onsdag 28 november 2012

Det är bara Sossarna som kan. Liksom.



Det finns ett bra klipp på en debatt mellan Carl Bildt och Göran Persson när Calle.B menar att han sett mer av världens problem och lösningar än Gurra. Där han menar att jobb är det enda relevanta och att hans åsikt och lösningar väger tyngst.

Göran Persson ser ut som att han just förstått att förintelsen inte handlade om ett brottningslandslag på en kinabuffé och verkligen med hela sin fantastiska pondus bara utsöndrar ett ”Berätta Carl Bildt gärna för mig om stora fina världen, men berätta inte för mig om det Svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag HATAR det. Och jag tänker ägna hela min politiska gärning åt att bekämpa det.”


Där snackar vi pondus. Här pratar vi talets gåva. Här pratar vi att fånga en känsla utan att vara för fin i kanten. Och det för mig osökt till det mest relevanta kan jag delge er kära medborgare.
Vägen till lycka är socialliberalism. Det är den fantastiska kombinationen av frihet och ansvar. Mixen av en stat och ett bra skattesystem och möjligheten till en lightversion av den ”Amerikanska Drömmen”. Nej vi kommer aldrig få Bill-Gates-Rika personer här. Men vi kan få mindre klyftor och ett mer jämlikt samhälle. En förebild för resten av världen.


Ser inte folk det enkla? INGET bra land i historien har varit enbart socialistiska eller liberala. Det har ALLTID varit blandningen som tagit länder som Sverige och resten av Norden, som tagit Kanada och Nya Zeeland till att bli riktiga välfärdsstater. USA är ingen förebild, det är ett land där det stora hålet i öknen ”Grand Canyon” inte bara är en turistmagnet utan också en metafor för hela landet. Det är ett torrt klimat, och det är höga toppar och djupa jävla dalar.

Man kan inte vara för privatiseringar av den skattefinansierade sektorn utan att vara inkonsekvent och i längden dum i hela huvudet. Man kan inte vara för ett begränsande av vinster i välfärden utan att vara delvis baserad på sågspån.
Det är absurt, det är sjukt, det är fel. Ingen ska tjäna pengar på att snåla ner i den välfärd vi betalar med våra skattepengar. När försvann det fina i mänskligt värde? När tog vi steget till att bara bli lindansöser i ”Utbud och efterfrågan”?

Jag vill ha en fungerande och förbannad socialdemokrati. Jag vill ha ett land där rättvisa och reklamkampanjer kan gå hand i hand. Jag vill ha det vi en gång var.
Och nåde den jävla skithögen som pumpar ut miljoner på att starta flyktingförläggningar och att spara in på lärartimmar i friskolorna. 


fredag 23 november 2012

Dylan assååå








I'm in love with you baby
but you got to understand
that you want to be free,
so let go of my hand

I've been sleeping on the road
with my head in the dust
Now I just got to go
before it's all diamonds and rust
 
 
 
 
 
Det är så häftigt. Han har varit tillsammans med Joan Baez. Hon skriver en låt om honom som heter "Diamonds and rust". Han skriver inget tillbaka rent konkret. Men på TVÅ spelningar live, så gör han om texten på en av världen finaste låtar någonsin. Och bara råkar väva in det. Han bara råkar visa att "hörru stumpan, det betydde något för mig också".

Och liksom, hela låten . Stämningen. Jag dör.

"I'm going.... I'm going.... I'm going..... I'm gone"

tisdag 20 november 2012

Scener Ur Ett Äktenskap



Natten är så djupt rotad i sig själv att den nästan når sin egen svans, vinden viner och fukten liksom präglar allt som befinner sig utanför husets fyra väggar. Det är November och vad hör denna månad mer till än den totala avsaknaden av ljus och glädje och positivitet? 

Oktober har gula löv, varma höstdagar och en slags ”huset rätt”-vibb över sig. December har julen och värmen inifrån. Januari är nystarten, början på något nytt och strävandet.

November har ingenting. 

