En av livets stora frågor, en fråga utan konkreta svar.
Teorier och hypoteser brottas i symbios med enkla raka svar som "bra ljud".
Det är enklare att svara på frågor om meningen med livet, sådant går att mäta. Konserter är så subjektivt det går att bli, förutom om aftonbladet ska betygsätta Springsteen.
En konsert är en manifestation, det är ett samarbete. En passiv publik kan bli en ström i havet som drar ner dig i fördärvet. Men en intensiv publik kan polera en bit kol till en diamant. Samtidigt måste banden leverera, det kanske kan finnas en emotionell koppling också. Vissa konserter åldras fantastiskt bra som vin, andra missfärgas med åren som tänder.
Jag har sett mycket musik live, vissa saker kom i rätt tid och fick därför enormt genomslag. Jag var 17 år och såg Alice Cooper iförd indianskrud på Peace&Love. Jag var så lycklig, det var så häftigt. Balla riff, bra refränger, häftig scenshow. Jag stod vid ett hörn ganska långt fram och dansade, sjöng, skrålade. Det var så sjukt häftigt att höra låtar man bara sett till på "Absolute rock"-skivor i verkligheten.
Jag var mottaglig och oerfaren, jag sökte något. Jag ville leva, jag ville känna mig vuxen och vara med om saker.
Hade jag sett det idag hade det på sin höjd blivit något fint nostalgiskt över några öl. Ett "Gubben håller än" och sen hade jag gått vidare.
Samma sak med Kiss, jag köade utanför arenan hela natten i februari för att få biljetter. Jag krigade för dom. Det var mitt stora barndomsband och jag var så exalterad. Konserten i sig? Ja den var rätt B, i efterhand. Visst njöt jag på plats, men jag antar att mitt intensiva ogillande av Gene Simmons som person gett allting en fadd eftersmak. Jag ska se dom om några veckor med min pappa, är inte så förväntansfull men det blir säkert kul att försöka vitalisera den gamla gubben (Inte Gene simmons) och få ut honom.
Andra konserter har utomstående attribut som höjer, jag såg Iggy & The Stooges först på Peace&Love, ett helt okej gig. Det var bra liksom. Eftermiddag, skön sol, lite dans. Minns egentligen ingenting. Jag tänker aldrig på den här spelningen, drar aldrig upp den.
Sen såg jag dom igen i ett monsunregn. Min mobil gick sönder av allt vatten, skorna såg aldrig mer dagens ljus, eller något annat ljus för den delen. Det var löjligt mycket regn, sådär så att folk borde dött eller sålt sina ägodelar och köpt en båt för att jordens undergång är nära, det var löjligt mycket kaos. Vemod, sorg, ensamhet, misär.
Från ingenstans i det lilla återstående dagsljuset kommer Iggy Pop ut i spöregn och åska. Han slänger av sig jackan och går barbröstad ut mot vädergudarna och visar vem som bestämmer. Han var ett vilt djur som slog sig mot bröstet och visade att vi minsann inte gjorde fel som trotsade ovädret. Han visade att vi gjorde det här tillsammans. Det var kamp. Och självklart blir det här viktigt för mig, precis som personer som gått ut i krig tillsammans och får en obeskrivlig vänskap så fick jag och Iggy en unik relation där och då.
Jag såg Iggy på gröna lund förra året också, till min förvånan var det ruggigt bra. Det var mörkt och lite kallt, det var dystopisk musik och ett mörkt sound. Det var riktigt snuskigt.
Det var antagligen sista gången jag såg honom, hette för övrigt "Stooges" på dom flesta community-sidorna jag hängde på som en hyllning. Fun House är en av världens bästa skivor någonsin.
Ska fortsätta raljera om gig sen, men ni vet jag måste jobba också.









