lördag 13 april 2013

123456789



Jag ser eftertexterna komma, filmen är över, du har somnat
Jag hatar att det redan är sommar
Jag har inte lidit nog.
Jag kommer sakna dig till döds ska du veta, det är ett sår som jag petar
Och där blodet sipprar bort i vilsenhet
Står du och ler i mitt minne
Och när åsens vatten har sinat, har jag gått på ännu en mina
Drömmer om en sol som ska skina
Och visa mig vägen härifrån
På Prags gator, skilda från världen, fick en chans, jag var inte värd den
Och alla läxor som gång på gång lär en
Att vi är mitt i vårt liv
Och den dan vi är utan varandra, och vi står hand i hand med dom andra
Det är mörkt det är tid vi ska vandra
Kom ihåg den där bron
När champagnen har torkat i håret, och hans hand vandrar upp över låret
Tiden går och man blir ett med såret
Men jag är här och nu
Jag vet att jag kommer vara förtvivlad, vakna upp utan dig vid min sida
Sakna orden för att kunna beskriva
Men jag vet inte hur
Så ska livet sen låta oss leva, växa upp distanserat och skeva
Skina upp för att ”nu är det fredag”
Det här blev våra liv
Så många gånger jag suttit skyddad av natten, förberett mig för saknaden men
Aldrig känt mig så vilsen som stunden
När jag kände doften av slut
Och I Kuba en lugn dag på stranden, står ett par tätt intill, håller handen
Något saknas, i bilden, i drömmen
Här saknas bilden av dig.

Jag ser dig le från en scenkant på söder, älskar du mig mer? När mitt hjärta det glöder
När passion, varje ton liksom blöder
När jag är något mer
När sanden sinar i timglaset vårat, är beslutet som kvarstår nog svårast
Är vi hand i hand när det våras?
När proppen har åkt ut
Att varje gång kan vara den sista, i din famn, jag känner en gnista
Jag skulle säga adjö från en kista
Och så blir det såhär
Livet blir aldrig precis vad man menar, finns inga träd som är utan grenar
Man vill i mål, men ångrar om man genar
Och snart är vi ingenting alls
Ser oss stå med ett lås på en bro, jag insistera, jag såg att du log
Jag låste fast oss, för jag ville tro
Att kärlek är allt, att kärlek är allt, att kärlek kan bli något mer.

lördag 6 april 2013

Kund.

Det var lite synd om en kund häromdagen.
Stod och pratade med Christian i snabbkassan och så kommer en ung snubbe, kanske 20-25 och frågar mig om jag vet var rakhyvlar finns.

"Ja, men jag tänker inte säga det till dig." Jag fnyser lite. Tror att han ska digga läget och förstå ironin. Att han ska skratta till och känna på stämningen hur avslappnad butiken är och bör vara. Hur det är kärlek han får egentligen, och så ska han svara ironiskt tillbaka och jag ska briljera som den dramatiker jag är. Sen tar han min hand, vi ler lite fånigt mot varandra och dansar in i en snabbkassa, han gör piruetter som en ballerina och jag blir euforisk, får tårad blick och säger att "det här är den bästa dagen i mitt liv".
Men tji fick jag.

- Eh.. okej.. förlåt... 
och så vänder han snabbt och går. ser seriöst rädd ut.

onsdag 6 mars 2013

Sagan om Lisa. (Verklig Historia)


Idag tog sagan slut, efter 5 år. Med min 5 år äldre kvinna. 

För fem år sen la en tjej till mig på facebook, jag var hemma hos mitt ex och kände mig förvirrad. En tjej som uppenbarligen håller på samma lag som mig la till mig och gav mig ytliga komplimanger. Ytliga komplimanger, dom enda komplimangerna jag inte förtjänar liksom. Och hon verkade lägga till sjukt många människor hon inte kände. (Och sen klaga på falska vänner) Och så var hon.. speciell.

