Det är vi två. Vi går på en öde bro i ett öde landskap någonstans i
den norrländska natten. Det är mörkt och kallt och dött. Det är apatiskt
och samtidigt mer levande än vilken storstad som helst. Det är vatten
och liv, det är bara avsaknaden av mänsklighet som gör att det känns som
något annat. Det är mänsklig ensamhet definierat i ett vackert
ögonblick. Ingen bil eller människa så långt ögat kan nå.
Snart är det dag igen. Snart är det här förbi.
Snart
är det tillbaka till slentrianfylld vardag, till samma gamla tjat på
jobbet. Till samma konflikter man för med sig själv och med andra. Valen
och kvalen kring middagsval och ölsorter. Att orka diska. Att orka
tvätta. Att orka leva med den fånigt självklara vetskapen att ingenting varar för evigt.
Men här i den tysta natten håller du min hand.
Jag känner varje andetag du tar. Jag älskar hur du doftar. Jag vet
att varje gång jag håller om dig kan vara den sista. Det kanske redan
har varit den sista. Men du andas mot min bröstkorg. Jag vill fånga
varje ögonblick och blir alltid lika besviken när jag inser att jag inte
har ett bildminne, att jag inte kan återskapa något till perfektion. Det saknas alltid något, det saknas alltid substans.
Och när man står på den där bron och fryser om benen. Och hör trummorna
i marschtakt. När man inser att en hel skiva utan sång är bland det
mest perfekta som gjorts.
Då inser man också att viss musik får inte
spelas vid fel tillfälle. Den här skivan är 4.5 plus klockan 18. Det är
fina melodier och ljudmattor som är helt unika. Den är 10/10 klockan
03.30. Helt magiskt.
Och på en bro någonstans i ett minne eller i en dröm eller i en avlägsen framtid. Så är den för bra för att betygsättas. Likt musiken, så saknar man ord.
onsdag 20 februari 2013
Satori
Ibland har man hetsiga vänner som tjatar, du kan inte värja dig när ”Guns N’ Roses” kommer som mp3-fil på msn. När du hör introt till Sweet Child O Mine när du är ute och går och låter det definiera en hel sommar. När man äter glass på nätterna och promenerar och har hela livet framför sig med en nyfunnen vän. Och du kan nynna varje ton i varje solo som om du skrivit låten själv. Ibland läser man listor, ivrig att hitta bra saker innan sin kompanjon och lyssnar in sig i moderna klassiker för att vara ”först” för att ha ett litet försprång och för att få en paus för andning i jakten på alla dessa kulturella klenoder.
Och så ibland sitter man mitt i natten på en torrentsida döpt efter våfflor, man är onykter och vill höra något nytt. Är pretentiös och känner sig viktigare än Nelson Mandela och sorterar in sig i psykedelisk musik. Man hittar något som låter lite fränt. Och inser att den lilla chansen som fanns att man faktiskt var rätt ute, för en gångs skull verkligen stämde. Att man gjort ett kap. Och hela världen borde få veta det här.
Jag laddade hem denna skiva, och det slog mig direkt. Det är tyst, sen är det tyst. Sen kommer ett skrik. Det är inte ett avgrundsskrik, det är inte manligt. Det är som ett skämt egentligen. Det är en pastisch på Japan. Men du fastnar. Musiken är för omvälvande.
Det är en golgatavandring i en svart Stockholmsnatt där du är för full för att gå rakt. Det är lampor som tänds och släcks. Det är en total ofokusering på omvärlden. Och musiken maler på medan du inte kan fokusera din blick över huvudtaget.
Det är vilseledande och dirigerande på samma gång och när jag är inne i tredje spåret (alla heter Satori) så har jag hamnat någon annanstans. Det är pyramider nu. Det är slavar som marscherar utanför Faraons palats. Det är en gångtakt mer solid än pyramiderna själva. Och det är fantastisk musik.
Flower Travellin' Band – Satori (Digitally Remastered)
Att "Gilla"
Jag hatar tjejer.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.
Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.
Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".
Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.
Ni vet, dom där som sitter och kissar och skriver på alla sina väninnors bilder hur fina dom är. Bäst är dom klassiska "Amen sluta vara så snygg". Som om personen på andra sidan skärmen egentligen borde skära sig i ansiktet med en rostig kniv för att blidka avundsjuka människor.
Jag hatar tjejer.
För att dom envisas med att hyckla så otroligt på internet, på en annan nivå än killar.
