torsdag 27 juni 2013

"Tack... du också !! "

"Du är snäll"
- Eh.. tack... du också

Jag hatar det. Den sociala situationen när man får en komplimang och det nästan är kudos på att ge tillbaka den direkt, att ge tillbaka samma komplimang också. Du kan inte bemöta "snygg du är" med ett "Och du är hysteriskt rolig ska du veta!!". Du kan inte nyansera något utan du måste dyka i brutalt, du kan inte tveka för då märks det. Och du blir lynchad för det.

Dessutom är det inte spontant för fem öre, det är som tjejer på facebook. Skriver dom på varje profilbild en person lägger upp att "gud vad snygg du är" innebär det ju att om dom slutar med så är personen ful helt plötsligt. Tänker mig tidningsrubriken "Tjej, 21 år tog livet av sig, ingen kommenterade hennes nya profilbild på 36 timmar". Allt för att en massa människor saknar nyans.

Jag vill vara spontan i mina komplimanger, och helst att folk ska ta dom på fånigt stort allvar.
Typ aldrig glömma dom, tatuera in dom, dedikera sina barn till dom.Dra upp dom varje gång vi träffas.


"Glömmer aldrig Mallorca 88' när du kallade mig för hunk"

Trolla Kunder

Har mer och mer med tiden börjat utveckla ett socialt spel som passerar gränserna mot kunderna på Willys. Mer och mer blir jag ironisk och sarkastisk, anklagande och går in i ett skådespel värdigt Ingmar Bergman.
Jag trivs i rollen som semi-psykopat som ena stunden dansar runt och pratar om drömmarna om en "Willys-musikal" för att nästa sekund inte vilja hjälpa kunderna hitta saker för att det är "hemligthetsstämplat".

Det kom en tjej idag med en plocksallad (pick n mix) och frågade ut mig.

Hon - Kan man väga sallader i snabbkassorna?
Jag - Ja, men bara om du inte har mango i salladen. 
Hon - Okej.. jag har inte mango... men min kompis har.. hur gör vi då?
Jag kollade dystert på henne, hon förstod att det var kört. Jag suckade högt. Jag vände mig om, vänder mig tillbaka i en liten piruett för att visa att jag är svår att fånga som person, men också lätt på foten.

Jag - Du förstår väl att vi inte kan ha mango i snabbkassorna?
Hon (seriöst) - Ja jo men alltså.. vi tar vanliga kassan

Jag går några meter, fixar något. Piruett igen som en liten jävla fucking ballerina. Går tillbaka.

Jag - Såklart du kan väga dom i snabbkassorna jag skojar bara.

Tror aldrig jag sett någon skämmas så mycket, hon skrattade och bad indirekt om ursäkt för sin egen existens. För sin dumhet. För sin oförmåga att förstå och se saker som dom är.

Jag.. jag briljerade ! Som en chef.


onsdag 26 juni 2013

Don't Dream It's Over



Telefonen ringer.
Jag är så jävla död nu.
Alltså på allvar, jag har satt min sista potatis. 

Jag har lagt näsan i blöt, helt fel situation, konsekvensen kommer som en räkning på posten. Varje andetag är ett nödvändigt ont, jag vill vara knäpptyst och gömma mig under sängen. Jag vill aldrig mer bli sedd av världen. Jag vill aldrig mer ta plats. Låt mig bli ett med gardinerna.
Jag hulkar lite, hjärtat slår så snabbt att det är löjligt och i bakgrunden spelas ”Don’t Dream It’s over”. 






Det är något absurt över hela scenen. Jag var förälskad i låten, den cirkulerade i mina spellistor under en lång lång tid. Och sen en dag så kunde jag aldrig lyssna på den igen på en normal nivå.
Jag har ändå varit stolt över mig själv, över hur jag aldrig låtit en tjej ”sno en låt” från mig. Jag har alltid tagit med mig ”våra låtar” när relationer tagit slut, har aldrig låtit en person bli för tätt förknippad med en låt. Narcissismen har gjort att allt är mitt!