Och när natten är som allra mest introvert så vill han sova, det är en lång dag som varit bakom honom. En lång natt som fått färga så mycket mer än bara timmarna. Det är dags att få lämna allt bakom sig, sjunka ner i sängens omfamnande ocean och försvinna helt. Men först måste hon, kvinnan, madonnan och den majestätiska primadonnan i historian ta bort resterna av popcorn som ligger precis överallt. 


”Ta bort popcornen ur sängen. Och så bäddar vi om”.
-          Nej inte om du är sådär otrevlig.
”Men för helvete.. Klockan är halv sju och jag vill sova. Kan du bara göra det?
-          Nej du bestämmer inte över mig.


Det är som att nattens ödslighet inte präglat någonting alls. Som om tystnaden inte gett utrymme för tankarna utan istället bara kvävt dagens alla bekymmer och krav. Det finns substans, men ingen kan se den. 

Han startar sin synth. Spelar ”Lille Katt” 18 gånger i rad. Blir attackerad. Riven. Plågad. Slår henne på höften och skrattar elakt.Han skrattar smärtan fjärran. Ler överlägset och pekar på madrassen.

"Jag kan spela en kvart till om du vill. Jag tycker det är kul på riktigt".

En blick mot sängen och popcornen är borta. I varsin ände av sängen ligger två människor med olika drömmar, med olika perspektiv på verkligheten. Den ena kan dock spela "Lille Katt". Det kan inte den andra.  



lördag 17 november 2012

Fantasilösa drömmar

Har det aldrig slagit er att era drömmar är sjukt jävla fantasilösa? Jag vaknade imorse och hade drömt en "intressant" dröm.

Jag rotade runt efter ett mysterium, det var en slags orm i kloakerna, som kunde byta form. Det var obehagligt, det var läskigt, och jag var den enda som kunde stoppa den. Jag fångade den, gjorde experiment på den. Och vaknade mitt under en kamp mot en farlig kopia.

Så berättar jag om drömmen.

"Men.. det där är ju ett Arkiv X-avsnitt?"

Ridå. Här tror man på sin kreativa förmåga, på sin kapacitet att skapa saker från ingenstans. Och så är man bara Håkan Hellström.


onsdag 14 november 2012

Asdf

Varje ackord var som en direkt länk till det förgångna. Varje ackord var som ett ställningstagande och en kärleksförklaring på samma gång. Det var bara början på låten som jag lärt mig, men det räckte för att bevisa något. Det var tillräckligt för att jag ska känna mig mer hängiven till något än någonsin tidigare i mitt hela liv. Jag ska spela tills fingrar blöder och tårarna tagit slut. Det är det minsta han förtjänar.
Because I'm hung up on dreams
I'm never gonna see
Lord help me
Dreams got the best of me

Finkulturell Matlagning med Hampus & Åberg - Del 3



torsdag 8 november 2012

Vad får man skämta om?

Det är en fråga i sin enkelhet som inte är så enkel som det kanske låter.
Vad får man skämta om? Allt.
Ja alltså, jag tycker ju det. Jag tror att man ska få skämta om precis allt i hela vida världen om man gör det på rätt sätt. Det handlar ju om att inte kliva in i en synagoga och börja mala på om förintelsen. Det handlar om att personen vars mamma just dött kanske inte är i behov av ett "din mamma"-skämt. Det handlar om timing.

Men tycker folk det är okej att skämta om allt även om folk blir kränkta? 

Jag har ofta fått kritik i mitt liv, för att jag skämtar för grovt och om saker folk tar illa vid sig av. Jag har också många gånger skämtat på rent idiotiska sätt. Men man lär sig av sina misstag?
Att folk tycker det är sån tabu att skämta om te'x förintelsen och döda människor tycker jag är ganska absurt. Liksom ja, förintelsen var ju en sjukt misslyckad motsvarighet till kollo. (See what I did there?)

Men vi reder ut det här en gång för alla nu.

Världen är hemsk ! Ja, så enkelt är det. ALLA DÖR. Det finns inget annat. Alla dör och blir sårade, ledsna, ensamma, övergivna. Folk har otur, skadar sig, känner smärta. Det är svält och elände, egoism och idiotism. Oförstående människor överallt.

