Om du inte blir eremit så blir aldrig ditt liv din ensak
Du blir en bricka i ett spel och förringas som en leksak
Folk som är rädda för ensamhet söker sällskap.
Folk som mig, som är bekväma framför spegeln. Vi finner sällskap.
Vi kan vaggande dansa tills daggen förnimmats
När natten blir till morgon kan vi blott försvinna
Du vet inget om sanningen, om hur det är att brinna
Du har aldrig brunnit för annat än din lust
tisdag 24 december 2013
måndag 16 december 2013
Essensen av livet - "jag har aldrig"
Runt ett fint söndagsmiddagsbord en sen sensommar-fredag sitter en grupp ungdomar i en föräldrafri situation, alkoholen genomsyrar umgänget och sociala situationer som annars inte skulle uppstå får utrymme att utmynna i alla möjliga moraliskt förfärliga minicrescendon som ändå bara dör ut i ingenting. Det som kunde ha blivit så mycket mer och som dagen efter ändå blir uppblåst i halvfiktiva skildringar av en verklighet som inte riktigt blev av. Det är gymnasietid, det är naivt leverne och den tiden i livet då man utvecklar vem man är som person samtidigt som man hoppas att få ligga.
Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.
Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.
Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.
Det är här man sätter prägel på sig själv, det är här, i Filip Nilsson's vardagsrum som man bestämmer väg i livet. Det är ungdomar som kör "jag har aldrig" och det är tanken på att fan, meningen med livet är att vinna den här jävla leken. Att vinna innebär att dricka på tok för mycket, men det är också ett bevis på att man faktiskt levt. Det här är en lek som måhända är oftast för snuskig för att vara givande men ändå är otroligt fascinerade. Det är en social bucketlist man kastar fram och tillbaka som en liten tennisboll. Det är en möjlighet för folk som inte tar för sig socialt att ändå få utrymme att med en så pass mer eller mindre passiv gest som att dricka kunna bekräfta eller dementera vem man är. Var man varit. Var man är på väg.
Den där chocken när någon gjort något med någon som man inte hade en aning om, och förhoppningen om att vara den som förundrar människorna nästa gång man spelar. Att man vill vara personen som står i centrum och som "varit med om saker", som har anekdoter och historier som räcker och blir över kväll efter kväll efter kväll. Jag fick känslan där och då och den är fortfarande kvar i mig, att alla dom där klychorna om att "livet är till för att levas" faktiskt stämmer.
Livet är till för att maximera sin minnesbank på ett genuint sätt utan att krysta fram det. Att följa sitt hjärta och ångra saker man gjorde istället för saker man aldrig gjorde. Vägen till den naiva illusionen av lycka kantas av besvikelser men grundmålet är nog att i slutändan bli om inte nöjd så ändå bekväm i var man varit, vem man varit och med vilka man varit.
Meningen med livet är att dricka på nästan allt i leken "Jag har aldrig".
(På bilden körde vi den leken hos Filip Nilsson, fick rota igenom alla mina fb-bilder) måndag 2 december 2013
MITT EGNA KLIPP - Carl Bildt-MashUp
Jag har suttit nu och jobbar ska ni veta. För att NI ska få ha lika kul som mig. Här är en Mash-Up med Carl Bildt möter Eminem. Exklusivt för er.
söndag 1 december 2013
Jag är CP säger Dennis.
Ibland kommer man på sig själv med dumma saker. Som att när man går över vägen där det inte är övergångsställe så skriker man till lite för sig själv, som ett introvert primalskrik i ren och skär rädsla, fast man inte är rädd. Som för att ge en patetisk adrenalinkick till vardagen. Som att man spelar teater med sig själv och sen blir man irriterad och ifrågasätter det samtidigt som man fnittrar över hur fjantigt det är och i samma veva blir ännu mer irriterad för att man får sig själv att skratta åt efterblivna saker när det inte ens finns någon där att se det.
Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.
Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.
Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.
Sen så skriker man saker framför spegeln och skrattar, hoppar lite galet och vet att man borde spärras in. Men man vill inte.
Eller som idag, jag sitter och lyssnar på en låt. Efter ett tag börjar jag sjunga med som om jag aldrig gjort något annat. Efter halva låten känner jag att "shit vad jag kan den här låten bra." Jag blir liksom seriöst imponerad av hur min röst och sångarens nästan går ihop till en. Känner en genuin stolthet. Jag kan varje ord och det bara flyter på som en ström av själslighet. Det känns underbart, tills jag inser att jag lyssnar på mig själv.
Dennis säger att jag är Cp men det är inte sant.
lördag 30 november 2013
Min morfar.
Ni vet hur jag skrev om min kära mor förut, hur hon i sin naiva världsbild inte är helt van vid internet och därför ibland skriver skevt helt enkelt. Skriver på fel ställen, utan skiljetecken eller logik bakom och därför försätter mig i roliga men knepiga situationer.
Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo.
Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".
Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.
Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.
Hon är inte ensam i familjen om man säger så.
Min morfar är lite mer burdus. En sadist med ett leende på läpparna. En såndär som sparkar in dörren även om den är olåst bara för att han kan. Han är personen som när man ber att få låna pengar först ler och säger "jag har faktiskt INGA pengar alls just nu". och så kollar man på honom, suckar och säger "nu är vi seriösa morfar" och så kväser han ur sig "Ja okejdå. Men du måste betala tillbaka i December senast."
Han är som en efterbliven skånsk Han Solo.
Han är personen som har förinställt sin radio varav hälften av kanalerna inte funkar ändå. Och när man vrider på radion för att få höra något så slår han till en lika hårt som en decembervind med motiveringen att man "förstör radion". Fast man försökte hjälpa till.
Han är personen som kommer fram till en när man sitter i kassan och säger "Du har blivit tjockare eller hur?".
Min morfar är lite ovan med facebook minst sagt. Det börjar lite smått med att han i en status om något helt annat vill ta upp något han anser är relevant. Det kan inte vänta.
Sen spårar det ut fullständigt, en bullmorfar hade skrivit "Nej men oj lilla lagom tjocka killen, gick det bra? Du får ta det lugnt". Sån är inte min morfar.
måndag 25 november 2013
Min åsikt om SD/SD-kritiker/Integrationspolitik
Jag är rätt less på politik i allmänhet, det är så mjäkigt och onyanserat. Men ändå känslolöst och kallt.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
Jag är trött på världens utveckling och riktningen vi går, mer mitten, mer kapitalistiskt, mer övervakning. Det är som att vi tar det negativa med ALLA ideologier och kör på det i en mix. Och vi kommer köra slut på världen och börja åsiktsreglera bort "idioter" utifrån våra mallar som för ungefär 100 år sen inkluderade såna självklarheter som att "jämlikhet mellan etniciteter" var rätt mycket... idioti.
Och som än idag i många länder inkluderar att religion ÄR vägen att gå, punkt. En urgammal bok ska styra över våra liv, ifrågasätter du ryker din hand.
Jag vill inte leva i ett land som på något sätt värderar religiösa åsikter i samma rum som demokratiska värderingar. Aldrig. Men det gör vi inte heller som tur är, tack gud för Sverige. (hehehehe)
Men det som stör mig mest just nu är integrationsfrågorna. Hur kan vi låta en så viktig och essentiell frågeställning bli besudlad av precis ALLA deltagare i debatten? Jag blir spyfärdig av att se alla idioter stå och tävla om uppmärksamhet och lägga mer fokus på att kasta skit på meningsmotståndare än att försöka lösa ett problem vi har.
Kritiken mot SD blir felriktad för ofta. Folk blir för desperata i sina försök att smutskasta dom att man inte längre ser skälet till varför SD är i riksdagen. Istället för att lägga korten på bordet och säga att "ja vi har ett problem med integration och för vårt samhälles fortsatta höga levnadsstandard behöver vi sätta fokus på integration för att få ut det positiva av mångkulturen" så lägger man fokus på ungefär en sak.
"rasister.. rasistjävlar... äckliga rasisttyper". Det är så jävla sällsynt med konstruktivitet i vänsterleden tycker jag, jag blir fan mörkrädd. Det är bara en tävling i vem som kan vara fyndigast i sin SD-kritik, vem som kan lägga in mest svärta i varje benämning av dom.
Inte för att SD-sympatisörer är bättre, jag menar. Det är ytterst sällan jag ser en nyanserad SD-flaggad-åsikt. Eller ja, förutom Jimmie Åkesson så har det i princip inte hänt. Han är en så välpolerad skithög att jag inte kan låta bli att beundra honom.
Det viktiga i dagsläget är att vi ser verkligheten för vad den är. Vi har en icke-fungerande integration, vi ska inte ha ställen som Rosengård med allt som hör till. Jag tror på att sprida ut människor för att få en välfungerande integration, och då menar jag inte att alla familjer som kommer till Sverige ska sitta vid en lista på kommuner, dra en lott och slumpmässigt hamna i Kiruna. Men att vi inte kan stapla folk på folk och tro att saker löser sig själva.
Jag vill se ett land lägga ner mer pengar och i synnerhet mer energi på att hjälpa folk in i samhället, i synnerhet nu när jag jobbar i skola som elevassistent åt många ungar med invandrarbakgrund slår det mig hur pass vacker integration som fungerar faktiskt kan vara. Jag känner mig som en surrealistisk patriot när hjärtat slår lite fortare när en ung invandrarkille står och ber och bönar om att få höra nationalsången "en gång till".
Om vi la ner mer pengar på integrationen skulle det dessutom betala tillbaka, vi skulle slippa dom flesta problemen som dålig integration för med sig, idioter kommer alltid finnas men dom finns i alla läger och är ingenting som kopplas till etnicitet, snarare kulturella problem och i synnerhet samhällsklasser.