Och sen kommer dödsångest och snor en one-hit-wonder bara sådär.
Det är intressant hur vissa låtar kan vara så starkt förknippade med vissa tillfällen. Jag ser fortfarande hur jag ställer mig upp för att en sittande position inte duger. Hur jag håller händerna på varsin sida av huvudet och liksom är beredd att implodera. Hur jag i stridens hetta nästan hade kunnat hoppa ut från balkongen av ren och skär ångest.
Känslan att vilja göra ogjort, att det som man borde förstått inte var klart nog. Det är ångestladdat. Och låten bär hela bördan. 

Dagen efter ringer det på dörren, jag är helt paranoid, personen utanför håller för kikhålet, jag står blixtstilla och slutar andas. Ska jag låsa? Då vet personen att jag är här, men då är jag säker för tillfället. Om jag inte låser kanske personen prövar att öppna och då vet jag inte vad. Efter ett par sekunder tystnad så lättar handen, där står min systers kompis och ser dum ut. Fan vad dum hon såg ut.

tisdag 25 juni 2013

Beady Eye # 2

 Beady Eye är ett sånt där band jag vill ska gå bättre än det går, precis som TSOOL var. Som Kristian Anttila. Som filmen "Crazy Heart" och "Besökarna".

Beady Eye är det som världen behövde, om man anser att världen behövde ny kreativitet i Oasis. Ett Oasis som stagnerade brutalt. Som behövde splittras. Noel har verkligen gjort sin del, en riktigt riktigt bra skiva enligt mig. Beady Eye's första lämnade mer att önska.

Men det finns någonting brutalt tragiskt över att stå vid Hulingen i Hultsfred och se Liam Gallagher uppbackad av hela Oasis förutom Noel, sjunga bättre än på ett decenium och framstå så jävla cool så det gör ont på den största scenen.. inför typ 400 personer. Det är inte värdigt 90-talets största ikon tillsammans med Kurt Cobain och Homer Simpson.

Nu kommer dom med en ny skiva, jag har ärligt talat inte så höga förväntningar, men jag sitter här på kvällskvisten och lyssnar. Och är öppen.
Och så kommer första låten, och det är något Primal Scream över den. Det är bombastisk och stort, det är brittisk roundhousekicksgatuhörnsmusik. Det är rått och rakt och som en introducering inför något fantastiskt.

Resten av skivan kanske inte kommer förändra världen, men det är värdigt. Och lyssningsvärt.
Jag tycker det borde vara lite mer ös, man hör ju potentialen men det är nästan som att dom är rädda att inte fokusera på Liam's röst.

Jag gillar influenserna med mer stråkar och större ljudbild, det känns som att dom går vidare lite och inte bara står stilla. Hade blivit så lätt att fortsätta på Oasis-spåret.


3/5 



Beady Eye – Flick of The Finger

söndag 23 juni 2013

FB

Att ta bort sin facebook vore ju häftigt att göra. 2013's "Into the wild". Ett ställningstagande mot världen.
Men det är tyvärr som Magnus Uggla döpte en skiva till förut.

"varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt?"

Man vill ju ta bort sin facebook för att typ.. se hur folk reagerar.
Och det går ju inte då, ett Moment 22 för narcissismen. 

Varför jag hatar "How I met Your Mother"

Det började som en lovande relation, en liten flirt, lite glädje och några skratt.
Jag fann en serie via rekommendation, en serie som fick mig att bli glad. En serie som verkade väldigt intressant till en början och som hade ett lite intressant tillvägagångssätt.

Och det fortsatte ganska bra, karaktärerna balanserades rätt bra, Barney var kung. Han var liksom en bluff, en "the game"-bluff som oftast fallerade men ändå försökte lika desperat. Han var rolig, hade one-liners och många intressanta saker för sig, Bro-code. Suit-up o.s.v. Saker som passar perfekt in i unga mäns vardagsliv, saker som piffar upp verkligheten lite och som applicerar lite överallt.

Och han blev otroligt populär, för populär. Så populär att dom fördärvade karaktären. Istället för att vara en semi-loser och en karaktär byggd på det ytliga och fantastiskt roliga lagret så tog dom bort den "onödiga" insidan och gjorde honom till en alfa-hane på riktigt. Helt plötsligt fick han faktiskt alla tjejer, hela tiden.Helt plötsligt gick folk på hans lögner istället för att slå till honom. Helt plötsligt lägrade han Jennifer Lopez. Då slutade jag kolla.