Hon ber om min msn, jag är skeptisk men okej då. Man kan ändå ta bort om det behövs. Och det första hon gör är att be om en bild på mig, jag länkar en bild från facebook och säger att hon ska skicka en med.
Då skickar hon en RAR-fil med 40+ nakenbilder och diverse som heter just…. Naken.rar .  Och alla bilder är typ 10 pixlar stora och antagligen printade ur en printad cambild från Ugandas tredje dator 1993. Men okej.
Jag åker till skolan, hon fick mitt nummer för att hon var så rolig. Hon mms:ar nakenbilder spontant. Jag ber henne sluta höra av sig. Hon är skrämmande.
Hon har den där vanan att fråga om man gillar henne. Och säga att man ska dejta. Sen vill hon bara ligga. Sen är hon asexuell. Och hon hatar män. Och ska sluta träffa män. Sen gör hon det ändå.

Vissa personer har problem hur dom framställer sig. Hon är mitt skolexempel. Hon lägger upp statusar seriöst minst en gång i veckan om hur hon lägger ner killar. Hur hon ska vara singel och göra ditten och datten. Hur dottern är det enda viktiga. Sen går hon och blir tillsammans med en snubbe med ett hakkors  tatuerat i pannan, och blir förvånad när han blir hotfull och beter sig illa.
Jag försvarar aldrig hot eller våld, men ibland måste man faktiskt ifrågasätta offer också, liksom ringde det inga klockor när en person får ha falsk identitet och har ett hakkors tatuerat i pannan, när han är efterlyst liksom?
Sen blir hon tillsammans med en 7 år yngre kille som ”playar” henne.

Efter det här så blev vi lite osams. Jag tröttnade på alla efterblivna saker hon skrev och började ifrågasätta, hon gick Nordkorea på mitt arsle och tog bort mig för att jag skrev ”seriöst, du ska lägga ner killar varje vecka, man tar dig inte på allvar.” Och efter ett halvår hade jag glömt henne. Tills hon la till mig igen. Och startade en chatt med mig.
”Hej, jag har tänkt. Jag vill vara seriös. Vill du dejta mig?”
Notera, att jag ALLTID varit tydlig med att hon inte är min typ.
Jag sa nej, hon sa att hon hade skojat. Att vi var för olika och att jag inte var hennes typ. Att hon var helt ointresserad.
Då körde jag en fint.
”Men.. jag vill faktiskt dejta dig. Ville spela svår.”
-          - Bio onsdag? Jag bjuder
Det finns inget mellanläge liksom. Inte en sekund med att ifrågasätta, inte en sekund med att inte verka framfusig, du behöver inte ge henne ett finger innan hon har slängt sig över dig.

Det jobbiga är att jag inte kan hålla käften. När hon som gravt överviktig börjar träna är det bra. När hon lägger upp bilder och statusar minst 8 gånger om dagen så är det.. ja hennes liv iaf. Men när hon säger att hon ska bli bodybuilder inom ett år måste man ifrågasätta.  Man måste få säga ifrån.
En tjej säger ”Lycka till ! Men säg tre år va? Det går inte så fort att bränna och bygga som du tror”.
Det är snällt menat, men hon får ett ”du är så jävla negativ, du är inte en sann vän” tillbaka.

Så,  här fångar jag mänsklighetens problem. Folk tar inte kritik. Iaf inte om man är helt jävla efterbliven.
Och idag tog hon bort mig efter att jag kommenterat att hon uppenbarligen vill ha falska vänner om ingen får säga emot henne. Svaret lät inte vänta på sig.