Det finns många människor som tänker SD-style här, "varför ska vi betala en massa för att få in folk i samhället när min kompis pappa inte har ett jobb och lever urfattigt?".
Sanningen är : För att dina framtida barns kompis farsa OCKSÅ ska kunna få A-kassa när han är arbetslös. Vi behöver effektivisera för att kunna tro på solidaritet, tyvärr.
Men jag förstår hur folk som röstar på SD tänker och jag hoppas av hela mitt hjärta att en satsning på fungerande integration skulle få dom att tänka steget längre och se var problemet verkligen ligger.
Tack för mig.
söndag 24 november 2013
lista
Här är en lista på dom låtarna jag lyssnat mest på sen 2007 i datorn.
Vissa placeringar. är lite oväntade kanske.
Tjockismentalitet
Ni vet när man inte vägt under 100kg på ett par år, eller ja, det vet ni nog inte.
Men ens mentalitet förändras lite då, man tar små sumo-steg mot ett tankesätt som inte riktigt är korrekt när det kommer till kritan. En onyanserad världsbild som bygger på ett nästan amerikanskt sätt att se på i synnerhet storleken på en portion.
Jag sitter i kassan på PrisXtra som är mitt extrajobb förutom skolan, det är rätt lugnt och jag sopar lite. Det kommer en kvinna, hon är kanske 35 och mörkhårig. Hon ser ut att ha en latinamerikansk bakgrund och hon är ganska glad liksom. Hon hälsar och lägger upp varorna på bandet. Det är lite olika matgrejer, det är helt uppenbart inte till en stor familj. Det är en 1.5 liters cola, det är ett paket pasta, en burk pastasås. En 200g chokladkaka. 1 kg köttfärs.
Och jag tänker då såklart, att "Undrar om hon är en väldigt ensam människa?" och på något sätt så utgår jag från att hon är ensam, bor ensam, lever ensam. Jag menar... alla äter väl 1 kg köttfärs på en kväll?
Det blir så skevt när jag blir så lurad, hon har ju bara en läsk, en chokladkaka och en påse ostbågar. Hon kan ju omöjligen vara med någon annan då.
Först när hon gått ut tänker jag på vad jag såg, inser det absurda i att en rätt liten kvinna ska äta 1kg köttfärs med pasta och skölja ner det med massa cola och ostbågar och choklad.
Sen fnissar jag lite, sen skäms jag lite, sen köper jag 2 flaskor läsk och en chokladkaka och går hem och lagar en familjemiddag och njuter.
Det får man göra ibland har jag hört.
"Tjock man och hans kompis besvikna på världen"
måndag 18 november 2013
Bob Dylan är en fiskedamm, därför vi älskar honom
"Ska den där tjocka jäveln skriva om Bob Dylan igen? Seriöst? Kan han inte skriva om något annat? Kan någon skjuta honom eller så, är så jävla less?"
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
Amen ge er. Ni vet vad som gäller. Min blogg, det är Bob Dylan och dansk gladporr som är det relevanta. Behöver inte skriva om något viktigt.
Låttexter är en svår grej, jag har försökt bemästra konsten i flera år och ändå faller jag konstant in i "hey girl, you are my world"-auran som besudlar och genomsyrar en hel konstform. Det är inte sällan jag finner mig själv uppslukad i ett nu som leder mig till mörka gränder där jag ser Thomas G:Son och andra schlagerrävar nicka instämmande mot mig, jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte dit.
Ändå känns det förvånansvärt ofta som ett rent kall, det är något med hookarna som drar ner mig i fördärvet, något mer det där sista crescendot som går upp och stiger och slår näven i luften som får mig att ja.. fortsätta drömma om att stagediva på fler än Oggy.
Det är färre än man tror som skriver rent bra texter och ingen skriver fan perfekta. Leonard Cohen och Morrissey har i mitt tycke "minst svaga rader per låt". Dylan har högst toppar. Neil Young är mest quote-vänlig.
Dylan är ändå den genomgående favoriten, mest för att han är en fiskedamm.
"Vad är en fiskedamm?"
Det är när man på måfå drar upp godis bakom ett skynke och tar det man får.
Precis så Bob Dylan skriver texter, tror jag.
Han öppnar sitt sinne och drar ut fraser, rader, tankar. Han formulerar dom omedvetet och ut kommer något, ofta magi, ibland tragik. Nästan alltid värt att besudla pappret med.
Det är liksom ett samband, men ändå helt orelaterat. Det är att göra konst av den mänskliga associationsförmågan och göra det bra. Han pratar om folk, händelser, refererar till historiska händelser utan att tappa tråden, det är som filmen "Big Fish", han är en så bra historieberättare att Shakespeare helt klart passar in i en historia om en död morfar som vävs vidare och i slutändan handlar allt om intrycken ur och från en persons sinne. Vad han ser, vad han hör, vad han känner, hur han tänker och i vilken riktning han hamnar.