När saker blir för populära förlorar dom sin charm för ofta. Family Guy gjorde samma sak, dom hittar ett vinnande koncept och gör sen ingenting annat. Inga försök att gå vidare, att utveckla karaktärerna. Det blir bara en lång och plågsam process där dom mjölkar ur karaktärerna tills ingen vill se det längre.



torsdag 20 juni 2013

Rocky IV - Träningen - Irl-tolkningen - Staketet

I januari 2013 bestämde jag mig för att slöheten likt magen hade nått botten. Det var dags att väcka den björn som sover och träna, vilket jag gjorde. Med bra (!) resultat dom cirka 5 gångerna jag gjorde det.
Sen var jag sjuk, sen.. skulle jag repa... skulle ut och öla... skulle på bio... det var jobb... jag var krasslig... jag hade helt enkelt inte tid.

Månader gick, det som var på väg att bli en episk historia om mänskligheten och dess revansch, om mänskligt driv och en riktig Rocky-Historia blev istället till ett skämt, "Hampus? Träna? hehehehe" så lät det i hela världen. Folk skrattade var jag än gick, pizzeriorna blomstrade som second-hand-butiker på söder.

Så kom det en dag, ur min dvala vaknade jag och reste mig stolt upp. IDAG ÄR DAGEN.
Jag ringde Max, "hej träna med mig". Han skulle träna med en annan, men han förstod att jag inte var en jävla skojare så han erbjöd sig hämta upp mig på vägen (fast det inte låg på vägen). Nu kan ingenting stoppa mig tänkte jag precis som alla andra. Det var några rullstolsburna utanför som jublade när jag sprang iväg. Skulle värma upp med att springa 400 meter till hans bil.

Vad kan gå fel på 400 meter?

Jag tog på mig joggingskor, aldrig använda förut. Satte på min mp3 med peppande musik. Tog en vattenflaska, tog en sipp för att känna smaken av något jag ytterst sällan tar del av. Motiverande.
Jag var Rocky nu, jag skulle besegra övermakten, jag skulle med min rena vilja ta över hela jävla världen. Det var ett ögonblick nära till tårar, så starkt, så poetiskt, så awesome. 

Så jag springer, efter 80 meter springer jag förbi en kille som är typ 8 år. Jag börjar tänka att "undrar om jag ser tjock ut när jag springer? typ pinsam?" och kollar ner för att ser hur det ser ut. Jag tappar fokus i en sekund och trampar snett, det är grus under mig. Jag tänker på mina lyckliga stunder i livet och studsar snett på en fot fram, försöka rädda situationen desperat. Jag är kaptenen på Titanic.
... Och som ni vet är det svårt att vända världens största båt när den är på väg mot ett isberg.


Jag har fortfarande ont i foten ibland. och skrapade upp hela knät. armbågen. benet. Jag voltade och ramlade in i ett staket. och så ringde jag max och skrattade och tjöt på samma gång.

"hej... blir ingen träning idag... jag ramlade in i ett staket och stukade foten.. hare så kul".


Hej bloggen

Jag vet, jag vet, jag vet.
All denna förtvivlan jag spritt kring mig som napalm som tärt på er.
Alla gånger ni kommit för att bara få vända besvikna och övergivna till er slentrianfyllda vardag.
Jag har låtit mig själv bli en "Chinese Democracy".
Och jag hoppas ni kan förlåta mig.

Jag lovade mig, jag lovade er, jag lovade en hel ung naiv värld att jag inte skulle blogga i onödan. Och det löftet har jag hållit. Jag har saknat inspiration. Jag har flytt mitt ansvar som språkrör för ett helt universum. Men jag har tänkt ändra på det här.

Helst inte som när jag tänkte börja hårdträna, mer om det kan ni läsa i nästa inlägg.
Men mer på riktigt, som i att det är dags att börja ta mig själv på för stort allvar igen, det är dags att börja fånga min omgivning och skriva taskiga saker om den.

