torsdag 12 januari 2012

Till framtida arbetsgivare - Fast jag spårar ut som vanligt

Fick just en seriös fråga om varför jag bloggar så aggressivt och dylikt, varför jag är så hatisk och om jag inte tänker på framtida arbetsgivare. Om jag inte kommer böja mig och istället stå ensam kvar? 

Så jag kör det enda rätta, ett blogginlägg. 

Jag vill inleda med att den arbetsgivaren som skulle se min blogg som ett skäl till att inte anställa mig kan dra åt helvete. Ty om ni är så värdelösa på ironi eller så kinkiga så är det ni som är problemet med världen idag.

Det handlar om yttrandefrihet, jag sparkar bara uppåt eller omotiverat och en omotiverad spark är ingen seriös spark därav dess frekventa användning. Det handlar om att internet inte ska tvinga folk att sluta vara människor för att passa in i en beige jävla ram. Jag bloggar som jag vill och ingen jävel ska säga åt mig hur jag ska leva mitt liv. Om jag vill hata så hatar jag, vill jag gråtrunka till Bob Dylan och skriva om det så gör jag det. Jag skriver inte en blogg som ett CV för att få jobb i framtiden.


Det handlar om att jag är trött på ett samhälle där en person som säger neger ÄR RASISTEN istället för dom där smusslande människorna som hellre dör än bor granne med en invandrarfamilj. Jag älskar termen bluesneger och ingen som känner mig på riktigt skulle någonsin kunna påstå att jag är rasist. Jag hatar alla lika mycket. Och jag är inte homofob för att jag använder ordet bög. Precis som att jag trots att jag ej vill erkänna det knappast hatar synskadade eller husdjursägare. Jag har liksom varit tillsammans med en som innehar båda attributen utan att klättra på väggarna.



Jag älskar Flashback och yttrandefrihet. För hela grejen folk missar är att vi lever i nuet. Och vi dömer saker utifrån våra paletter vi har här och nu. För åttio år sen var det rimligt att judar inte var likvärdiga oss, och en kommunist var inte en naiv människa utan en JÄVLA BROTTSLING i västvärlden fram till kalla kriget tog slut i princip. Våra normer ändras hela tiden, var toleranta även mot dom som inte är toleranta ty det är vägen till framgång.

Och jag älskar Sverige för vår förmåga att blanda mångkultur med vår kultur. Man får aldrig glömma att vi HAR en egen kultur och en värdegrund som KNULLAR världen. Det är vi som är (eller var..) toleranta och öppna. Det är vi som har yttrandefrihet och fri sexualitet. Som låter folk tycka vad dom vill och som kan ta ansvar som den Bror-Duktig-Nation vi är. Vi är på väg att förlora det och det gör ont i mig.

Fick skäll av en kund också minsann

Det kom en kvinna och handlade kattmat och lite smågrejer, hon köpte tio (10!) likadana kattmatsburkar och jag ville vara lite finurlig så jag slog på stort med en fantastiskt rolig kommentar.

Jag - Du tror inte katten kommer bli sjukt våldsam och slåss när han ser sin kostcirkel som är så enformig? 
Hon - ....
Jag - *ler*
Hon - DU TROR ATT JAG INTE KAN TA HAND OM MIN KATT MEN DET KAN JAG DU HAR INGEN JÄVLA ANING HAN GILLAR BARA 2 SORTER OCH JAG HAR DEN ANDRA HEMMA REDAN FATTAR DU INTE DET? JAG HAR JOBBAT PÅ ETT KATTDAGIS SÅ JAG FÖRSTÅR KATTER BÄTTRE ÄN DOM FLESTA OCH SKULLE ALDRIG GÖRA NÅGOT SOM INTE MIN LILLA KISSE UPPSKATTAR TILL DET YTTERSTA.
Jag - Men.. jag skojade, katter har inte samma behov av variation som människor
Hon - KATTER VILL OCKSÅ HA VARIATION OCH JAG HAR TAGIT HÄNSYN TILL DET OCKSÅ EFTERSOM JAG HAR TVÅ SORTER SOM JAG VALT MED OMSORG EFTERSOM DET ÄR HANS FAVORITER.
Jag - *ger henne kvittot och önskar henne en bra dag men kollar åt andra hållet*