Och så kommer vi till frågan, varför är det hemskt att skämta om förintelsen? Jag menar, ingen normal människa skulle påstå att förintelsen var positiv, men om vi inte kan skämta om det har vi ju förlorat mot verkligheten. Då begränsas vi av censurering, vi håller saker inne. Om vi inte kan skratta åt all misär runt oss är vi redan på förhand besegrade.

Jag vill skämta om förintelsen, för den är på tok för stor för mig att hantera på en seriös nivå.
Jag har fullt sjå med att tycka synd om folk som förlorar sina jobb i vårt I-land liksom. Som måste leva utan att kunna lägga undan pengar eller känna sig driftiga. Jag har fullt upp med att jobba extra och spela musik och känna mig viktig.






Med humor kan vi distansera oss till all skit som ändå kommer vinna i slut, vi kan slå undan verkligheten lite till. Och den idioten som är emot det... är fan en idiot.

onsdag 7 november 2012

If Tomorrow Never Comes

Imorgon har vi spelning på Kafé 44.
Dom som inte kommer är bovar och banditer. Skurkar och tjyvar. Eländiga typer.

Jag kommer vara där.

Exklusiv blogg-bild. Men en ganska dålig sådan.

Usla låttexter

Alltså det finns dåliga texter och dåliga texter. Om en text inte försöker vara bra är det som att kalla en korpen-lirare för en fet idrottare, det är skevt.

Och jag kommer aldrig bry mig om Justin Bieber har dåliga texter, även om det ibland stör mig att Selena Gomez - Love you like a lovesong, påminner lite om en låt jag själv skrivit. (Another silly lovesong). Det är skamligt.

Men till saken, ibland innehåller texter sjukt idiotiska saker.
Och jag har det värsta exemplet någonsin.
Rasmus visade mig ett band, Live heter dom. Inget sjukt bra band men absolut inte värdelösa liksom.
Och så hade dom en låt som heter "All over you". Första gången jag hörde den tänkte jag spontant att det var en fin visa. Sen lyssnade jag.

Our love is, like water
Pinned down, and abused of being strange

Alltså, förlåt. Men. Jag kan köpa mycket. Många dumma metaforer kring kärlek. För kärlek är brett!
Och kärlek kan vara som vatten, det går te'x inte att hindra något av dom även om man försöker. Det är en stark naturkraft, metaforen funkar!

Så varför I HELVETE vrider dom metaforen till att man anklagar vatten för att vara konstigt?!?!?! Vem fan i helvete har anklagat vatten för att vara konstigt? Och man KAN INTE ENS fängsla vatten. Vi försöker, men blir gång på gång ägda. Så metaforen fallerar åt båda hållen, åt alla håll. Dö.

Amanda

Amanda är efterbliven. Och då menar jag bara halvt på det där gulliga sättet som en liten hundvalp som jagar sin egen svans utan kanske ännu mer på det där farliga sättet. Som Åberg för ett år sen. När han jonglerade med baseballträd och fnittrade non-stop vilket gjorde mig orolig och gav mig sömnsvårigheter. Börjar tro att det är jag som skapar mental obalans hos människor i min närhet. Det verkar onekligen så.

Hon har tråkigt, vad gör man när man har tråkigt? Man läser, spelar, kollar på tv, ser en film, skriver något, eller helt enkelt går iväg och gör något vettigt. Vad gör hon? Hon ligger i min säng och håller upp benen i luften. Kallar det för träning. Hon gör konstiga ljud, kastar saker på mig. Hon lipar, kallar mig taskiga saker och dregglar. Fnittrar.

Till slut efter många om och men så hittar hon ett xbox. Börjar spela GTA. Sitter till klockan 06.30 och skriker obscena saker mot tv'n. Skrattar åt sig själv och beter sig hotfullt.