Jag har ny chef nu, han är snäll till skillnad från vissa andra. Så nu kan jag skriva om mitt jobb också. (Ja, jag blev censurerad, jag är typ samtidens Bulgakov.)


Dricka öl, spela musik, skriva blogg.
:)

lördag 13 april 2013

123456789



Jag ser eftertexterna komma, filmen är över, du har somnat
Jag hatar att det redan är sommar
Jag har inte lidit nog.
Jag kommer sakna dig till döds ska du veta, det är ett sår som jag petar
Och där blodet sipprar bort i vilsenhet
Står du och ler i mitt minne
Och när åsens vatten har sinat, har jag gått på ännu en mina
Drömmer om en sol som ska skina
Och visa mig vägen härifrån
På Prags gator, skilda från världen, fick en chans, jag var inte värd den
Och alla läxor som gång på gång lär en
Att vi är mitt i vårt liv
Och den dan vi är utan varandra, och vi står hand i hand med dom andra
Det är mörkt det är tid vi ska vandra
Kom ihåg den där bron
När champagnen har torkat i håret, och hans hand vandrar upp över låret
Tiden går och man blir ett med såret
Men jag är här och nu
Jag vet att jag kommer vara förtvivlad, vakna upp utan dig vid min sida
Sakna orden för att kunna beskriva
Men jag vet inte hur
Så ska livet sen låta oss leva, växa upp distanserat och skeva
Skina upp för att ”nu är det fredag”
Det här blev våra liv
Så många gånger jag suttit skyddad av natten, förberett mig för saknaden men
Aldrig känt mig så vilsen som stunden
När jag kände doften av slut
Och I Kuba en lugn dag på stranden, står ett par tätt intill, håller handen
Något saknas, i bilden, i drömmen
Här saknas bilden av dig.

Jag ser dig le från en scenkant på söder, älskar du mig mer? När mitt hjärta det glöder
När passion, varje ton liksom blöder
När jag är något mer
När sanden sinar i timglaset vårat, är beslutet som kvarstår nog svårast
Är vi hand i hand när det våras?
När proppen har åkt ut
Att varje gång kan vara den sista, i din famn, jag känner en gnista
Jag skulle säga adjö från en kista
Och så blir det såhär
Livet blir aldrig precis vad man menar, finns inga träd som är utan grenar
Man vill i mål, men ångrar om man genar
Och snart är vi ingenting alls
Ser oss stå med ett lås på en bro, jag insistera, jag såg att du log
Jag låste fast oss, för jag ville tro
Att kärlek är allt, att kärlek är allt, att kärlek kan bli något mer.

lördag 6 april 2013

Kund.

Det var lite synd om en kund häromdagen.
Stod och pratade med Christian i snabbkassan och så kommer en ung snubbe, kanske 20-25 och frågar mig om jag vet var rakhyvlar finns.

"Ja, men jag tänker inte säga det till dig." Jag fnyser lite. Tror att han ska digga läget och förstå ironin. Att han ska skratta till och känna på stämningen hur avslappnad butiken är och bör vara. Hur det är kärlek han får egentligen, och så ska han svara ironiskt tillbaka och jag ska briljera som den dramatiker jag är. Sen tar han min hand, vi ler lite fånigt mot varandra och dansar in i en snabbkassa, han gör piruetter som en ballerina och jag blir euforisk, får tårad blick och säger att "det här är den bästa dagen i mitt liv".
Men tji fick jag.

- Eh.. okej.. förlåt... 
och så vänder han snabbt och går. ser seriöst rädd ut.

onsdag 6 mars 2013

Sagan om Lisa. (Verklig Historia)


Idag tog sagan slut, efter 5 år. Med min 5 år äldre kvinna. 

För fem år sen la en tjej till mig på facebook, jag var hemma hos mitt ex och kände mig förvirrad. En tjej som uppenbarligen håller på samma lag som mig la till mig och gav mig ytliga komplimanger. Ytliga komplimanger, dom enda komplimangerna jag inte förtjänar liksom. Och hon verkade lägga till sjukt många människor hon inte kände. (Och sen klaga på falska vänner) Och så var hon.. speciell.