Försenat efterblivet nyårslöfte som inte är ett utan flera och dessutom inte ens relaterat till nyår

Jag borde sätta mer press på mig själv eftersom jag är en lat jävla skithög. Jag vill kunna läsa det här om ett år och sucka högre än alla suckande melankoliska män i västvärlden. Jag vill se tillbaka på det här som ett naivt inlägg i tron att jag fortfarande hade hopp. För det tror jag fortfarande! Jag ser helheten trots sprucken fasad, jag ser drömmarna trots verklighetens tappra försök att "rädda mig", jag ser en mening med mitt liv än så länge.

År 2012 ska jag! 
  • Få ordning på bandsituationen på något sätt. Och vara bekväm i det. Även långsiktigt. 
  • Jag ska skriva och skapa mer saker än någonsin tidigare. 
  • Jag ska lära mig mer instrumentala bitar så jag kan skapa effektivare.
  • Jag ska om än bara marginellt vända trenden där jag äter mig till döds, typ gymma en gång per kvartal. 
  • Jag ska läsa fler böcker än mitt vanliga snitt. 
  • Jag ska ta mig tid att träffa fler intressanta människor och göra intressanta saker som blir intressanta minnen. 
  • Komma hemifrån igen, helst på samma sätt som sist. 
  • Få stabilitet i jobbsituationen. 
  • Kommer bort från Märsta lite mer. 
  • Besöka en festival. 

Borde inte vara så jävla omöjligt ändå? Jag ska självklart hålla er uppdaterade med bloggen. Och jag ska inte tappa min coolhet.

onsdag 11 januari 2012

Jag hatar att jag älskar dig

Nattmusik är inte bara lugn musik, det är en jävla myt. Nattmusik är musik du kan lita på. Musik som kan säga dig något utan att ljuga eller vrida på något. Musik som talar till dig på riktigt.
På natten söker jag mig inte till Suede eller ens Beatles. Min kärlek för Stooges är inte alls lika hög och faktum är att en sån älskad varelse som Tom Petty bara förekommer i små doser.

På natten finns det en massa apostlar, det finns profeter och prästerskap. Men det finns bara en gud och han är judisk. Och han ger oss ingen rak väg att gå, ingen bibel att följa. Han misskrediterar till och med natten.
"Ain't it just like the night to play tricks when you're tryin' to be so quiet?"

Men när vi orkar och kan och förstår.
"I'm ready when you are, Senor"

Det är något i hans trovärdighet som är högre än alla andra. Han går på vägar där ingen annan gått, han går på vägar där ingen annan vill att han går. Han går mot alla strömmar och trotsar all sans.

Han berättar saker som jag aldrig tänkt på annars och han spelar på samma strängar som ett pappa-komplex. Alla gånger man inte fick dom där komplimangerna av pappa, när han var lite för kall och hård. När han inte var tröstande utan uppmuntrande till att bli härdad. Han är Dylan, han sjunger inte ut i onödan. För att när han väl gör det, då bryter man fan ihop.

När Bob Dylan på en av sina senare skivor, när han dömts ut som en tragisk föredetting gör en fantastisk skiva som heter "Street Legal". När han på en av dom bästa låtarna han någonsin gjort (Senor) verkligen passionerat ylar ut "This place don't make sense to me no more" så skiter man i sammanhang, man går direkt in i sin egen värld och dess bristande logik. Man gör Bob Dylan till en profet han aldrig försökt vara (Gud är blygsam) för att han faktiskt är det. Man kan dissekera hela hans verklighet och hitta sig själv. I hans ord kan man hitta sanning mer sann än sanningen.

Jag vill föda Bob Dylans barn. Jag vill att han ska försvinna spårlöst i hundra år och hittas på havets botten. Jag vill att han ska bli vår tids Atlantis.