Killar försöker bara ligga, en kille gillar din bild = han vill ligga. Tjejer gillar allt, för att dom vill att folk ska gilla allt. Vilket i sin tur innebär att ingen gillar något på en seriös nivå, allt blir ytligt och ingenting är på riktigt.
Jag är inte negativ eller sådär, men när jag gillar på facebook, då tar jag liksom sats. Jag sitter framför skärmen och försöker vara rakryggad, ler lite fånigt och verkligen ambitiöst klickar på gilla-knappen. Hoppas att det är mitt namn personen ska se överst och känna att "helvete, Hampus gillar det här".
Så ja, även om jag vill tro att folk reser sig framför datorn och håller upp en segernäve och tar fram en finöl varje gång jag gillar. Att människor ringer sina andra vänner och säger att "Hampus gillade min status idag, fan vad rolig jag har blivit. Tre i rad nu Bettan!! Tre i rad!!".
Även om jag vill tro det. Så är jag realistisk.
Max 4/10 gör så.
tisdag 19 februari 2013
Hurt
I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain. The only things that’s real.
Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.
När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.
Trent Reznor måste någonstans känna sig lite bitter. Här skriver man en fantastisk låt, en låt som kommer gå till historien. Här åstadkommer man något få förunnat och gör det med bravur, med en egen ljudbild och ett helt eget sound.
Och så kommer en gammal countrygubbe och gör om den. Och snor den. Gör den till sin.
Det är som när ditt ex förlovar sig med sin nya och du inser att det liksom inte är du som gäller längre, det som var ditt är längre bort än horisonten och det är bara att finna sig i det. Som om man bäddar för någon annan och inte vet om man ska vara glad eller bitter.
Och allt bottnar egentligen i mervärde. Som begrepp.
När Johnny Cash gör ”Hurt” så är han ”hurt”. Han är nära döden, otroligt nära döden. Han är ensam, otroligt ensam. Och han är redo, otroligt redo. Det är den typiska sagan, för bra för att vara sann. Han blir änkeman från sin livs kärlek och ska dö för att få se henne åter. Han är nära förtvivlan och hamrar pianot frenetiskt, varje ord han sjunger är hans och ingen annans. Det är osminkat, osentimentalt och ändå på samma gång som om man kastat 400 kattvideor tillsammans med alla sorgliga Notebook-slut i historien in i stavmixern från helvetet. Det är så uppenbart vad man ska känna, men det är för genuint för att motstå. Bara för att det är uppgjort för en känslomässig explosion betyder det inte att den inte är på riktigt.
När jag såg videon första gången kunde jag inte låta bli att fälla en tår. Det var så vackert på den där nivån att det är svårt att hantera. På den där nivån när man utan att ifrågasätta en sekund skriver under på att musik är själens språk.
Och ingen har en mer själslig röst än Johnny Cash.
fredag 8 februari 2013
Hur världen kommer utvecklas med generationsskifte
Det kommer bli intressant att bli gammal, utan att överdriva kommer generationsklyftan kulturellt vara så mycket större än någon annan någonsin att det kommer omdefiniera hela världen. Säkerligen förgöra den också.
Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.
"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."
Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.
Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.
Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.
Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?
Jag menar, förortsslang på ålderdomshem.
"Walla.. om....du...baxar....mitt ....fika....ja....svär..."
Det kommer bli en stor förändring. Det kulturella. Att höra ett gäng åldringar sitta och digga Swedish House Mafia efter sitt mellanmål.
Istället för att pensionärer sitter och skickar insändare kommer facebook överflödas och säkerligen bli helt ute bland dom unga eftersom det kommer sitta tusentals pensionärer och ta ut sin frustration på offentliga forum. Sitta och säga att det var bättre förr.
Matkulturen kommer säkert bli helt omvänd. Ungarna kommer med isterband och vi försöker tvinga i dom kebabrulle och fredagstaco-mys.
Och ja, låt oss inte glömma.
Fåglarna kommer dö ut.
För vem fan kommer mata fåglar 2055?
lördag 26 januari 2013
Jag hade hoppats på något!
Jag tror inte man kan älska musik om man inte lyssnar på natten.
Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.
Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.
Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.
Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.
Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.
När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska".
Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.
Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.
Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.
Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.
Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.
Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.
Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.
När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska".
Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.
Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.