Hon ber om min msn, jag är skeptisk men okej då. Man kan ändå ta bort om det behövs. Och det första hon gör är att be om en bild på mig, jag länkar en bild från facebook och säger att hon ska skicka en med.
Då skickar hon en RAR-fil med 40+ nakenbilder och diverse som heter just…. Naken.rar .  Och alla bilder är typ 10 pixlar stora och antagligen printade ur en printad cambild från Ugandas tredje dator 1993. Men okej.
Jag åker till skolan, hon fick mitt nummer för att hon var så rolig. Hon mms:ar nakenbilder spontant. Jag ber henne sluta höra av sig. Hon är skrämmande.
Hon har den där vanan att fråga om man gillar henne. Och säga att man ska dejta. Sen vill hon bara ligga. Sen är hon asexuell. Och hon hatar män. Och ska sluta träffa män. Sen gör hon det ändå.

Vissa personer har problem hur dom framställer sig. Hon är mitt skolexempel. Hon lägger upp statusar seriöst minst en gång i veckan om hur hon lägger ner killar. Hur hon ska vara singel och göra ditten och datten. Hur dottern är det enda viktiga. Sen går hon och blir tillsammans med en snubbe med ett hakkors  tatuerat i pannan, och blir förvånad när han blir hotfull och beter sig illa.
Jag försvarar aldrig hot eller våld, men ibland måste man faktiskt ifrågasätta offer också, liksom ringde det inga klockor när en person får ha falsk identitet och har ett hakkors tatuerat i pannan, när han är efterlyst liksom?
Sen blir hon tillsammans med en 7 år yngre kille som ”playar” henne.

Efter det här så blev vi lite osams. Jag tröttnade på alla efterblivna saker hon skrev och började ifrågasätta, hon gick Nordkorea på mitt arsle och tog bort mig för att jag skrev ”seriöst, du ska lägga ner killar varje vecka, man tar dig inte på allvar.” Och efter ett halvår hade jag glömt henne. Tills hon la till mig igen. Och startade en chatt med mig.
”Hej, jag har tänkt. Jag vill vara seriös. Vill du dejta mig?”
Notera, att jag ALLTID varit tydlig med att hon inte är min typ.
Jag sa nej, hon sa att hon hade skojat. Att vi var för olika och att jag inte var hennes typ. Att hon var helt ointresserad.
Då körde jag en fint.
”Men.. jag vill faktiskt dejta dig. Ville spela svår.”
-          - Bio onsdag? Jag bjuder
Det finns inget mellanläge liksom. Inte en sekund med att ifrågasätta, inte en sekund med att inte verka framfusig, du behöver inte ge henne ett finger innan hon har slängt sig över dig.

Det jobbiga är att jag inte kan hålla käften. När hon som gravt överviktig börjar träna är det bra. När hon lägger upp bilder och statusar minst 8 gånger om dagen så är det.. ja hennes liv iaf. Men när hon säger att hon ska bli bodybuilder inom ett år måste man ifrågasätta.  Man måste få säga ifrån.
En tjej säger ”Lycka till ! Men säg tre år va? Det går inte så fort att bränna och bygga som du tror”.
Det är snällt menat, men hon får ett ”du är så jävla negativ, du är inte en sann vän” tillbaka.

Så,  här fångar jag mänsklighetens problem. Folk tar inte kritik. Iaf inte om man är helt jävla efterbliven.
Och idag tog hon bort mig efter att jag kommenterat att hon uppenbarligen vill ha falska vänner om ingen får säga emot henne. Svaret lät inte vänta på sig.