Jag har så fina minnen med honom, vi har en sån fin relation. Jag var med min första flickvän på väg upp till Norrland och lyssnade på "visions of johanna" seriöst trettio gånger på väg upp. Den förhäxade mig. Jag satt högst upp längst fram på en dubbeldäckare och såg världens möjligheter framför mig, jag var ung och kär och naiv. Verkligheten var bara dagar ifrån mig men vem visste det där och då? Bob Dylan försökte säkert antyda det, men jag lyssnade inte.

Sen har jag en ny relation efter något år, jag gör slut, jag åker en lång lång lång resa hem i total misär. Vem gör mig sällskap och berättar om sin egen misär om inte mannen som pratar om en "Sad eyed lady of the lowlands". En hel hemresa med den på repeat. En hel natt som fortfarande sitter kvar på näthinnan, den Chilenska sovande tanten som sover lutad mot mig medan jag kollar ut på en vacker sovande värld med några tårar i ögonen.

Om det är något man ska lära sig av Bobby D så är det att man alltid ska göra det man själv vill. Jag lever mitt liv och kan inte ta hänsyn till andra. Om jag får en dålig kompis så har jag "Positively 4th street". Är det nån slampig brud som dissat mig har jag "Like a rolling stone". Om jag vill lära känna mig själv har jag "Ballad of a thin man". Jag har världens vackraste låt "Don't think twice it's alright" och slutligen kanske min favorit.


Det är en rare-låt ej släppt på någon skiva. Det är en låt med uppgivenhet och självrannsakan. Det är en av dom bästa låtarna jag hört i en så vacker och simpel version att jag blir helt tagen varje gång jag hör den. Jag avslutar mitt blogginlägg som jag avslutade min första statsvetenskaps-tenta.


"Att definiera frihet är svårt. För frihet är ingenting du kan ta på. Ingenting du kan roffa åt dig. Men som Bob Dylan säger "As long as i love you i'm not free", frihet är något du kan förlora."

Saker som gör mig lämpad att spärras in

Oroväckande ofta får jag skämtsamt höra att jag skulle kunna spärras in, det är lätt att fnissa lite, fortsätta hoppa upp med sina 100kg på ett kassaband som om man var en snärtig liten flicka och inte låtsas om det, men ibland slår det en som Mike Tyson i sin prime, jag kanske har lite problem? Jag kanske borde tona ner?

"BACKA RÅ - Sagan om en en gång ung lagom tjock man som trodde sig fett" heter boken om mitt liv. Det eller "Mitt liv som icke-synskadad". Eller "Hampus - Obscen porr och vidriga mängder lightläsk". Eller något annat. Den kommer äga ivarjefall!

Mitt problem är att jag tänker för mycket, och att jag sen inte kan ta andra på allvar för att dom uppenbarligen hinner göra saker istället för att tänka på att göra saker. Jag kan ägna fem minuters argumenterade åt hur man ska skilja kvisttomater från vanliga utan att ens vara saklig. Jag kan tappa tråden och bokstavligen talat prata ihjäl folk, jag får inte slut på ord, jag får slut på syre.



Sen har jag fått en lite halvkonstig förmåga att använda min hjärna som en jävla fiskedamm. Jag kan på fullt allvar plocka ner handen och ta upp något och det kan bli vad som helst. Därför jag kan sjunga och hitta på ord i all evighet, stundtals med lyckade resultat. På våra senaste spelningar har vi kört 2 låtar som saknar texter, så om folk spelat in det kan man höra att jag hittar på nya ord varje gång.

Luktsalt.

Jag missbrukar ironi som om jag var stor på nittiotalet också, jag kör dubbelironi och allt ni kan komma på. Jag totalvägrar att följa med på andras ironi eller följer med så hårt att dom inte ens kan räknas vara drivande i processen. Det tragiska är att jag inte längre fattar ironi på grund av det.

Ibland känns det som att man gått så långt i sin ironiska framtoning att man inte längre har en normal sida. Som om man blivit den man spelar. Jag är ironins Syd Barret. Jag är en förlorad själ och kommer stå på en sunkig bar om 20 år och dra torra skämt från en svunnen tid, rimma på saker ingen har hört talas om och försöka få småflickor i säng med sterilitet som resultat efter 241 pungsparkar på en helg.

Jag tackar för mig och hoppas ni fortsätter följa min resa mot fördärvet eller en metaforisk fest med hela livet som spelplan. Den som lever får se!

Putte och Thim

Putte bad mig göra en hyllning till vår gamla vänskap (Han jag och Thim) i sann "Hampus-ära". Som om han inte ens kände mig och insåg att något som är typiskt mig är hatiskt och analyserande. Så.. Putte... i din ära!

Vi var 3 unga män och hela upplägget var enkelt. Putte har självförtroende och kan ragga tjejer, Thim kan fixa massa alkohol och står inte i vägen och Hampus är charmigt oförmögen att beröra någon människa i världen och står dessutom för alla skämt. Som lag innebär det att en person får massa kakor och två andra personer blir fulla för det mesta. 

Det var brutalt taktiskt av Putte och har i längden lett både mig och Thim i andra banor, det är evolutionens sätt att leda oss vidare och vi bör kanske tacka Putte för det. Thim lärde sig att skaffa flickvän och hålla i henne som om hon vore den sista och bästa kakan i skafferiet. Jag lärde mig att inte umgås för mycket med Putte. Iaf inte om jag har flörtiga baktankar ty han är den största fittan i historien. Bro-code är för honom var löpning är för mig, jag vet om dess existens men fyfan vad jag håller mig långt borta.

Man ska dock icke förringa faktumet att jag har många fina minnen med dessa gossar. Till exempel var Putte snäll och försökte para ihop mig med sin kusin, synd bara att hon såg bra ut så det sket sig. Och ibland badade vi och gjorde andra saker som egentligen inte passade mig men som fick mig att känna mig som (och framstå som) en normal människa. Till viss del.

Hela ens fylleperioder började ju här, vi hade våra första snedfyllor, förutom Thim som varit deltidsalkoholist sen han var 11 och träffade Åberg. Men vi andra två gossar fick vara med om många kalas. Nyårsafton när jag krossar en ruta med ett huvud, blir det manligare än så? När vi hade kamera och ville dokumentera och verka intressanta som människor. När vi drog runt på byarna och försökte träffa människor. När vi hade massa störda diskussioner och spelade Guitar Hero. All musik vi lyssnade på och vårt band vi skulle starta efter att ha spelat singstar en gång för mycket.



Vi borde börja öla mer igen, faktiskt. Och om Putte är en gris så skär vi av honom hälsenorna och ser om han tycker det är så kul i efterhand. I don't think so!

Mitt liv ni vet

 Jag hade världens konstigaste kund idag. Han kommer dit, ser lömsk ut, ler inte men ser ändå lurig ut. Han köper lite grejer men lämnar tillbaka hälften utan logik.

Jag - Hej! 
Han - Hejdå
Jag - *skrattar* Sa du HEJDÅ?!
Han - *Ser lömsk ut på RIKTIGT*
Jag - *Skrattar lite* Aja okej, det blir **** kronor
Han - Jag vill inte ha den där. 
Jag tar bort den, får betalt.
Jag - Ska du ha kvitto?
Han - Nej
Jag slänger kvittot.
Han - JAG VILL HA ETT KVITTO
Jag tar upp kvittot och ger honom det.
Han går iväg, ser lömsk ut, springer och snor en påse bakom kassan och drar iväg. SOM ETT JÄVLA SÄR.







 ... WHAT DA FUCK MAN?!







Och så sitter man på natten och känner sig djup som vanligt. Lyssnar på musik i lurar och är ett med världen. Man befinner sig i tidlöshet, ingen stress, total frihet, en croissant som ligger och väntar.

vad lyssnar man på när man vill definiera sin frihet med musik? Sugababes!

tisdag 10 januari 2012

asdf

Det känns som att bilden man har av sig själv som något geni fallerar lite när man sitter på natten rätt full och TOKDIGGAR "Avicii - Levels". Det är synd att den är så känd, vill ringa upp honom och berätta hur genial den är. Att den får mig att vilja gå ut på klubbar vilket är något jag skyr som pest en annars.

Idag var en typisk slappdag som inkluderade köp av 2 LP-skivor och öl och käk. Theodoras har blivit bättre på maten nu, ny kock och allt = man kan dra dit med värdighet. I synnerhet om man liksom idag har dugligt sällskap.
Plus att ölen är skitbillig. Vilket jävla värdigt ställe det är .

Kul att det är "Etta James" som Avicii samplat också, en cool jävla brud.

Jag känner mig rätt uttråkad, som att folk borde vilja göra mer saker med mig. Jag är öppen för förslag!

Men helst något kreativt.

torsdag 5 januari 2012

Det är tanken som räknas?

Jag var inne på det förut en gång men tycker det är ruggigt intressant. Hur människan är så fixerad vid konsekvenserna av allt snarare än att tänka större. Jag är som ni kanske misstänkt trots allt mänsklig och följer självklart mönstret även om jag försöker tänka större. För jag är stor.

Man har hört det så många gånger, när man dömt folk för fort, kastat på skit på folk som kanske inte förtjänat det. Och till slut når man en nivå där man slutar tro på ondska. Det finns människor det är "fel" på, typ Fritzl och djurplågare. Det finns människor som är hetsiga ofta rätt samvetslösa "offer" av sin samtid och tror dom gör rätt typ Hitler. Och det finns egoister som i min mening är det närmaste ondska man kan komma, när dom låter det gå ut över andra. Typ Steve Jobs (synskadad) och alla kapitalister och alla kommunister som någonsin fått bestämma någonstans hittills.

Om jag vill göra gott men resultatet blir ont anser jag att jag är god. Därför händer det rätt ofta att jag visar ovanligt mycket förståelse för misslyckanden medan jag kan vara dödshård mot principer. Även mot mig själv. Mycket av mitt självförakt är relaterat till faktumet att min egoism stundtals manipulerar även mig själv till att begå snedsteg och otaktiska aktioner.


"Det är tanken som räknas"

Folk brukar felaktigt håna det påståendet. Men likväl är det så jävla värt en extra tanke även från vår sida. Tänk er alla människor som desperat försöker med saker och inte lyckas, som siktar högt men inte når fram. Föräldrar som inte räcker till hela vägen kan man fan inte kasta skit på. Det är inte mina föräldrars fel att jag har mina brister, man kan inte skuldbelägga sin omvärld, inte efter man blivit myndig i varje fall. Jag har varit mobbad precis som jag till viss del kanske har mobbat, jag har haft det svårt och ibland har jag haft det lätt. Jag lever mitt liv och tar ansvar för mina handlingar.

Jag kanske blivit sårad, inte ger det mig rätt att såra? Jag kanske blivit lurad, inte ger det mig rätt att lura? Jag kanske hatar rasism men inte fan ska jag vara totalt oförstående inför människor med fördomar (det har alla iofs) eller dåliga erfarenheter. Man kan inte kolla på folk som röstade på SD och fördöma när dom som oftast fördömer är människor som aldrig sett baksidorna av mångkultur och aldrig behövt konfronteras med verkligheten. Jag hatar verkligen översittare som tror sig veta bättre än alla andra. (Motsägelsefullt i relation till musik där jag är en hycklare, förlåt)

Det stora problemet i vårt samhälle är avsaknad av förståelse. Det gäller att förstå nazisten likväl som anarkisten och ungen med asperger. Det gäller att förstå att människor är inte onda, vi är en drös egoister med mer eller mindre taktisk känsla. Vi är djur med medvetande om vår egen existens. Vi är människor med olika erfarenheter och styrkor och svagheter. Och i slutändan "ska vi alla döden dö." För att citera en fitta.

lördag 31 december 2011

Årskrönika Deluxe


Alla har ju sina jävla årskrönikor, jag har för dålig koll för att redogöra mer normalt. Men jag kan ha en liten sammanfattning på nämnvärda saker som slår mig rent spontant.