”hejdå hampus”


onsdag 20 februari 2013

Explosions

Det är vi två. Vi går på en öde bro i ett öde landskap någonstans i den norrländska natten. Det är mörkt och kallt och dött. Det är apatiskt och samtidigt mer levande än vilken storstad som helst. Det är vatten och liv, det är bara avsaknaden av mänsklighet som gör att det känns som något annat. Det är mänsklig ensamhet definierat i ett vackert ögonblick. Ingen bil eller människa så långt ögat kan nå.
Snart är det dag igen. Snart är det här förbi.
Snart är det tillbaka till slentrianfylld vardag, till samma gamla tjat på jobbet. Till samma konflikter man för med sig själv och med andra. Valen och kvalen kring middagsval och ölsorter. Att orka diska. Att orka tvätta. Att orka leva med den fånigt självklara vetskapen att ingenting varar för evigt.
Men här i den tysta natten håller du min hand. Jag känner varje andetag du tar. Jag älskar hur du doftar. Jag vet att varje gång jag håller om dig kan vara den sista. Det kanske redan har varit den sista. Men du andas mot min bröstkorg. Jag vill fånga varje ögonblick och blir alltid lika besviken när jag inser att jag inte har ett bildminne, att jag inte kan återskapa något till perfektion. Det saknas alltid något, det saknas alltid substans. Och när man står på den där bron och fryser om benen. Och hör trummorna i marschtakt. När man inser att en hel skiva utan sång är bland det mest perfekta som gjorts.
Då inser man också att viss musik får inte spelas vid fel tillfälle. Den här skivan är 4.5 plus klockan 18. Det är fina melodier och ljudmattor som är helt unika. Den är 10/10 klockan 03.30. Helt magiskt.
Och på en bro någonstans i ett minne eller i en dröm eller i en avlägsen framtid. Så är den för bra för att betygsättas. Likt musiken, så saknar man ord.


Satori

Ibland blir man indoktrinerad av sina föräldrar, liksom föds till att tycka om Deep Purple för att det bara är så, för att dom bara finns där. För att ”Strange Kind Of Woman” i liveversionen är så svängig att det inte går att motstå hur mycket du än försöker.
 Ibland har man hetsiga vänner som tjatar, du kan inte värja dig när ”Guns N’ Roses” kommer som mp3-fil på msn. När du hör introt till Sweet Child O Mine när du är ute och går och låter det definiera en hel sommar. När man äter glass på nätterna och promenerar och har hela livet framför sig med en nyfunnen vän. Och du kan nynna varje ton i varje solo som om du skrivit låten själv. Ibland läser man listor, ivrig att hitta bra saker innan sin kompanjon och lyssnar in sig i moderna klassiker för att vara ”först” för att ha ett litet försprång och för att få en paus för andning i jakten på alla dessa kulturella klenoder.

Och så ibland sitter man mitt i natten på en torrentsida döpt efter våfflor, man är onykter och vill höra något nytt. Är pretentiös och känner sig viktigare än Nelson Mandela och sorterar in sig i psykedelisk musik. Man hittar något som låter lite fränt. Och inser att den lilla chansen som fanns att man faktiskt var rätt ute, för en gångs skull verkligen stämde. Att man gjort ett kap. Och hela världen borde få veta det här.

Jag laddade hem denna skiva, och det slog mig direkt. Det är tyst, sen är det tyst. Sen kommer ett skrik. Det är inte ett avgrundsskrik, det är inte manligt. Det är som ett skämt egentligen. Det är en pastisch på Japan. Men du fastnar. Musiken är för omvälvande.
Det är en golgatavandring i en svart Stockholmsnatt där du är för full för att gå rakt. Det är lampor som tänds och släcks. Det är en total ofokusering på omvärlden. Och musiken maler på medan du inte kan fokusera din blick över huvudtaget.
Det är vilseledande och dirigerande på samma gång och när jag är inne i tredje spåret (alla heter Satori) så har jag hamnat någon annanstans. Det är pyramider nu. Det är slavar som marscherar utanför Faraons palats. Det är en gångtakt mer solid än pyramiderna själva. Och det är fantastisk musik.

Flower Travellin' Band – Satori (Digitally Remastered)

Att "Gilla"

Jag hatar tjejer.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.

Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.

Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".

Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.


tisdag 19 februari 2013

Hurt

I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain. The only things that’s real.

Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.

När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.

fredag 8 februari 2013

Hur världen kommer utvecklas med generationsskifte

Det kommer bli intressant att bli gammal, utan att överdriva kommer generationsklyftan kulturellt vara så mycket större än någon annan någonsin att det kommer omdefiniera hela världen. Säkerligen förgöra den också.

Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.

"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."

Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.

Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.

 Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.


Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?


lördag 26 januari 2013

Jag hade hoppats på något!

Jag tror inte man kan älska musik om man inte lyssnar på natten.
Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.

Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.

Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.

Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.


Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.

När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska". 

Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.

Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.

Cidermarodören

När jag var liten brukade min pappa "låna" godis av mig. Han tog det när jag sov, och köpte sen nytt till mig efter ett tag. Det är väl rättvist men det ledde till att jag ibland gömde mer relevanta godisbitar (precis som jag gömmer popcorn från Åberg) i en låda i mitt rum.

Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.

Han gömde det i skogen.

Och han visade mig det. 

Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.

Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl  något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.

Dagen efter när vi går hem från skolan "råkar" jag kläcka ur mig att "faan vad gott det vore med lite cider nu". Anders håller med. Så vi går till gömman. Detta mästerliga näste av glädje. Detta mecka för unga framtida suputer.
Och sorgen i hans ögon. Först misstänkte han absurt mig. Men med skådespelartalanger som en ung De Niro vände jag snabbt på steken. 



"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.

"Helt uppenbart har en alkis kommit hit. Och han ville bli fett full. och så hittade han gömman. och drack. men sen märkte han att det inte var alkohol i och blev så jääävla arg att han kastade sönder alla andra flaskor. det förklarar också varför det finns en krossade glasflaska här borta". och så gick vi vidare dit jag lagt en annan flaska. 

Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.


onsdag 23 januari 2013

<>

Ni vet det där ögonblicket när man står och kissar och är någon annanstans i tankarna och misslyckas med att dra fram sin penis och inte märker det och istället kissar i byxorna och därför får ta en jävligt sen nattdusch och skura toalettgolvet?

Nähä.. men jag vet.


söndag 20 januari 2013

--

Jag hatar dom där dagarna när man inte fått något jobbpass, och man inte har några planer. Så man blir sittandes hemma. Jag vet inte hur det blev såhär att jag började ogilla dom egentligen.
Förut var det min bästa vän och nu helt plötsligt skyr jag det som pesten.

Jag känner mig dålig som sitter hemma. Och det är mer okej när man hade ett spel att spela ut, men nu har jag inte det. Och då borde jag gå ut. Men jag har inga planer, och jag har inte riktigt drivet heller för att planera.

En slags paradox. Och då borde man städa.
Men istället sitter man i kalsonger, sätter på en skiva och surfar runt på flashback.

Man är sig själv.

onsdag 16 januari 2013

Funny People

Ibland är människor roliga.
Typ Amandas kompis.
Som är full. Och börjar prata.
Och ni vet hur folk pratar när dom är fulla? Ja vanligt folk iaf...
Dom pratar "ärligt" och sådär, nästintill provocerade.
Nathalie var mer som wikipedia. På riktigt.

Hon började berätta om cassava. En afrikansk rotfrukt ursprungligen från sydamerika.
Hon berättade hur den kom till afrika, varför den var så praktiskt. Vilka användningsområden som fanns.
Hon berättade vad som gjorde den så god, vilka folkgrupper som oftast föredrog den. Hon la på fullt allvar ner minst en kvart på att berätta om denna fantastiska rotfrukt.
Och det slog mig, sådär i smyg. Fan vad folk fyllesnackar olika.
Vissa är skvallerbloggar, vissa är flashback och vissa är wikipedia.

måndag 7 januari 2013

Årskrönika med 70% lögner

2012 var ett år av paradoxer. Nej det var det inte.