Jag älskar Bob Dylan, han inspirerar mig. Han är typ den mest intressanta personen som någonsin levt.
söndag 17 november 2013
Mjaha
Det är intressant att jag som ändå anser mig som en delvis social kameleont som passar i många olika sällskap ändå såpass ofta känner mig malplacerad, igår var jag och spelade lite musik med min kompis, han skulle sen till salongen där hans flickvän jobbar på någon tillställning och bad mig följa med, så jag gör det. Jag hade ändå skjorta på mig liksom.
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
Och det kändes som en filmscen, in kommer 3 snubbar som inte är uppklädda, dom ställer sig i ett hörn, som får problem med att hänga upp jackorna, som inte hälsar på folk och som inte lyser upp över huvudtaget förrän den tjocka av dom ser att det finns gratis korv och champagne och bestämmer sig för att "Amen vafan.. vi stannar väl".
Så jag dricker en massa champagne, blir småfull. Känner inte igen folk jag träffat förut, som sen helt motsatt mig också känner igen mig från saker jag inte ens gjort. Sen hade dom en modevisning, jag drack vin.
Jag har märkt att jag liksom blivit en slags pusselbit som passar in lite överallt men som ändå inte passar in ordentligt. Det är lite silvertejpskompatibilitetsaura över mig. (Ja det blev ett ord, tack gud för svenskan)
onsdag 30 oktober 2013
New York
Så vi var i New York en vecka, jag och han den där Linus.
Det var intressant.
Det är svårt att formulera sina intryck eftersom man inte fångade dom i rätt ögonblick, jag vet inte hur jag ska beskriva kontrasten mellan rädslan i Linus ögon när ni var i ett riktigt fattigt område och han fick arga blickar kontra min naiva framtoning där jag stod och småpratade med en man vid en busshållplats om var det finns god mat och inte ens märkte något runt oss. Visst var vi dom enda vita i området, men jag tyckte det var lite charmigt. Lite utanför turistboxen.
Vet inte hur jag ska beskriva Linus uppgivna ilska när vi kom tillbaka till samma område igen av en slump sista kvällen, på kvällen. Och Linus sakta men säkert börjar bygga upp en panik när han känner igen byggnaderna och väser till mig att "Om något händer skyller jag på dig nu mannen, fattar du det?".
USA är ett absurt land, fantastiskt och intressant, skrämmande och avskyvärt på samma gång.
Jag älskar staden New York, den är levande och kulturell, förförisk och smakrik. Men det är också en stad där det verkligen bor en halv miljon judar i en del av staden, för att sen på ett block övergå till en annan etnicitet. Otroligt icke-integrerad stad. Jag gillade inte det och ärligt så skrämde judarna mig lite. Alla var exakt likadant klädda med exakt samma frisyrer. Kändes som att man gick runt i en sekt-rörelse och till råga på allt hade jag en jacka med Tyska flaggor på ärmarna. Kändes hemskt.
Tänkte skriva mer sen, dela upp det lite.
Jag börjar här med att ge er ett exklusivt videoklipp på det sämsta bandet jag någonsin sett, eller bästa. jag vet inte ärligt talat. det var helt sanslöst konstigt.
Jag älskar dock den delen av staden, det här att folk experimenterar, en så kreativ stad. Ett sånt oväsen. Alla kör för övrigt som Linus, som biltjuvar.
Det var intressant.
Det är svårt att formulera sina intryck eftersom man inte fångade dom i rätt ögonblick, jag vet inte hur jag ska beskriva kontrasten mellan rädslan i Linus ögon när ni var i ett riktigt fattigt område och han fick arga blickar kontra min naiva framtoning där jag stod och småpratade med en man vid en busshållplats om var det finns god mat och inte ens märkte något runt oss. Visst var vi dom enda vita i området, men jag tyckte det var lite charmigt. Lite utanför turistboxen.
Vet inte hur jag ska beskriva Linus uppgivna ilska när vi kom tillbaka till samma område igen av en slump sista kvällen, på kvällen. Och Linus sakta men säkert börjar bygga upp en panik när han känner igen byggnaderna och väser till mig att "Om något händer skyller jag på dig nu mannen, fattar du det?".
USA är ett absurt land, fantastiskt och intressant, skrämmande och avskyvärt på samma gång.
Jag älskar staden New York, den är levande och kulturell, förförisk och smakrik. Men det är också en stad där det verkligen bor en halv miljon judar i en del av staden, för att sen på ett block övergå till en annan etnicitet. Otroligt icke-integrerad stad. Jag gillade inte det och ärligt så skrämde judarna mig lite. Alla var exakt likadant klädda med exakt samma frisyrer. Kändes som att man gick runt i en sekt-rörelse och till råga på allt hade jag en jacka med Tyska flaggor på ärmarna. Kändes hemskt.
Tänkte skriva mer sen, dela upp det lite.
Jag älskar dock den delen av staden, det här att folk experimenterar, en så kreativ stad. Ett sånt oväsen. Alla kör för övrigt som Linus, som biltjuvar.
Jag var för på - Så hon dissade mig, hata livet
Jag hatar när man är för på någon och skrämmer bort personen, när man blir euforisk och kärleksfull lite för snabbt och sen ignorerad.
Idag hände det igen.
Idag hände det igen.
onsdag 9 oktober 2013
Kellogs
Jag vet att jag bloggar rätt inaktivt och att ett flertal människor känner att deras livkvalité sjunger drastiskt som en direkt följd av det.
Jag vet att det kan vara förödande för mycket av det som försiggår i era liv.
Men jag vet också att en frånvarande men kärleksfull pappa är bättre än en alkoholiserad som slår sina barn med käppar och skriker hela tiden om hur staten konspirerar mot honom.
Jag väljer att tro det.
Ni undrar säkert vad som händer i mitt liv? Jag med.
Ni undrar säkert vad jag gör nu för tiden, varför jag inte hör av mig? Jag med.
Ni undrar säkert varför jag inte tvättat på så sjukt länge? Jag med.
Sanningen är att mitt liv är under omformulering.
Jobbar inte på Willys längre, ska typ börja vikariera som lärare.
Och jag ska till New York med Linus och ha 2 gig (!) om 2 (!) veckor. Det blir höjdpunkten.
Det eller när jag åt 3 mozzarella-bolls-paket på en dag förrförra veckan. Det var faktiskt himmelskt.
Grejen med mozzarella är att den smakar rätt lite men ändå mycket, det är en förförisk frisk och underbar känsla som breder ut sig som en dimma i munnen, det är gummiaktig eufori i matform.
Vi har haft några fina spelningar också. Dansat lite. Ölat lite. Dagdrivit lite.
Jag vet att det kan vara förödande för mycket av det som försiggår i era liv.
Men jag vet också att en frånvarande men kärleksfull pappa är bättre än en alkoholiserad som slår sina barn med käppar och skriker hela tiden om hur staten konspirerar mot honom.
Jag väljer att tro det.
Ni undrar säkert vad som händer i mitt liv? Jag med.
Ni undrar säkert vad jag gör nu för tiden, varför jag inte hör av mig? Jag med.
Ni undrar säkert varför jag inte tvättat på så sjukt länge? Jag med.
Sanningen är att mitt liv är under omformulering.
Jobbar inte på Willys längre, ska typ börja vikariera som lärare.
Och jag ska till New York med Linus och ha 2 gig (!) om 2 (!) veckor. Det blir höjdpunkten.
Det eller när jag åt 3 mozzarella-bolls-paket på en dag förrförra veckan. Det var faktiskt himmelskt.
Grejen med mozzarella är att den smakar rätt lite men ändå mycket, det är en förförisk frisk och underbar känsla som breder ut sig som en dimma i munnen, det är gummiaktig eufori i matform.
Vi har haft några fina spelningar också. Dansat lite. Ölat lite. Dagdrivit lite.
tisdag 24 september 2013
.A
Att prata telefon när man är nyvaken är inte min styrka.
I morse ringde "Läkare utan gränser" som jag sökt jobb hos.Vi småpratar, jag försöker vakna till.
"Ja men vad vet du om Läkare utan gränser då sen innan eftersom du ville jobba här?"
I morse ringde "Läkare utan gränser" som jag sökt jobb hos.Vi småpratar, jag försöker vakna till.
"Ja men vad vet du om Läkare utan gränser då sen innan eftersom du ville jobba här?"
- Ja alltså.. ni är ju typ.. sådär.. bra.. som ger saker till läkare.. som inte har gränser."
En läkare utan gränser.
fredag 20 september 2013
Ain't It Just Like The Night? Nattmusik ba
Natten är fri och ger mig mer än någon annan. Och nattmusik, detta
magiska fenomen. Att försöka definiera nattmusik är lite svårt, folk
misstar det ofta för enbart lugn musik som om det är tempot eller
avsaknaden av abstrakta ljud som ger det sitt epitet. Nattmusik handlar i
grund och botten om att du på natten är ensam med musiken och precis
som efter en runk är man ofta som ärligast när man är ensam. Man behöver
alltså ärlig musik, musik som du kan lita på. Musik som talar sanning
och inte förvrider din verklighet mer än nödvändigt.
På natten älskar jag fortfarande Tom Petty, Stooges är fortfarande tuffa som läderjackor på sunkiga barer. Beatles är i ur och skur kanske det bästa som hänt världen, men min apostel, min religiösa övertygelse bottnar mestadels och utmynnar totalt i Bob Dylan.
Han funkar bäst i ensamhet och allra bäst i ensamhet på natten. Visst kan du ligga och krama om någon, men du vet att han är sparsam då, att han håller inne vissa saker, att han inte är helt bekväm i att se dig med någon annan. Bob vill att du ska hänge dig fullt ut till honom, att du ska se storheten i tonartshöjningen i "Senor", du ska inte kunna missa den.
Visst kan du ha honom på en efterfest, på en förfest ger han för mycket verklighet. Visst kan du ha sex till honom din sjuka jävel. Visst kan du sitta med ett kompisgäng och dela upplevelsen, men även om dom älskar honom så älskar ni honom alla på olika sätt. Det är som om man var tvungen att ha flera partners och vara med alla samtidigt, trots att en av dom gillar din humor mest, den andra din seriösa sida och den tredje gillar mest faktumet att du gör henne lite mindre tragiskt ensam kalla höstnätter. När man ska dela på Dylan följer man oftast inte sitt hjärta och riskerar att återigen bli utan.
Men han är inte som alla andra, han är en röst av trovärdighet och sans i en värld som saknar resonligt beteende. Han är en profetisk poet som säger det du känner innan du ens vet vad känslor är, som förutspår ditt liv innan du tagit dina första stapplande steg. Han är soundtrack till ditt liv, till dina relationer, till dina missöden och dina lyckliga stunder. Han är associationlekens mästare som för dig till okända platser i ditt sinne där du hittar alla fragment som gör dig till dig. Om du hittar dit utan honom sen kan du också bli ett geni eller åtminstone framstå som ett.
Bob Dylan är inte som alla andra, han är inte som någon annan. Han är ofelbar. Det är absurt tänker ni, det är pinsamt och ett idoliserande på nivå med Beliebers tamejfan mumlar någon annan. "Du har förlorat det" skriker en tredje.
Ja antagligen.
http://www.youtube.com/watch?v=D_b9jdjmoNE
Nattmusik - min lista med nattmusik
På natten älskar jag fortfarande Tom Petty, Stooges är fortfarande tuffa som läderjackor på sunkiga barer. Beatles är i ur och skur kanske det bästa som hänt världen, men min apostel, min religiösa övertygelse bottnar mestadels och utmynnar totalt i Bob Dylan.
Han funkar bäst i ensamhet och allra bäst i ensamhet på natten. Visst kan du ligga och krama om någon, men du vet att han är sparsam då, att han håller inne vissa saker, att han inte är helt bekväm i att se dig med någon annan. Bob vill att du ska hänge dig fullt ut till honom, att du ska se storheten i tonartshöjningen i "Senor", du ska inte kunna missa den.
Visst kan du ha honom på en efterfest, på en förfest ger han för mycket verklighet. Visst kan du ha sex till honom din sjuka jävel. Visst kan du sitta med ett kompisgäng och dela upplevelsen, men även om dom älskar honom så älskar ni honom alla på olika sätt. Det är som om man var tvungen att ha flera partners och vara med alla samtidigt, trots att en av dom gillar din humor mest, den andra din seriösa sida och den tredje gillar mest faktumet att du gör henne lite mindre tragiskt ensam kalla höstnätter. När man ska dela på Dylan följer man oftast inte sitt hjärta och riskerar att återigen bli utan.
Men han är inte som alla andra, han är en röst av trovärdighet och sans i en värld som saknar resonligt beteende. Han är en profetisk poet som säger det du känner innan du ens vet vad känslor är, som förutspår ditt liv innan du tagit dina första stapplande steg. Han är soundtrack till ditt liv, till dina relationer, till dina missöden och dina lyckliga stunder. Han är associationlekens mästare som för dig till okända platser i ditt sinne där du hittar alla fragment som gör dig till dig. Om du hittar dit utan honom sen kan du också bli ett geni eller åtminstone framstå som ett.
Bob Dylan är inte som alla andra, han är inte som någon annan. Han är ofelbar. Det är absurt tänker ni, det är pinsamt och ett idoliserande på nivå med Beliebers tamejfan mumlar någon annan. "Du har förlorat det" skriker en tredje.
Ja antagligen.

http://www.youtube.com/watch?v=D_b9jdjmoNE
Nattmusik - min lista med nattmusik
onsdag 11 september 2013
onsdag 4 september 2013
Linus gästbloggar - Våra larvigaste bråk - Lista
Hej nu skriver jag ett efterlängtat gästinlägg här på bloggen, det må vara tradigt, detta fenomen att ”blogga”, men jag ska göra ett försök!
För er som fortfarande läser kan jag förklara att blogginläggets kärna är min befogade kritik mot Hampus, mer narcissistisk människa har jag aldrig stött på i hela mitt liv.
Faktum är att han redan i princip skrivit en självbiografi om sig själv, han stjäl skämt och one-liners och gör dom till sina egna. Han är helt enkelt en parasit på livsglädje, likt en fästing drar han ur energin ur människor runtomkring sig och absorberar den likt den blöja full utav piss han är.
Inget illa menat mot Hampus, men vår vänskap är så ytlig den kan bli.
Givetvis har vi genom åren haft löjliga tjafs och jag ska gå igenom dom absolut larvigaste här i bloggen.
(Intressant notering från Hampus : Brooklyn är den del där flest mord begås)
I min soffa ligger en kudde jag sovit med som jag använt som nackstöd under kvällen,
Jag dyker ut på en cigarett och kommer tillbaks mitt i den anarki som gör mig upprörd!
Hampus har håret fullt med Dags-Vax och befinner sig lutandes med nacken mot kudden.
Jag reagerar häftigt och ber honom ta bort kudden. HAN VÄGRAR!
Ett förvånat kompisgäng betraktar nu två stycken 5 åringar som kastar skällsord till höger och vänster, det slits i kudden och handgemäng uppstår, frustrationen hos båda parter stannar i TIMMAR och illusionen av en trevlig fotbollskväll höll sig vid att vara blott en fantasi.
Fotnot.
Hampus har en ytterst feg försvarstaktik som består av att lägga sig på rygg och sparka mot folk inte alls långt ifrån en uppochned-vänd krabba. Vilket givetvis gör ASET svåråtkomligt för fysisk utdelning.
Så för att sammanfatta det hela:
Fuck Hampus
Fuck Hampus Blogg
Fuck Stenen , Saxen OCH Påsen!
För er som fortfarande läser kan jag förklara att blogginläggets kärna är min befogade kritik mot Hampus, mer narcissistisk människa har jag aldrig stött på i hela mitt liv.
Faktum är att han redan i princip skrivit en självbiografi om sig själv, han stjäl skämt och one-liners och gör dom till sina egna. Han är helt enkelt en parasit på livsglädje, likt en fästing drar han ur energin ur människor runtomkring sig och absorberar den likt den blöja full utav piss han är.
Inget illa menat mot Hampus, men vår vänskap är så ytlig den kan bli.
Givetvis har vi genom åren haft löjliga tjafs och jag ska gå igenom dom absolut larvigaste här i bloggen.
Vi är oense om vilken stadsdel i New York som är kriminellast, Hampus hävdar Brooklyn, jag hävdar Queens, en rad av helt faktalösa påståenden senare bidrar till en knäpptyst och spänd tågfärd. Vi tar upp det med en massa andra människor och blir sura om dom ej håller med oss. Vi drar hiphop-referenser utan samband och är sådär arroganta som bara två rövhål kan bli.3.Queens VS Brooklyn
(Intressant notering från Hampus : Brooklyn är den del där flest mord begås)
Det sparkas och skojas lättsamt mitt på dagtid mellan konserterna och ölandet på en badboll, alla trivs och uppskattar lättsamheten, då från ingenstans kommer hampus med en glidtackling som trappas upp i fullskaligt slagsmål, Badbollens en gång uppskattade glädjje var som bortblåst och stämningen sänkt likt Titanic-Båten.2.Peace and Love-Badbollen
Det är fotbolls-VM (eller EM?) och vi är ett glatt kompisgäng som tar några öl (Surprise Surprise!).1.Vax-Kudden
I min soffa ligger en kudde jag sovit med som jag använt som nackstöd under kvällen,
Jag dyker ut på en cigarett och kommer tillbaks mitt i den anarki som gör mig upprörd!
Hampus har håret fullt med Dags-Vax och befinner sig lutandes med nacken mot kudden.
Jag reagerar häftigt och ber honom ta bort kudden. HAN VÄGRAR!
Ett förvånat kompisgäng betraktar nu två stycken 5 åringar som kastar skällsord till höger och vänster, det slits i kudden och handgemäng uppstår, frustrationen hos båda parter stannar i TIMMAR och illusionen av en trevlig fotbollskväll höll sig vid att vara blott en fantasi.
Fotnot.
Hampus har en ytterst feg försvarstaktik som består av att lägga sig på rygg och sparka mot folk inte alls långt ifrån en uppochned-vänd krabba. Vilket givetvis gör ASET svåråtkomligt för fysisk utdelning.
Så för att sammanfatta det hela:
Fuck Hampus
Fuck Hampus Blogg
Fuck Stenen , Saxen OCH Påsen!
Min vän Linus - Den där dumma
Vi spelar musik och umgås som vänner ibland gör, vi lyssnar på musik och pratar om livet, vi snackar lite löst om hur kul och samtidigt hemskt det vore att bo ihop med varandra.
Vi skojar och skrattar och står i, vad kul vi har? Haha oj oj.
Linus säger att vi aldrig ska köra "Sten-sax-påse" mot varandra för att jag alltid vinner. Men han ger snabbt med sig, vi kör "Påse" bara. Man får bara göra påse.
Efter ett försök ändrar han sig, vi kör "Sten Påse" och får bara använda dom två, saxen är förbjuden.