Mitt år började sjukt ironiskt, jag hade just fått mitt första riktiga jobb och det var inte ens många timmar, men glad var jag. Jag var på middag hos Manfred typ och sen drack vi en massa. Jag blev lite för full och fick för mig att hoppa ut i snön i bara kalsonger till ”Deep Purple – Child in time”-crescendot, ja det var vägen att gå! 

Sen mötte vi Åberg och hans rövargäng av ren slump utanför Manfred, jag pratade med Åberg lite och helt plötsligt undrade han om jag ville bo med honom för hans roomie hade flyttat ut. 

Nu tänker ni kanske att en sansad ung man ändå tar hänsyn till att han jobbar för lite timmar, inte har något sparkapital, ingen säkerhet bakom sig och inte ens vantrivs hemma än. Men nej, i fyllan och villan så kändes det som världens bästa idé och det ledde till en 8 månaders passionerad flyktig romans som vi planerar återuppta när vi har råd igen. 

Sen hamnade vi på en fest där alla blev utkastade (från vårt gäng) men jag gömde mig på toaletten, så när alla var utelåsta och det varit bråk så kom jag in från fel sida och drog några skämt, det övertygade folket att jag dög för att stanna och jag satt kvar där halva kvällen istället. 



Annars har året antagligen varit mitt mest intressanta hittills. Jag har spelat live med världens fränaste band och det har gått över förväntan. Jag har varit passionerad och flyktig och full. Jag har skrivit saker, träffat människor, varit förvånansvärt full. Jag besökte Hultsfred och hade en fantastisk festival. Återupptog och sa upp kontakter, blev sårad och sårade människor. Spottade Fredrik Björklund i ansiktet och hade efterfest med suspekta Afghaner som kastade ut oss. Spydde sönder videobutiken när jag fortfarande var för full för att stå samtidigt som jag öppnade den. Det löste jag dock galant. 

Jag har stått på en balkong med Åberg varje morgon klockan 05 i ett par månaders tid med tröjor på huvudet och diskuterat livet. Jag har varit på kryssning och blivit för full. Och fått inflammerad visdomstand konstigt nog. 

Jag har badat med 2 killar i ett badkar, alla över 100kg. Jag har lanat. Jag har gråtit. Jag har brytit mot lagen. Jag har haft 4 vita jobb. Jag har dansat som en gud.











Jag tror 2012 kommer bli ett lite tråkigare men nyttigare år. Ett förspel inför det som komma skall. Jag vill tacka mitt band för alla sockerdagar vi haft, man vet aldrig när dom är slut. Jag vill också tacka alla mina fans.

Nattligt

Jag tror inte på lycka som helhet, inte på lycka som något tillstånd man kan vara i permanent utan något tillfälligt du ibland kan känna i brist på närvaro av samtid och verklighet.

Jag tycker lycka kan vara när man lyssnar på "Pink Floyd - Animals" från början till slut, högt i hörlurar, en skiva man köpte på LP tidigare idag. Lycka är när man har pepsi och får sova ut imorgon. Lycka är ingen press på en för tillfället. Lycka är att tänka bort all skit som stör en och faktiskt kunna göra det temporärt, att inte känna sig stressad över sitt korta liv eller sina tillkortakommanden. Just nu känner mig rätt lycklig, rätt bekväm i min tillvaro. Nöjd över att inte ha mer smärta än lite torra läppar och en trött rygg. Nöjd över att jag inte är så fet att stolen går sönder. Nöjd över att bankkontot inte är helt tomt än. Nöjd över att jag har en bättre LP-samling än Linus.

Men bara så ni vet...

Imorgon är jag inte lycklig längre.

Videoblogg som en vanlig människa


Dedikerar mitt inlägg till mina fina fans till bloggen! Det är ni som gör att jag går upp på morgonen tillsammans med alarmklockan. Det är ni som förgyller mina dagar tillsammans med bearnaisesåsen. Det är ni som motiverar mina kreativa sidor tillsammans med min övriga livsgnista.

Extra tack till Nina som är på gränsen till stalker och obehaglig, och coola peepz som Basse och Patte och Putte, Elin och Vanessa som följer bloggen troget!

Och Åberg som oftast är med. Och Linus som vill vara med oftare än han är, förutom på dåliga sätt när jag lägger in fula bilder på honom för att känna mig bättre.

Älskar er alla! Förutom ni med dålig musiksmak, eller som läser bloggen för sällan, eller är synskadade, eller kallar mig för fula saker, eller håller på AIK.

Mild kritik mot folk med husdjur och synskadade

Jag hatar typ ingenting i världen egentligen, är en kärleksfull lagom rund man som älskar det mesta, men ja, trots det så finns det saker som stör mig.

En sak är husdjur som fenomen. Jag fattar att folk en gång i tiden gillade det, en hund kan vara till hjälp om du har en efterhängsen granne till exempel. En katt kunde vara en effektiv råttfälla när det begav sig (och råttfällorna sög) och kossor är inte husdjur, var fan får ni det ifrån?

Men idag? Okej om ni är blinda, eller änkor, eller så ensamma och illaluktande som mig innan jag tog mitt årliga bad. Men annars? Kom igen, det är ju faktiskt djurplågeri och ni borde också få gå runt i koppel när andra personer vill ha ut er, äta mediokert torrfoder, dricka vatten och leka med enformiga leksaker och bara finnas till för andra.

Dom får ingen lön, dom får ett långt (ibland) och meningslöst liv för att liksom en slav bara tjäna andra. Ibland tar man till och med bort möjligheten att avla vidare, ty det bestämmer vi (gud) att dom inte ska få göra.

Eller, och nu kommer det stördaste, så kan vi ju DÖDA DOM JÄVLA DJUREN FÖR ATT VI KÄNNER FÖR DET. Folk kanske inte orkar ha hand om sin lilla katt, eller så bröt hästen ett ben, och det är ju bara djur så man kan kasta iväg dom till ulvarna när man känner för det.

Alla som äger husdjur som inte passar in på min kravbild är hemska människor tillsammans med synskadade och jag önskar er all olycka. Tack för mig // ung man som vägrar husdjur och läsglasögon. 


onsdag 21 december 2011

Låtgrejs igen, kan han aldrig ge sig?


And so I came home, to a world filled with snow
If I could, I would change the past, I didn’t want to go
See you lying on my arm, breathing into my chest
If this was the prime, I don’t care about the rest


Took me one day here to forget all about living
Dull people all around making me grey inside
I’ll take the chance, and hope you’ll dance
I really can’t live with myself unless I’ve tried

All this uncovered truth, with far too many words
Is it possible to be any more fragile than this?
That entire struggle, this is not really me
Never thought of so much sense inside a kiss


torsdag 15 december 2011

Vad är förintelsen mot ren inkonsekvens?

Jag vet att livet innehåller mycket orättvisa, men vi kan inte rå för den här så kallade förintelsen, det var bara menat och ingenting man göra åt, sånt händer.

Vi kan inte rå för (om än starkt motarbeta och informera nästkommande generationer så att dom kan arbeta öppet mot det)att internet går ner ibland heller, hur hemskt det än är.

Men det finns saker man påverka mer aktivt, saker som skär mig i hjärtat varje gång de korsar min väg. Något som kallas "Svenska språket och hans inkonsekventa horunge-beteende".

Jag kan göra det väldigt enkelt för er, vi har en del språkregler som hjälper oss förstå ett språk. Engelskan kan uppfattas krånglig ibland, men reglerna är rätt konsekventa så när dom väl sitter så ja, då sitter dom.
Svenskan däremot är en efterbliven jävel, jag utgår starkt från att dom stora stolta kreatörerna bakom skiten dog med dåligt samvete, det är rätt åt dom!