Cidermarodören
När jag var liten brukade min pappa "låna" godis av mig. Han tog det när jag sov, och köpte sen nytt till mig efter ett tag. Det är väl rättvist men det ledde till att jag ibland gömde mer relevanta godisbitar (precis som jag gömmer popcorn från Åberg) i en låda i mitt rum.
Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.
Han gömde det i skogen.
Och han visade mig det.
Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.
Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.
"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.
Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.
Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.
Han gömde det i skogen.
Och han visade mig det.
Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.
Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.
Dagen efter när vi går hem från skolan "råkar" jag kläcka ur mig att "faan vad gott det vore med lite cider nu". Anders håller med. Så vi går till gömman. Detta mästerliga näste av glädje. Detta mecka för unga framtida suputer.
Och sorgen i hans ögon. Först misstänkte han absurt mig. Men med skådespelartalanger som en ung De Niro vände jag snabbt på steken.
"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.
"Helt uppenbart har en alkis kommit hit. Och han ville bli fett full. och så hittade han gömman. och drack. men sen märkte han att det inte var alkohol i och blev så jääävla arg att han kastade sönder alla andra flaskor. det förklarar också varför det finns en krossade glasflaska här borta". och så gick vi vidare dit jag lagt en annan flaska.
Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.
onsdag 23 januari 2013
<>
Ni vet det där ögonblicket när man står och kissar och är någon annanstans i tankarna och misslyckas med att dra fram sin penis och inte märker det och istället kissar i byxorna och därför får ta en jävligt sen nattdusch och skura toalettgolvet?
Nähä.. men jag vet.
Nähä.. men jag vet.
söndag 20 januari 2013
--
Jag hatar dom där dagarna när man inte fått något jobbpass, och man inte har några planer. Så man blir sittandes hemma. Jag vet inte hur det blev såhär att jag började ogilla dom egentligen.
Förut var det min bästa vän och nu helt plötsligt skyr jag det som pesten.
Jag känner mig dålig som sitter hemma. Och det är mer okej när man hade ett spel att spela ut, men nu har jag inte det. Och då borde jag gå ut. Men jag har inga planer, och jag har inte riktigt drivet heller för att planera.
En slags paradox. Och då borde man städa.
Men istället sitter man i kalsonger, sätter på en skiva och surfar runt på flashback.
Man är sig själv.
Förut var det min bästa vän och nu helt plötsligt skyr jag det som pesten.
Jag känner mig dålig som sitter hemma. Och det är mer okej när man hade ett spel att spela ut, men nu har jag inte det. Och då borde jag gå ut. Men jag har inga planer, och jag har inte riktigt drivet heller för att planera.
En slags paradox. Och då borde man städa.
Men istället sitter man i kalsonger, sätter på en skiva och surfar runt på flashback.
Man är sig själv.
onsdag 16 januari 2013
Funny People
Ibland är människor roliga.
Typ Amandas kompis.
Som är full. Och börjar prata.
Och ni vet hur folk pratar när dom är fulla? Ja vanligt folk iaf...
Dom pratar "ärligt" och sådär, nästintill provocerade.
Nathalie var mer som wikipedia. På riktigt.
Hon började berätta om cassava. En afrikansk rotfrukt ursprungligen från sydamerika.
Hon berättade hur den kom till afrika, varför den var så praktiskt. Vilka användningsområden som fanns.
Hon berättade vad som gjorde den så god, vilka folkgrupper som oftast föredrog den. Hon la på fullt allvar ner minst en kvart på att berätta om denna fantastiska rotfrukt.
Och det slog mig, sådär i smyg. Fan vad folk fyllesnackar olika.
Vissa är skvallerbloggar, vissa är flashback och vissa är wikipedia.
Typ Amandas kompis.
Som är full. Och börjar prata.
Och ni vet hur folk pratar när dom är fulla? Ja vanligt folk iaf...
Dom pratar "ärligt" och sådär, nästintill provocerade.
Nathalie var mer som wikipedia. På riktigt.
Hon började berätta om cassava. En afrikansk rotfrukt ursprungligen från sydamerika.
Hon berättade hur den kom till afrika, varför den var så praktiskt. Vilka användningsområden som fanns.
Hon berättade vad som gjorde den så god, vilka folkgrupper som oftast föredrog den. Hon la på fullt allvar ner minst en kvart på att berätta om denna fantastiska rotfrukt.
Och det slog mig, sådär i smyg. Fan vad folk fyllesnackar olika.
Vissa är skvallerbloggar, vissa är flashback och vissa är wikipedia.
måndag 7 januari 2013
Årskrönika med 70% lögner
2012 var ett år av paradoxer. Nej det var det inte.
Om 2011 var det roligaste året i mitt liv, var 2012 oväntat roligt. Och nyttigt. Eller kanske onyttigt. Tror jag gick upp några kilon.
Man kan säga att året präglades av några konkreta saker. Eller så säger man bara att man blivit personlig assistent och får arga polacker efter sig. Vet inte vad jag föredrar. En liten älskvärd dregglande tiger som spelar L.A Noire och skriker rasistiska glåpord finns förevigad på min dörr.
Jag har även varit i rymden.
Ofta dagdrömmer jag om vad jag borde göra istället för att dagdrömma.
Jag åt Kobe-biff i prag.
Jag spelade på Debaser Medis.
Jag slogs mot en Godzilla-liknande varelse på botten av en stor ocean.
Jag spelade in en demoskiva.
Jag startade nytt band.
Jag såg Sons of anarchy. (falskt)
Om 2011 var ett år där jag träffade många nya människor var 2012 ett år då jag istället sa tack och hej till många människor, mer eller mindre. Rensade 200 facebookvänner och kände mig vuxen. Sen kommer jag ändå på mig själv lägga till folk man träffar på fester såfort jag är hemma.
Jag var i venedig också ! Åkte gondol.
Sen har jag varit i Leksand också, åt grekisk mat där. Och hamnade nästan i slagsmål med ett gäng bönder för att jag verkligen definierade dryg stockholmare.
Jag träffade Jennifer LopeZ. PÅ RIKTIGT. Eller ja, hon gick förbi mig på mitt jobb i stan. Jag tror hon kollade på mig och försökte få med mig backstage. Men jag jobbade. Har arbetsmoral. Även om min chef alltid suckar och säger motsatsen och kastar saker mot mig och skriker Hitler-hälsningar. (KAN vara falskt, säger inte).
Jag såg Tom Petty. Efter 7 års väntan.
Och Soundtrack Of Our Lives definierade om mitt liv lite.
Min förhoppnings på 2013 är att ta tag i mitt själv lite. Som alltid.
Vem vet, kanske blir ett år av aktivt leverne? Annars hoppas jag att jag skriver musik och blir full.
Det duger också.
Här kommer en låt vi gjorde.
Om 2011 var det roligaste året i mitt liv, var 2012 oväntat roligt. Och nyttigt. Eller kanske onyttigt. Tror jag gick upp några kilon.
Man kan säga att året präglades av några konkreta saker. Eller så säger man bara att man blivit personlig assistent och får arga polacker efter sig. Vet inte vad jag föredrar. En liten älskvärd dregglande tiger som spelar L.A Noire och skriker rasistiska glåpord finns förevigad på min dörr.
Jag har även varit i rymden.
Ofta dagdrömmer jag om vad jag borde göra istället för att dagdrömma.
Jag åt Kobe-biff i prag.
Jag spelade på Debaser Medis.
Jag slogs mot en Godzilla-liknande varelse på botten av en stor ocean.
Jag spelade in en demoskiva.
Jag startade nytt band.
Jag såg Sons of anarchy. (falskt)
Om 2011 var ett år där jag träffade många nya människor var 2012 ett år då jag istället sa tack och hej till många människor, mer eller mindre. Rensade 200 facebookvänner och kände mig vuxen. Sen kommer jag ändå på mig själv lägga till folk man träffar på fester såfort jag är hemma.
Jag var i venedig också ! Åkte gondol.
Sen har jag varit i Leksand också, åt grekisk mat där. Och hamnade nästan i slagsmål med ett gäng bönder för att jag verkligen definierade dryg stockholmare.
Jag träffade Jennifer LopeZ. PÅ RIKTIGT. Eller ja, hon gick förbi mig på mitt jobb i stan. Jag tror hon kollade på mig och försökte få med mig backstage. Men jag jobbade. Har arbetsmoral. Även om min chef alltid suckar och säger motsatsen och kastar saker mot mig och skriker Hitler-hälsningar. (KAN vara falskt, säger inte).
Jag såg Tom Petty. Efter 7 års väntan.
Och Soundtrack Of Our Lives definierade om mitt liv lite.
Och nu är jag en drake.
Min förhoppnings på 2013 är att ta tag i mitt själv lite. Som alltid.
Vem vet, kanske blir ett år av aktivt leverne? Annars hoppas jag att jag skriver musik och blir full.
Det duger också.
Här kommer en låt vi gjorde.
söndag 30 december 2012
I used to love her, but I had to kill her. / The Erik Lallerstedt-story
Det fanns en tid, med lycka och glädje. Där harmonin var konstant.
Det fanns en tid med en säkerhet i livet, där det alltid var något man kunde lita på.
Det fanns en tid med känslor starkare än heroin, men dom är över nu.
En gång i tiden var Erik Lallerstedts bearnaise-sås fantastiskt med en bättre smak än Loumander's, och en fantastisk konsistens.
Men säg den lyckan som varar?
Minns det som om det var igår.
Köpte en burk, var glad. Skulle lägga den på tallriken och noterar hur den blivit betydligt såsigare. Hur den nästan rinner ifrån mig och mitt liv. Den flyr med kärleken i en kappsäck och vill förpesta allt jag står för.
Den smakar ungefär som vanligt, men burk efter burk. Det är aldrig detsamma längre. Det är alltid för blött, det är aldrig sådär gele-aktigt som i alla mina drömmar. Jag trodde den blivit dålig kyld, men jag hade fel.
Det har gått ett tag nu, och jag kör "Loumander"'s istället. Jag är nöjd och sådär. Men nånstans i mig finns en besvikelse över hur livet blev. Över hur kärlek aldrig kan hålla i längden. Över hur ingenting tycks förbli.
Och ja, det gör mig ledsen.
Det fanns en tid med en säkerhet i livet, där det alltid var något man kunde lita på.
Det fanns en tid med känslor starkare än heroin, men dom är över nu.
En gång i tiden var Erik Lallerstedts bearnaise-sås fantastiskt med en bättre smak än Loumander's, och en fantastisk konsistens.
Men säg den lyckan som varar?
Minns det som om det var igår.
Köpte en burk, var glad. Skulle lägga den på tallriken och noterar hur den blivit betydligt såsigare. Hur den nästan rinner ifrån mig och mitt liv. Den flyr med kärleken i en kappsäck och vill förpesta allt jag står för.
Den smakar ungefär som vanligt, men burk efter burk. Det är aldrig detsamma längre. Det är alltid för blött, det är aldrig sådär gele-aktigt som i alla mina drömmar. Jag trodde den blivit dålig kyld, men jag hade fel.
Det har gått ett tag nu, och jag kör "Loumander"'s istället. Jag är nöjd och sådär. Men nånstans i mig finns en besvikelse över hur livet blev. Över hur kärlek aldrig kan hålla i längden. Över hur ingenting tycks förbli.
Och ja, det gör mig ledsen.
--
Så jag sitter i kassan som man inte riktigt ser, det är slut på folk och jag ropar som en demon över till andra sidan att det är öppet.
Det kommer fram två tonårstjejer och säger till varandra att "gud vad vi är snabba. så jävla bra. nu slipper vi köa". Tji fick dom.
Jag - Oj det här är ju slowmotion-kassan, ni kanske missade det
Dom skrattar först, men när jag lyfter varorna i seriös slow-motion och vägrar snabba upp så blir dom sura.
Det kommer fram två tonårstjejer och säger till varandra att "gud vad vi är snabba. så jävla bra. nu slipper vi köa". Tji fick dom.
Jag - Oj det här är ju slowmotion-kassan, ni kanske missade det
Dom skrattar först, men när jag lyfter varorna i seriös slow-motion och vägrar snabba upp så blir dom sura.
Tjej 1 - Asssåååå... är du seriös? är du såhär seg?
jag -....Jaaaaaa.....
Tjej 2 - Asså han driver tror jag
söndag 23 december 2012
-
Jag kan aldrig skylla på okunskap.
Jag vet men jag gör inte.
Jag ser bussen komma men jag springer inte.
En tjej som heter Madelene är min referens. Hon vägrade konsekvent springa efter bussen, om det så var 5 meter kvar. Hon kom ofta sent till skolan.
Jag är ofta sen till livet.
Sådär utan att försöka vara pretentiös eller allmänt meningslös, jag bara råkar hamna på efterkälken, och jag ser det. och jag springer inte.
Jag kanske hittar en lösning, men då kanske det är för sent.
Jag vet men jag gör inte.
Jag ser bussen komma men jag springer inte.
En tjej som heter Madelene är min referens. Hon vägrade konsekvent springa efter bussen, om det så var 5 meter kvar. Hon kom ofta sent till skolan.
Jag är ofta sen till livet.
Sådär utan att försöka vara pretentiös eller allmänt meningslös, jag bara råkar hamna på efterkälken, och jag ser det. och jag springer inte.
Jag kanske hittar en lösning, men då kanske det är för sent.
Soundtracket I mitt liv
You're my
lifeline You're the pipeline to all my dreams from here
Jag somnade på Konserten. Vi satt jättenära scenen, men jag somnade.
Det var det bästa jag sett någonsin.
Jag hamnade någon annanstans mitt i en låt, jag blundade och tänkte
ingenting, jag bara tog in. I flera minuter, solona flöt runt som galaxer
ungefär och till slut fick jag en knackning på axeln och en ”men vafan.. sover
du?”. Jag vet inte riktigt, jag tror det.
Ebbot är
ingen Dylan för mig, jag hade kunnat träffa honom utan att svimma. Och ”Sister
Surround” är inte min favoritlåt, inte ens top 100.
Men ändå
så står jag där, knäsvag och får en ros kastad till mig av honom. Höjer den
till skyarna när hela teatern kollar på mig och bara vill skrika ut att segern
är min.
Jag
vevar med händerna och blir helt själsligt förvriden när introt till ”Sister
Surround” spelas. För kanske sista gången någonsin. Jag förstår helt plötsligt
hur unga tjejer känner för Justin Bieber, jag som är så smart och klok kan helt
plötsligt legitimera hela världen.
Det är
jag, och småtjejerna, Ebbot och Bieber.
Det
fanns ju en viss stämning över spelningen, den näst sista dom gör någonsin. Jag
står i deras fancypancy-bar innan spelningen, smuttar på öl, Amanda på en
granatäppel-drink. Jag har lyssnat in mig lite mer, och ångrar mig så själsligt
att jag inte gick på alla spelningar. Att jag inte lyssnat in mig ännu mer. Att
jag inte gjort Ebbot till den fadersfiguren jag inte behövde men ändå kunde
tagit på köpet.
Jag är
lite som Ebbot ibland. Munspel och tamburin, övervikt och pretentiösa texter,
sångare och dansare. Han klär sig lite konstigare, men jag brukar repa i
klänning.
Så jag
om någon måste ta det här på allvar känner jag, det är vi mot världen.
Och
fyfan det var så bra. Direkt från låt ett, en av mina favoriter ”Babel On” in i
kaklet var det mästerligt. Det var FÖRSTA konserten jag var på, där jag inte
tyckte någon låt var medioker. Alla kanske inte var 5 plus, men ALLA var
intressanta och tillförde något. Och bandet var det tightaste jag sett, jag
beundrade alla utom basisten som såg tråkig ut. Gitarrister som gör piruetter
och hoppsparkar nonstop. En pianist som drämmer mer frenetiskt än Little
Richard. Det var eufori och man kunde ta på stämningen i luften, att dom ville
visa världen, slå oss alla på käften.
Jag
antar att baktanken var att jag ska gå hem och skriva om det här på min blogg,
och ja, dom vann.
Det var
mästerligt, det var magiskt, det var ett minne för livet. Och det var så jävla
vackert.
Inte ens i närheten av bästa låten. Men den enda jag fann någorlunda bra filmad.
Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade.
Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade.
lördag 15 december 2012
Vi borde ta en öl nån dag!!
Finns det något bättre exempel på det mänskliga hyckleriet
än just denna rad?
Jag menar, det är inte så att jag är falsk när jag säger
det. Men det är ett sånt tydligt exempel på när man inte egentligen har något
konkret att säga och istället skjuter upp verkligheten med en enkel replik.
Istället för att stå kvar och prata, istället för att göra
något konkret idag eller imorgon eller igår så skjuter man upp ”nån öl” till ”nån
gång”, ett ospecificerat försök till att slippa konfrontation.
Det är ju inte ens bästa vän man pratar med. Ofta är det en
person man kanske gillar, men inte har så mycket gemensamt med, eller någon man
på fyllan tycker är bäst i världen men ändå har medvetenheten om att man inte
kan hänge sig till för mycket. Jag menar, det som är ännu värre är när man
bestämmer något konkret på fyllan, och sen inser att man inte alls ville det
dagen efter. Och sitter vid telefonen och hoppas att båda ska ha samma åsikt.