Om 2011 var det roligaste året i mitt liv, var 2012 oväntat roligt. Och nyttigt. Eller kanske onyttigt. Tror jag gick upp några kilon.

Man kan säga att året präglades av några konkreta saker. Eller så säger man bara att man blivit personlig assistent och får arga polacker efter sig. Vet inte vad jag föredrar. En liten älskvärd dregglande tiger som spelar L.A Noire och skriker rasistiska glåpord finns förevigad på min dörr.

Jag har även varit i rymden.

Ofta dagdrömmer jag om vad jag borde göra istället för att dagdrömma.

Jag åt Kobe-biff i prag.
Jag spelade på Debaser Medis.
Jag slogs mot en Godzilla-liknande varelse på botten av en stor ocean.
Jag spelade in en demoskiva.
Jag startade nytt band.
Jag såg Sons of anarchy. (falskt)

Om 2011 var ett år där jag träffade många nya människor var 2012 ett år då jag istället sa tack och hej till många människor, mer eller mindre. Rensade 200 facebookvänner och kände mig vuxen. Sen kommer jag ändå på mig själv lägga till folk man träffar på fester såfort jag är hemma.

Jag var i venedig också ! Åkte gondol.

Sen har jag varit i Leksand också, åt grekisk mat där. Och hamnade nästan i slagsmål med ett gäng bönder för att jag verkligen definierade dryg stockholmare.

Jag träffade Jennifer LopeZ. PÅ RIKTIGT. Eller ja, hon gick förbi mig på mitt jobb i stan. Jag tror hon kollade på mig och försökte få med mig backstage. Men jag jobbade. Har arbetsmoral. Även om min chef alltid suckar och säger motsatsen och kastar saker mot mig och skriker Hitler-hälsningar. (KAN vara falskt, säger inte).

Jag såg Tom Petty. Efter 7 års väntan.
Och Soundtrack Of Our Lives definierade om mitt liv lite.

Och nu är jag en drake. 





 Min förhoppnings på 2013 är att ta tag i mitt själv lite. Som alltid.
Vem vet, kanske blir ett år av aktivt leverne? Annars hoppas jag att jag skriver musik och blir full.
Det duger också.
Här kommer en låt vi gjorde.





söndag 30 december 2012

I used to love her, but I had to kill her. / The Erik Lallerstedt-story

Det fanns en tid, med lycka och glädje. Där harmonin var konstant.
Det fanns en tid med en säkerhet i livet, där det alltid var något man kunde lita på.
Det fanns en tid med känslor starkare än heroin, men dom är över nu.

En gång i tiden var Erik Lallerstedts bearnaise-sås fantastiskt med en bättre smak än Loumander's, och en fantastisk konsistens.

Men säg den lyckan som varar?
Minns det som om det var igår.

Köpte en burk, var glad. Skulle lägga den på tallriken och noterar hur den blivit betydligt såsigare. Hur den nästan rinner ifrån mig och mitt liv. Den flyr med kärleken i en kappsäck och vill förpesta allt jag står för.
Den smakar ungefär som vanligt, men burk efter burk. Det är aldrig detsamma längre. Det är alltid för blött, det är aldrig sådär gele-aktigt som i alla mina drömmar. Jag trodde den blivit dålig kyld, men jag hade fel.

Det har gått ett tag nu, och jag kör "Loumander"'s istället. Jag är nöjd och sådär. Men nånstans i mig finns en besvikelse över hur livet blev. Över hur kärlek aldrig kan hålla i längden. Över hur ingenting tycks förbli.
Och ja, det gör mig ledsen.


--

Så jag sitter i kassan som man inte riktigt ser, det är slut på folk och jag ropar som en demon över till andra sidan att det är öppet.

Det kommer fram två tonårstjejer och säger till varandra att "gud vad vi är snabba. så jävla bra. nu slipper vi köa". Tji fick dom.

