måndag 6 januari 2014

2013, det känns alldeles nyligen

 (Vi spelar med East River Divide ett sjukt svängigt band, på ett fint mysigt ställe i Brooklyn, ett av dom bästa ögonblicket i mitt liv. Att få improvisera på svenska inför en publik i USA, att bli så väl bemött och att känna den där genuina glädjen är få förunnat)

Tvåtusenfjorton, sug på den. 

Det är skrämmande hur tiden går, men det känns ändå lite bra på något sätt. Det känns som att jag kanske är på rätt väg. Den där stigen jag vandrar som i Oktober kändes så fasligt lång, så dekadent och ensam. Som i Oktober kändes överväldigande och kvävande och nu har lättat som dimman en sommarmorgon. Jag vill tro att jag är på rätt väg, och jag ser tillbaka på 2013 som det tredje året i rad jag är ganska nöjd med.

Det känns som att jag inte är lika mycket av den där ensamma wow-spelande luffiga förloraren som jag var när det första decenniet på 2000-talet tog slut, som att jag hittat mig själv lite. Det gör mig uppriktigt glad.

När man ser tillbaka på sitt liv och alla drömmar och mål man satt upp så kan man också utgå ifrån det, jag är inte på långa vägar nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv, är brutalt missnöjd med många saker. Men för att få en helhetskänsla måste jag ändå ta i beaktning var jag kommer ifrån och vad jag kämpat mig igenom. Jag är ingen framgångsrik människa, jag är fortfarande en tjock och lat narcissistisk datorsittande snubbe utan förstahandskontrakt och ett jobb som ger mig över 20 papp i månaden. Jag är inte rockstjärna. Jag dansar nästan bara på fyllan och min matlagning är väldigt enformig.

Men jag gör det jag tycker om att göra, för att jag tycker om att göra det. Och jag har insett att jag hellre är trettio år och har skivor att lyssna på som jag själv spelat in, bilder och videor att kolla på från alla fina minnen jag har och en jävla massa anekdoter än att bli femtio och inse att man försummat hela sin skapande sida för att bli bäst-I-test i hamsterhjuls-sm. Inget ont om det, jag hade gärna haft mer pengar och en schysst lägenhet, men jag är så dålig på att vara som alla andra så jag måste vara mig själv.


Mitt 2013 har essensen av förnyelse. Både positiv och negativ. Jag har gått från sambo med sambo och sambo till sambo med sambo och samba versus hambo. Jag har stått emot frestelser och fallit för andra, jag har tagit konsekventa beslut för att pressen att inte navelskåda skär igenom mig som en stålsvets.

Jag och Åberg separerade efter att ha bott ihop i två längre perioder, det var skönt för oss båda. Men samtidigt vemodigt eftersom vi haft så jävla kul stundtals. Att flytta ihop med honom första gången var kanske det bästa beslutet jag tagit förutom att starta band.
Jag och Amanda gick skilda vägar när man nånstans längs vägen inser att man inte har en positiv upplyftande effekt på varandra längre och ändå vill försöka bevara en positiv bild av det man haft.

Håkan släppte en ny skiva, musiken gick vidare. Jag var på Hultsfred i Märsta och hade kalaskul.

Min musik kändes mer seriös, vi spelade på riktiga ställen och fick vara med på posters, jag och Linus drog till New York och spelade på två ställen och hade en sån där semester man bara drömmer om. Den innehöll allt från skumma tandlösa svarta män i Harlem till ett kvarter där vi bodde som var så segregerat att jag blev rädd. Allt från chilihummer till 250 pizzaslicer, rädsla att bli skjutna och nattklubbshångel. Spelningar och skiball. Pulled pork och taxiresor. Skivaffärer och att gå vilse i ghettot.

Jag och Willys gjorde slut och även där är det vemodigt, jag kände mig ganska fast. Jag blev för bekväm i det jag gjorde och slutade sträva, det känns verkligen som att saker händer av en anledning. Att mina rötter dras upp för att jag ska vakna och sluta luta mig mot bekvämlighet hela tiden.

Det känns som att jag får mitt liv mer i mina egna händer, och 2013 var ett år som ställde mig mot väggen och lät mig visa att jag faktiskt vill något. Det gillar jag.

Jag hoppas att 2014 ska bli ett år med mer nytta, mindre nöje. Ett år där jag verkligen jobbar i en riktning jag är nöjd med. 

1 kommentar:

  1. Kommer sakna dina Willyshistorier.
    Vart är det du jobbar nu?

    SvaraRadera