Det intressanta är att jag spelar med på det jag TROR är ett skämt, jag skrattar gott åt det och vi kör.
Jag ser hur vi båda gör påse till den grad att våra armar krampar och en av oss faller ihop på golvet i spasmer och skriker efter vatten för att släcka den eld av frustration och sorg och vattenbrist som uppstått. Jag ser hur vi ska fortsätta i en kamp om uthållighet och jag är beredd på det. Redo.
Vi börjar.
*Påse - Påse*Såklart liksom.
*Påse - Sten*
Och ridå.
Jag tror inte mina ögon, vad fan gör han? Driver han med mig? Vill han inte spela?
Han suckar högt och säger "VAFAN" eftersom han alltid förlorar. Jag skrattar osäkert, trollar han mig?
Det tar ungefär tio sekunder i förvirringens dimma innan den lättar och han skriker ut.
"Amen HELVETE JAG ÄR SÅ DUM.Det är tyst igen, jag ser honom i ögonen, är han på riktigt?
"Amen helvete, det GÅR ju inte att vinna med stenen, hur dum är jag?"
Jadu Linus, skalor räcker inte till.
tisdag 3 september 2013
Reality doesn't do it for me
Det är alltid så jobbigt när en person som inte bara varit en del av ditt liv utan snarare varit den större delen av ditt liv försvinner. Det är som att du tappar en del av dig själv, alla internskämt som blir oanvändbara, alla minnen som förlorar sin plats i den sociala ruljansen.
Det här ögonblicket när man känner doften av slut och får lite panik, när alla fina minnen inte spelar någon som helst roll. När man säger hejdå och vet att det här är början på något nytt, det kan ses som positivt. Men alla uppföljare är inte "Gudfadern 2". Tänk om mitt liv blir "Hajen 4", då kan jag likagärna dö typ. Hatar Hajen 4. Riktig skitfilm.
Det är något med vanebrytande som är skrämmande, livet stannar aldrig upp så alla tryggheter som finns är väldigt rogivande. Det är desperata försök att omformulera nuet till något mer. Och vem vill inte vara trygg på riktigt? Älskar att kunna låsa dörren om mig och ligga i sängen och lyssna på musik. Jag är så trygg där. Och mottaglig för musik.
Jag hatar också när alla stora ord man sagt till en person urholkas, det kan även gälla andra situationer. Man spelar i band med någon och planerar massa grejer, väver ihop drömmar och scenarion, smider planer och det kittlar i magen av tanken på dom. Och sen ba, hej åren gick och verkligheten kom och ingenting vi sagt kommer någonsin hända.
Jag hatar verkligheten, och Hajen 4. Tack för mig.
Det här ögonblicket när man känner doften av slut och får lite panik, när alla fina minnen inte spelar någon som helst roll. När man säger hejdå och vet att det här är början på något nytt, det kan ses som positivt. Men alla uppföljare är inte "Gudfadern 2". Tänk om mitt liv blir "Hajen 4", då kan jag likagärna dö typ. Hatar Hajen 4. Riktig skitfilm.
Det är något med vanebrytande som är skrämmande, livet stannar aldrig upp så alla tryggheter som finns är väldigt rogivande. Det är desperata försök att omformulera nuet till något mer. Och vem vill inte vara trygg på riktigt? Älskar att kunna låsa dörren om mig och ligga i sängen och lyssna på musik. Jag är så trygg där. Och mottaglig för musik.
Jag hatar också när alla stora ord man sagt till en person urholkas, det kan även gälla andra situationer. Man spelar i band med någon och planerar massa grejer, väver ihop drömmar och scenarion, smider planer och det kittlar i magen av tanken på dom. Och sen ba, hej åren gick och verkligheten kom och ingenting vi sagt kommer någonsin hända.
Jag hatar verkligheten, och Hajen 4. Tack för mig.
måndag 2 september 2013
123456
Jag var på efterfest i Lördags.
Förutom den uppenbara surrealismen, att jag inte var nära vän med någon på hela festen egentligen. Att det var fett chill och sånt där och att kung-Rickard gjorde risotto på morgonen innan vi drog hem.
Så inträffade det otroliga!!!!!
Ett tag, var vi kanske 12-13 personer där. Och INGEN spelade gitarr. Alltså förstår ni? Det var en hemmafest utan Wonderwall. Det var underbart.
Drömmer om något liknande igen, men jag vet att jag är naiv.
Förutom den uppenbara surrealismen, att jag inte var nära vän med någon på hela festen egentligen. Att det var fett chill och sånt där och att kung-Rickard gjorde risotto på morgonen innan vi drog hem.
Så inträffade det otroliga!!!!!
Ett tag, var vi kanske 12-13 personer där. Och INGEN spelade gitarr. Alltså förstår ni? Det var en hemmafest utan Wonderwall. Det var underbart.
Drömmer om något liknande igen, men jag vet att jag är naiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)