”hejdå hampus”


onsdag 20 februari 2013

Explosions

Det är vi två. Vi går på en öde bro i ett öde landskap någonstans i den norrländska natten. Det är mörkt och kallt och dött. Det är apatiskt och samtidigt mer levande än vilken storstad som helst. Det är vatten och liv, det är bara avsaknaden av mänsklighet som gör att det känns som något annat. Det är mänsklig ensamhet definierat i ett vackert ögonblick. Ingen bil eller människa så långt ögat kan nå.
Snart är det dag igen. Snart är det här förbi.
Snart är det tillbaka till slentrianfylld vardag, till samma gamla tjat på jobbet. Till samma konflikter man för med sig själv och med andra. Valen och kvalen kring middagsval och ölsorter. Att orka diska. Att orka tvätta. Att orka leva med den fånigt självklara vetskapen att ingenting varar för evigt.
Men här i den tysta natten håller du min hand. Jag känner varje andetag du tar. Jag älskar hur du doftar. Jag vet att varje gång jag håller om dig kan vara den sista. Det kanske redan har varit den sista. Men du andas mot min bröstkorg. Jag vill fånga varje ögonblick och blir alltid lika besviken när jag inser att jag inte har ett bildminne, att jag inte kan återskapa något till perfektion. Det saknas alltid något, det saknas alltid substans. Och när man står på den där bron och fryser om benen. Och hör trummorna i marschtakt. När man inser att en hel skiva utan sång är bland det mest perfekta som gjorts.
Då inser man också att viss musik får inte spelas vid fel tillfälle. Den här skivan är 4.5 plus klockan 18. Det är fina melodier och ljudmattor som är helt unika. Den är 10/10 klockan 03.30. Helt magiskt.
Och på en bro någonstans i ett minne eller i en dröm eller i en avlägsen framtid. Så är den för bra för att betygsättas. Likt musiken, så saknar man ord.


Satori

Ibland blir man indoktrinerad av sina föräldrar, liksom föds till att tycka om Deep Purple för att det bara är så, för att dom bara finns där. För att ”Strange Kind Of Woman” i liveversionen är så svängig att det inte går att motstå hur mycket du än försöker.
 Ibland har man hetsiga vänner som tjatar, du kan inte värja dig när ”Guns N’ Roses” kommer som mp3-fil på msn. När du hör introt till Sweet Child O Mine när du är ute och går och låter det definiera en hel sommar. När man äter glass på nätterna och promenerar och har hela livet framför sig med en nyfunnen vän. Och du kan nynna varje ton i varje solo som om du skrivit låten själv. Ibland läser man listor, ivrig att hitta bra saker innan sin kompanjon och lyssnar in sig i moderna klassiker för att vara ”först” för att ha ett litet försprång och för att få en paus för andning i jakten på alla dessa kulturella klenoder.

Och så ibland sitter man mitt i natten på en torrentsida döpt efter våfflor, man är onykter och vill höra något nytt. Är pretentiös och känner sig viktigare än Nelson Mandela och sorterar in sig i psykedelisk musik. Man hittar något som låter lite fränt. Och inser att den lilla chansen som fanns att man faktiskt var rätt ute, för en gångs skull verkligen stämde. Att man gjort ett kap. Och hela världen borde få veta det här.

Jag laddade hem denna skiva, och det slog mig direkt. Det är tyst, sen är det tyst. Sen kommer ett skrik. Det är inte ett avgrundsskrik, det är inte manligt. Det är som ett skämt egentligen. Det är en pastisch på Japan. Men du fastnar. Musiken är för omvälvande.
Det är en golgatavandring i en svart Stockholmsnatt där du är för full för att gå rakt. Det är lampor som tänds och släcks. Det är en total ofokusering på omvärlden. Och musiken maler på medan du inte kan fokusera din blick över huvudtaget.
Det är vilseledande och dirigerande på samma gång och när jag är inne i tredje spåret (alla heter Satori) så har jag hamnat någon annanstans. Det är pyramider nu. Det är slavar som marscherar utanför Faraons palats. Det är en gångtakt mer solid än pyramiderna själva. Och det är fantastisk musik.

Flower Travellin' Band – Satori (Digitally Remastered)

Att "Gilla"

Jag hatar tjejer.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.

Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.

Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".

Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.


tisdag 19 februari 2013

Hurt

I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain. The only things that’s real.

Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.

När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.

fredag 8 februari 2013

Hur världen kommer utvecklas med generationsskifte

Det kommer bli intressant att bli gammal, utan att överdriva kommer generationsklyftan kulturellt vara så mycket större än någon annan någonsin att det kommer omdefiniera hela världen. Säkerligen förgöra den också.

Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.

"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."

Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.

Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.

 Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.


Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?