Från att behöva passa in, bry sig om alla andras åsikter, från att kriga för sin status, till att.. ja.. okej.. vi förändras kanske inte så mycket.
Men jag tror mobbning är lite mer sällsynt när man är vuxen. Lite enklare att fly undan.
Fast nej, det är en rätt mörk värld alltså.
Men självdistans definieras enligt ordboken som :
Som jag skrev i mitt förra inlägg så tror jag att jag har en sund självdistans. Jag kan skämta om mina egna svagheter i ett försök att släta över dom, jag kan förstå (mest i efterhand) hur min självbild ger en självcentrerad världsbild och att jag ganska ofta tar ogenomtänkta beslut via den. Eller att jag helt enkelt är jävligt lättkränkt.
Men, det var värre förut. När jag var liten. Som sig bör.
Jag fick en syster när jag skulle fylla 6 år, men narcissismen hade hunnit frodas något helt djävulskt innan. Jag var den förstfödde, född inom äktenskapet, kärleksbarnet alla väntat på. Jag var rolig, söt (hade min prime som 3-åring) och intelligent. Jag tog plats, spexade, sjöng, jag var nyfiken.
På många sätt var jag faktiskt ett jävla drömbarn mellan 0-6.
Kanske för mycket av ett drömbarn, eftersom jag började odla ett svagt Messias-komplex. Ett Messias-komplex jag burit med mig och som försatt mig i sitsen där jag än idag gärna tror att mina vänner ser på min lite som en frälsare. Att jag är en vis man som kan svara på livets alla stora frågor. Som killgissar mig fram i livet.
Jag fick för mycket luft helt enkelt, för mycket utrymme och för lite verklighet.
Jag är sju år gammal, jag har sett Mortal Kombat-filmen efter att ha spelat spelen. Jag är djupt passionerad för kampsport, i teorin. Jag är djupt passionerad för filmkonsten, om man bara räknar genomusla actionfilmer. Och jag är djupt passionerad i teaterkonsten.
1+1 = 2.
Jag och mamma ska åka till mormor och morfar. Jag har ett par röda sidenbyxor och ett hårband mamma gjort åt mig. Jag är Liu Kang. Jag går runt och sparkar på saker, skriker på låtsas-kinesiska. Jag är en vandrande sketch.
Jag säger till min mamma att hon ska säga till mormor i telefon att "Hampus kan inte följa med, men Liu Kang följer med istället".
Hon ringer upp mormor innan vi ska åka, pratar ett litet tag. Ber mig gå in på mitt rum, men jag smyger runt och tjuvlyssnar. Helt plötsligt droppar hon det :
(Bild på mig 1998)
"Hampus låtsas vara Loo Kung, någon typ av ninja. Så ni kanske kan spela med lite?"
Vreden kokar över. Ninja-adrenalinet pumpar hejvilt.
Jag springer ut i köket och välter ner brödrosten på golvet, jag skriker med tårar i ögonen :
"Din jävla IDIOT, du har svikit mig. Jag kommer ALDRIG följa med till mormor igen. Jag flyttar hemifrån nu."
Jag var 8 år. Tog mitt täcke och en påse popcorn och flydde ut i skogen.
Jag tror jag följde med till mormor sen, men jag var inte glad.
Har bestämt mig nu för att förlåta Mamma för det här. Ty hon visste inte vad hon gjorde.