Det är liksom att prata om vädret, prata allmänt och total
substanslöst om sin vardag eller att föreslå en jäkla öl. En öl som OM den ens
blir av, kommer ta sjukt lång tid på sig och ALLTID sluta med en suck eller ett
”fan, varför gör vi inte det här oftare?”.
Vi är såna hycklare, och det värsta är att man verkligen
vill öla med folk ibland, men tar man sig tid? Nej. Man beklagar sig lite,
halvskämtsamt nästan inte ens seriöst om att ”fan vad dåliga vi är på att ta den
där ölen”. Som om man seriöst trodde på skärpning.
Men det gör man inte. Och tur är väl det, annars skulle vi
alla vara alkoholister.
Ljudbilder
Det här får mig att vilja skriva musik.
Att vilja sitta på natten, att vilja följa magkänslan.
Att vilja leva lite mer.
onsdag 5 december 2012
SL och förseningar - Ingen tar mig på allvar
Jag gick upp idag för att njuta av det fina vintervädret, GISSA OM JAG KÄNDE MIG LURAD?
Inte fint nånstans.
Gick till bussen, även om det är ganska missvisande. Jag kämpade för mitt liv i en lavinartad gångbana tillsammans med en skolklass på väg till bussen. Jag stog och huttrade i busskuren som en riktig "babbe". D.v.s nära andra människor och nästan socialt. Fast självklart med garderingen i mina hörlurar och blick ner i marken. Eller på kartan över Märsta.
Seriöst, jag kan den där kartan så bra nu. Så många gånger jag djupanalyserat den för att slippa möta folks blickar. För att slippa överväldigande "hej" eller bara igenkännande blickar som man helst är utan.
Och om ni tror min dag redan är förpestad nog? Nej. Bussen är fyra minuter sen.
Dom där minuterna jag brinner passionerat för. Exakt samma minuter som jag flitigt använder för att köpa Pepsi och lägga den i kylen.
Inte fint nånstans.
Gick till bussen, även om det är ganska missvisande. Jag kämpade för mitt liv i en lavinartad gångbana tillsammans med en skolklass på väg till bussen. Jag stog och huttrade i busskuren som en riktig "babbe". D.v.s nära andra människor och nästan socialt. Fast självklart med garderingen i mina hörlurar och blick ner i marken. Eller på kartan över Märsta.
Seriöst, jag kan den där kartan så bra nu. Så många gånger jag djupanalyserat den för att slippa möta folks blickar. För att slippa överväldigande "hej" eller bara igenkännande blickar som man helst är utan.
Och om ni tror min dag redan är förpestad nog? Nej. Bussen är fyra minuter sen.
Dom där minuterna jag brinner passionerat för. Exakt samma minuter som jag flitigt använder för att köpa Pepsi och lägga den i kylen.
Det finns tre möjliga scenarion.
A - Jag kommer upp på min rast, tar det lugnt. Äter en macka, dricker min fantastiskt goda kalla Pepsi och känner mig harmonisk. Jag läser tidningen och får motivation till att leva. Kanske skänker jag pengar till "Rädda Barnen".B - Jag springer upp, byter om snabbt. Springer ner. Köper pepsi. Kommer upp med ljummen pepsi med halva rasten borta, läser stressigt och får hoppa över det mesta väsentliga. Är helt oharmonisk och överväger antagligen att kasta batterier i skogen.C - Dricker vatten.
Grejen är bara, att det är bara första alternativet jag kan leva med. Och det är numera omöjligt.
Och här kommer vi till det viktiga. VARJE ÅR är det samma sak typ. Varje år misslyckas allting så fatalt.
Men vissa blir väldigt sena och kan ta taxi. Kan skylla på det helt. Dom har världens bästa ursäkt.
När jag går fram till min chef och förklara att jag behöver läsk och att bussen var 4 minuter sen så SKRATTAR HON ÅT MIG. När jag skriver det på facebook hånar folk mig och tror jag försöker tävla med dom.
Är ni sjuka i huvudet? Tror ni jag försöker tävla i att komma sent? Tror ni jag gottar mig i att må som jag gör när bussen är seg? Nej. Jag vill lösa det här lika mycket som er.
Veckans tistel till fritzl.
Seriöst, läs vad han gjort.
inte OK!
Seriöst, läs vad han gjort.
inte OK!
söndag 2 december 2012
93
Jag har börjat öva på att skriva med palindromer.