Hur fan tänker man när man bygger en båt som inte ens kan pussas lite med ett isberg?

Det jag pratar om är självklart En & Ett. Mänsklighetens (i Sverige) största misslyckande sen regalskeppet Vasa. HUR FAN TÄNKER DOM?

Jag är hypotetiskt ute och går med en vän, vi är glada, harmoniska, vi lever i ett bra samhälle där rättvisa är utbrett och omfamnat. Vi lever i en fri värld där man får tycka vad man vill (bara det är rätt) och ligga med vem man vill (bara dom inte bangar fett) utan att bli skjuten. Om det inte är någon annans partner man ligger med och personen i fråga är typ juggemaffia. Då blir man skjuten.




Poängen är, vi går ute på vår hypotetiska promenad i total lycka, när plötsligt ser vi en mås och en gås som tjivas om en macka.

EN MÅS.
EN GÅS.
TJIVAS.

Så kommer deras vänner.

ETT GÄNG MÅSAR
ETT GÄNG... GÄSS?!?!?!?!


VARFÖR GÖR DOM SÅHÄR? VARFÖR KAN VI INTE VARA KONSEKVENTA? VARFÖR I HELVETE KNULLAR DOM VÅRT SPRÅK OCH KOMMER UNDAN MED DET? 

torsdag 8 december 2011

Finkulturell matlagning med Hampus & Åberg - Del 1

Jag vet att ni väntat även om ni inte kunde förutse. Jag vet att ni brinner för det här även om elden lätt går utom kontroll. Jag vet att lycka är svårt att definiera, men om jag ska försöka med hela mitt hjärta så tror jag lycka är om ni ser detta klipp i sällskap av nära och kära med något gott att äta.

Jag. Ger. Er. VÅRT MATLAGNINGSPROGRAM.

Hatar er alla jävla skithögar

Man får ofta höra att livet är dom små sakerna, och därför tänkte jag slå slag i saken och dela ut små klagomål.
Inte för att vara grinig, utan för att vara saklig.
Inte för att jag har det värre än alla andra, men för att jag är medveten om hur dåligt jag har det.
Inte för att Idol ska läggas på is, utan ja... för att såhär är det!

  • Min datorstol har gått sönder och blivit skev, den är så överlägset bättre alla andra jag haft och jag är seriöst helt förstörd. Vad ska jag göra nu?
  • Jag har inga pengar typ, som vanligt, måste kanske sluta spontant gå ut och köpa massa öl så ofta. 
  • Det suger när man ska åka iväg på en förväntansfull angenäm utflykt och måste vänta, som om livet vore för evigt liksom? Som om man tjänar på att vänta? Filosofiskt nedvärderande att sitta här i ensamhet.
  • Åberg presterar uselt på FM, och det gör mina bra prestationer tråkiga när vi spelar. 
  • Jag vill jamma, ingen har tid typ. Ring mig alla som vill! 
  • Jag har gått upp lite i vikt, är för lat för att träna. 
  • Min gitarr låter konstigt, borde skaffa nya strängar, orkar ej. 
  • Jag hittar inte mina munspel, Linus är dom hos dig? 
 Som ni ser är jag inte aktivt arg, jag är bara redo att ventilera rå ilska. 
Redo att guida en hel mänsklighet i skåp-placering.

lördag 3 december 2011

Låtgrejs


And there I stood, threw my arms and hoping for the best
With your silly laugh, and your bitten chest, I was hoping
There’s a world outside waiting, but I’ve left my soul by the door
When I saw the way you hold me I was hoping

I’ve heard of endless nights, but not until tonight, for me
Maybe I should have know, but somehow I was hoping
And you can take a man, from what he is, but he remains
That same old man who sent you all those letters


And I’m very well aware; I will never be the one
But why should I stop my running? I’m just chasing the sun