Jag - Oj det här är ju slowmotion-kassan, ni kanske missade det
Dom skrattar först, men när jag lyfter varorna i seriös slow-motion och vägrar snabba upp så blir dom sura.

Tjej 1 - Asssåååå... är du seriös? är du såhär seg?
jag -....Jaaaaaa.....
Tjej 2 - Asså han driver tror jag

söndag 23 december 2012

-

Jag kan aldrig skylla på okunskap.
Jag vet men jag gör inte.
Jag ser bussen komma men jag springer inte.

En tjej som heter Madelene är min referens. Hon vägrade konsekvent springa efter bussen, om det så var 5 meter kvar. Hon kom ofta sent till skolan.
Jag är ofta sen till livet.

Sådär utan att försöka vara pretentiös eller allmänt meningslös, jag bara råkar hamna på efterkälken, och jag ser det. och jag springer inte.

Jag kanske hittar en lösning, men då kanske det är för sent.

Soundtracket I mitt liv



You're my lifeline You're the pipeline to all my dreams from here


Jag somnade på Konserten. Vi satt jättenära scenen, men jag somnade.
Det var det bästa jag sett någonsin. 

Jag hamnade någon annanstans mitt i en låt, jag blundade och tänkte ingenting, jag bara tog in. I flera minuter, solona flöt runt som galaxer ungefär och till slut fick jag en knackning på axeln och en ”men vafan.. sover du?”. Jag vet inte riktigt, jag tror det.

Ebbot är ingen Dylan för mig, jag hade kunnat träffa honom utan att svimma. Och ”Sister Surround” är inte min favoritlåt, inte ens top 100.
Men ändå så står jag där, knäsvag och får en ros kastad till mig av honom. Höjer den till skyarna när hela teatern kollar på mig och bara vill skrika ut att segern är min. 

Jag vevar med händerna och blir helt själsligt förvriden när introt till ”Sister Surround” spelas. För kanske sista gången någonsin. Jag förstår helt plötsligt hur unga tjejer känner för Justin Bieber, jag som är så smart och klok kan helt plötsligt legitimera hela världen.
Det är jag, och småtjejerna, Ebbot och Bieber.

Det fanns ju en viss stämning över spelningen, den näst sista dom gör någonsin. Jag står i deras fancypancy-bar innan spelningen, smuttar på öl, Amanda på en granatäppel-drink. Jag har lyssnat in mig lite mer, och ångrar mig så själsligt att jag inte gick på alla spelningar. Att jag inte lyssnat in mig ännu mer. Att jag inte gjort Ebbot till den fadersfiguren jag inte behövde men ändå kunde tagit på köpet.

Jag är lite som Ebbot ibland. Munspel och tamburin, övervikt och pretentiösa texter, sångare och dansare. Han klär sig lite konstigare, men jag brukar repa i klänning.
Så jag om någon måste ta det här på allvar känner jag, det är vi mot världen.

Och fyfan det var så bra. Direkt från låt ett, en av mina favoriter ”Babel On” in i kaklet var det mästerligt. Det var FÖRSTA konserten jag var på, där jag inte tyckte någon låt var medioker. Alla kanske inte var 5 plus, men ALLA var intressanta och tillförde något. Och bandet var det tightaste jag sett, jag beundrade alla utom basisten som såg tråkig ut. Gitarrister som gör piruetter och hoppsparkar nonstop. En pianist som drämmer mer frenetiskt än Little Richard. Det var eufori och man kunde ta på stämningen i luften, att dom ville visa världen, slå oss alla på käften. 

Jag antar att baktanken var att jag ska gå hem och skriva om det här på min blogg, och ja, dom vann.
Det var mästerligt, det var magiskt, det var ett minne för livet. Och det var så jävla vackert.

Inte ens i närheten av bästa låten. Men den enda jag fann någorlunda bra filmad.  

Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade.