Jag drömde om min farmor inatt, jag
drömde att jag var i hennes gamla lägenhet och att hon var på väg att dö. Vi sa
hejdå, det var vackert och stämningsfullt. Hon var närvarande på ett sätt hon
inte var dom sista åren i sitt liv på grund av demens.
Jag vaknade klockan 4. Det var både vemodigt och vackert,
jag vill tro att drömmar hjälper oss i livet. Att drömmar ska problematisera
och väcka tankar. Jag vill gärna tro att eftersom människan är mer komplex till
sinnet än dom andra djuren, så ska vi också sätta större värde i saker som
annars kan tas för givet. Skapande, kultur, drömmar, känslor, traditioner.
Så jag vaknar klockan 4, och min första tanke är att jag
vill ringa min familj och spendera mer tid med dom. För att det snart kan vara
för sent.
Min farmor dog i november förra året, en ganska klassisk
död. 82 år gammal, dement, sjuk, skröplig. Sakta men säkert tynade hon bort
innan hon fick vila i frid.
Samma farmor var seriöst min bästa vän fram tills jag var 15
år. En person jag ofta föredrog att umgås med framför vänner, en person jag
alltid kunde söka mig till. Jag går in i hennes lägenhet dit jag har egen
nyckel, farmor är alltid hemma. Vi spelar kort, jag dricker läsk. Vi pratar om
livet, långa raljerande samtal med analyser och funderingar värda att tas på
allvar. Minnen och drömmar möter matlagning och folkmusik.
När jag var liten var farmor den viktigaste personen i mitt
liv, när pappa inte lyssnade och var för pragmatisk och hård så fanns hon där
med empati och värme. När mamma var hysterisk och irrationell så fanns hon där
med sans. När mormor och morfar var så överdrivet jäviga i mina föräldrars skilsmässa
att det knappt gick att prata med dom så var hon i alla fall lite måttligare,
lite mer nyanserad och lite mindre intresserad av pajkastning.
Vi har aldrig sagt ”Jag älskar dig” på pappas sida av
familjen, men ändå har jag alltid känt farmors kärlek så otroligt starkt.
Jag drömde om farmor inatt och att vi sa adjö. Fast det var
en helt onödig dröm. För vi fick ett farväl som var värdigt alla
hollywoodfilmer i historien. Ett gemensamt slut så lökigt att jag knappt själv
tror att det faktiskt hände, fast jag var där.
Farmors minne blev sämre och sämre med tiden så till sist
hamnade hon på sjukhuset. Hon glömde bort var hon var och vilken tid hon levde
i. Hon levde i loopar där allt gick runt och runt. Samma frågor, samma känslor,
samma mönster. Min farmor var död. Jag kunde se hennes kropp och höra hennes
röst, jag kunde krama henne och småprata men ingenting fastnade och inget nytt
kom ut.
Hon hamnade på ett sjukhem och ingenting förändrades
egentligen, hälsan gick upp och ner men ingenting fastnade. Varje dag var en ny
värld, en guldfisks värld. Och slutligen började kroppen säga ifrån, allt
mindre näring kom in, allt mindre kraft fanns att tillgå. Varje besök slutade
med att hon bönade och bad om att ”snälla gå inte, lämna mig inte ensam.” Det
var allt jobbigare att prata med henne, skuldkänslorna rann över.
Till slut var hon inte längre kommunikativ. Jag åkte dit med
min mamma för att säga hejdå, jag visste att hon inte skulle gå att prata med.
Men jag vill säga hejdå till hennes skal. Till hennes kropp. Se henne en sista
gång.
Jag tog med mina hörlurar.
Vi kommer in, hon ser redan död ut. Min mamma pratar men hon
får inget svar. Allt är tyst.
Mamma säger ”Hampus är här för att träffa dig.”
Det är som om någon startat stråkar i bakgrunden och Steven
Spielberg ropat ”tagning”.
Farmor vaknar till liv, hon öppnar ögonen och reser sig i
sängen.
-
Jag har blivit singel två dagar innan, jag är inte
emotionellt stabil för fem öre och tårarna börjar rinna direkt. Jag ber min
mamma gå ut. Det här är min och farmors sista stund och jag är inte
tillräckligt bekväm för att visa känslor offentligt. Farmor ska ändå dö, så hon
kan inte skvallra liksom.
Mamma går ut. Min familj är väldigt rak ska ni veta, så tro
inte att jag är psykiskt sjuk.
Men jag sätter mig bredvid farmor.
”Farmor, du är sjuk och ska dö. Så jag är här och vi ska bestämma vilken låt du vill ha på din begravning.”
Farmor är närvarande på ett sätt hon inte varit på flera år.
Vi lyssnar tillsammans, jag spelar upp ”Lyckliga gatan”.
Min farmor ler, hon sjunger med. Hon vill ha den på sin
begravning.
Hon tar min hand. Jag spelar fler låtar, hon lyser upp som
en sol. Det är verkligen den sista natten med gänget, jag fylls av allvar.
Det här är sista gången min farmor hör musik, jag gråter
hejdlöst.
Jag sitter här berikar hennes känsloliv, jag färglägger
henne en sista gång, jag låter musiken förföra henne som den gjort genom hela
livet, en sista dans, en sista sång, en sista gång. För min farmor som levt för musik exakt hela livet. För min farmor som gillar Thåström trots att hon stör sig på att han svär i låtarna.
Jag stänger av musiken, tårarna faller, hon kollar på mig.
”Jag har väntat på dig”. Säger hon.
”På att du ska komma hit, jag har väntat.”
Jag kan inte ens svara, jag bara gråter.
”Jag är klar nu. Du kan gå nu. Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort.”
Jag håller hennes hand, jag berättar hur mycket jag älskar
henne. Hur mycket hon betytt för mig genom hela livet. Och jag suger i mig
varje sekund, det är det starkaste ögonblicket i mitt liv. Jag har aldrig varit
närmare någonting någonsin. Allting står still.
Jag ger henne en lång kram, en sista kram. Det kan vara den sista kramen hon får i sitt liv, så jag håller i den ett par sekunder extra.
Jag säger hejdå, jag går. Hur går man när man går ut från någon en sista gång? Jag går baklänges så jag inte ska missa något.
Jag säger hejdå, jag går. Hur går man när man går ut från någon en sista gång? Jag går baklänges så jag inte ska missa något.
Och sen dog hon.
Världens bästa farmor. Även om jag såklart är jävig, så min
åsikt kan inte riktigt tas på allvar.
Tack för allt.









