufori i varje del av kroppen, jag känner en underliggande extas som snart kommer implodera mig sönder och samman ut i en orgie av plommon. Det är dags för förbjuden frukt. Fo real !

Vi knyckte plommon som om vi var gatubarn i Colombia, och vi sprang, eller ja.. han sprang och jag lunkade efter andfådd och förtvivlad. Sen satte vi oss i ett buskage och svullade plommon som om vi aldrig gjort annat än svullat, vilket till viss del stämde på mig, men ändå.

Det är något med att köpta plommon aldrig lockade speciellt, för att inte tala om äpplen. Så många gånger jag köpt äpplen och ätit ett halvt innan jag liksom förvandlats till en varulv och sprungit därifrån med svansen mellan benen. Den är inte god nog om den inte är förbjuden.






Skolor borde ha träd utanför med massor av frukt som barnen inte får plocka av. Då skulle man få se på hälsosamt leverne.

lördag 26 maj 2012

Dagens outfit







Hårsnodd köpt på Willys
Skjorta köpt på en riktig affär
Linne stulet av min syster
Tjejbyxor köpta på Myrorna i Karlstad

Humör - Helt okej!

tisdag 22 maj 2012

Willys-Vigilante och mer därtill

I dom mörkaste vatten finns dom fulaste fiskarna brukar man säga, och ja det stämmer när det gäller Märsta. Det är många fula fiskar här, ofta alkoholiserade eller bara efterblivna, ofta på Willys eller på en parkbänk. Jag gillar dom ändå.

Jag är en hjälte på mitt jobb, men det är få som vet om det. Jag gör mina hjältedåd utan att plocka ytliga pluspoäng, även om jag skulle vilja det. Men det gör jag inte!

Till exempel var det fel på en PLU-kod igår vid blommorna, så en blomma gick in på fel pris. Då ringde jag han som är ansvarig för det (benjamin) och sa att det var "EN JÄVLA BLOMKRIS". Då kollade han upp det och litade på mig att fixa det åt kunderna, jag är en fixare som ni kanske vet. Så jag fixade det.

Sen är jag en rebell också, idag fick vi nya kläder men vi får "absolut inte använda dom än" för att alla ska hinna få sina först. Men jag använde mina stolt och vackert, i cirka tre minuter innan Irene kom och sa att jag inte fick det. Det gjorde ont men en hjälte gör vad som behövs. I protest så stoppade jag inte min disk i diskmaskinen utan i diskhon. Och svor i min ensamhet. Något i still med -

"Helvete".