And when you’re right beside meI can hear you breathing loudlyTravestating telling me that’s mineAnd when you try to tell meSeal the unsealed, say what you seeYou say it’s serious this time-Digest this simple briefingIn this dark room, when you’re sleepingFeels like A lifetime aimed for loveSincerely yours I wonderTake the time to tell me something?I just know that I’ve had enough-And so the bursting beats meTaking time to get to meet meAnd It’s just plain white after allI know that I don’t need themNeedless to say, never say itBut I can forgive you after all
Själlöst spelande
Jag brukar spela fotbollsspel med mina vänner ibland. Och då snackar vi inte Fifa-turnerning med ostbågar och öl och glatt humör, vi snackar svettiga killar i varsitt rum som ställer in träningsscheman i Football Manager. Vi snackar att värva läkare och scouter, att hantera problematiska spelare, taktikförändringar i sista minuterna och paniken när man får skador.
När jag gör allt det här så är jag självklart inte Hampus Lund. När jag spelar så rollspelar jag, mer eller mindre.Jag är Svennis som tar över Liverpool som ett sista uppdrag innan karriären är över.
Ja, det finns något tragiskt över det. Men jag avskyr själlöst spelande. Ska man göra saker ska man engagera sig i det. Och därför tänker jag såga mina vänner, i synnerhet Åberg.
Åberg är min sambo, han är söt och charmig stundtals. Men han spelar som en riktig fitta. En negativ fitta, som i separerat från könet och inplacerat i ett enbart metaforiskt värde. Han spelar som om det bara var ett spel, vilket det är, men vilket man inte ska låtsas om. För då är man en nörd. Vilket man kanske är ännu mer om man ignorerar det, men då kan man iaf leva i en villfarelse och vara relevant.
Vi spelade WoW ihop förra året ett tag. På helt olika sätt.
Han powerlevlade och gjorde instans på instans på instans. Han var effektiv, han klickade förbi allt meningslöst dravel. Han ville ha resultat. Bli högsta level.
Jag drog runt i överflödiga byar och läste vad folk ville att jag skulle göra. Engagerade mig i bybornas problem med taskiga vildsvin. Jag ville pröva varje grej en gång och slutade spela på näst högsta nivån för att jag kände att jag gjort mitt.
Jag hatar också folk som klickar sig förbi filmsekvenser i spelen, jag menar, det är ju dom som definierar spelet. Hela charmen med spel är väl att man liksom gör en egen film mer eller mindre? Med mer eller mindre frihet och fantasi. Att man får skapa sin fiktiva alternativa fotbollsvärld eller bara göra sin egen tolkning av ett spel.
När jag gör allt det här så är jag självklart inte Hampus Lund. När jag spelar så rollspelar jag, mer eller mindre.
Ja, det finns något tragiskt över det. Men jag avskyr själlöst spelande. Ska man göra saker ska man engagera sig i det. Och därför tänker jag såga mina vänner, i synnerhet Åberg.
Åberg är min sambo, han är söt och charmig stundtals. Men han spelar som en riktig fitta. En negativ fitta, som i separerat från könet och inplacerat i ett enbart metaforiskt värde. Han spelar som om det bara var ett spel, vilket det är, men vilket man inte ska låtsas om. För då är man en nörd. Vilket man kanske är ännu mer om man ignorerar det, men då kan man iaf leva i en villfarelse och vara relevant.
Vi spelade WoW ihop förra året ett tag. På helt olika sätt.
Han powerlevlade och gjorde instans på instans på instans. Han var effektiv, han klickade förbi allt meningslöst dravel. Han ville ha resultat. Bli högsta level.
Jag drog runt i överflödiga byar och läste vad folk ville att jag skulle göra. Engagerade mig i bybornas problem med taskiga vildsvin. Jag ville pröva varje grej en gång och slutade spela på näst högsta nivån för att jag kände att jag gjort mitt.
Jag hatar också folk som klickar sig förbi filmsekvenser i spelen, jag menar, det är ju dom som definierar spelet. Hela charmen med spel är väl att man liksom gör en egen film mer eller mindre? Med mer eller mindre frihet och fantasi. Att man får skapa sin fiktiva alternativa fotbollsvärld eller bara göra sin egen tolkning av ett spel.
Man måste ta saker på allvar. Jag förstår Björn Ranelid och Marcus Birro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