Hade hon inte varit farligt charmig hade jag lagt ut henne på blocket.
Tills vidare så sover jag med ena ögat öppet istället.
 Känner mig som en journalist som avslöjar krigshemligheter.


måndag 5 november 2012

Min Pappa och papperstallrikarna

Min pappa är smått udda figur, han är den där typen som lever lite i sin egen värld. Inte på en ohälsosam nivå, men han har internskämt med sig själv, han har en ärftlig ordbändande förmåga som alla avskyr mer än förintelsen, och han är den där typen av person som blir arg för att man ställt smöret på fel hylla och inte för att man åker fast för snatteri.

Min pappa är också en person som ibland, bara ibland, kan helt sakna känsla för sammanhang.

Jag och Linus sitter vid köksbordet och diskuterar, Linus får en strålande idé (!) om att bara använda papperstallrikar hela tiden, för att slippa disk, för att slippa allt jobb och kunna leva livet som KUNGAR.
Här hör man hur min pappa, som efter några öl är under visdomens fana, han vill inflika något.
Ska han kalla oss lata? Ska han påpeka det absurda ur miljötänksperspektivet? Ska han åtminstone inflika något relevant?

Nej. Han säger

"Ni skulle aldrig klara er två veckor utan electricitet"
Jag - Va? Okej? Vad har det med saken att göra?
"Två veckor utan el? Aldrig. Ni skulle inte ha en chans. Ni vet inte hur man gör."


fredag 26 oktober 2012

Mein Kampf



Det värsta med livet är att jag inte ens vet vad jag vill på riktigt. Jag har tänkt så mycket men inte kommit nånstans egentligen, jag vill syssla med musik såklart. Det är mest creddigt, man får mest tjejer, och man kan vara mest nöjd med sig själv. Men vad ska jag gardera mig med?

Jag är faktiskt smart, jag är faktiskt charmig stundtals. Jag borde kanske utnyttja den jag är lite bättre än att sitta i en kassa och grubbla bort en hel livstid. En hel livstid till mitt förfogande och jag gör så lite.Alla andra gör så mycket och träffar folk och blir fulla och reser och bor på andra ställen, jag köper Pepsi och skriver lite texter och sover för länge.

Ibland tänker jag att jag kanske är som alla andra, en mer egocentrisk och lat människa utan några speciella egenheter och utan någon direkt väg till framgång öppnad för mig. Sen inser jag att för varje dag jag kan slå bort den tanken, för varje dag jag kan förskjuta verkligheten så vinner jag. 
För att jag vaknar på morgonen och allt jag gör är genialt, jag borstar tänderna och kollar djupt in i mina egna ögon i spegeln på ett mer substansfullt sätt än andra människor. Jag ser en person i en tv-soffa som raljerar om vikten av genuint låtskrivande i timmar. Jag har ett flöde ur min själ som kan skapa på beställning, oftast med ett egenvärde. Såklart jag inte kan erkänna mina begränsningar än, det vore att döda mig själv och idyllen jag lever i om den fria själen och om livets möjligheter. Självmord skulle gynna mig mer. Då skulle folk iaf glorifiera mig lite. 

Dessutom är allt en paradox. För den grubblande personen jag stundtals älskar är född ur allt jag föraktar i och med att jag spenderat tusentals ensamma nätter med grubblande och filosoferande och skapande. 
Man kanske måste riskera allt, för att kunna vinna? Och också antagligen förlora och bli sjukt arg och bitter och dansk.

Sommaren och hur Tomas Ledin är vår Dylan

Skrivet 1 Juni 2012. Klockan kvart över tolv.



I ärlighetens namn stör det mig otroligt mycket att det redan är juni. 
Det är som att alla förberedelser inför alla förberedelser inför sommaren har lett mig på villovägar. Visst har jag stått på balkongen och njutit av hur värmen nästan förvånar mig, som om jag lever kvar i villfarelsen att det alltid ska vara sådär kallt att man huttrar av tanken. 
Visst ser jag parkhäng med nästintill kall öl som en symbol för allt livets goda. Men jag vill inte ha det nu!

Jag vill ha mer förspel, jag vill bygga upp spänningen mer och jag vill stå i den huttrande kylan, väntades på en sanslöst sen buss och skrika ut min ångest och förtvivlan. 
 Vill gömma mig under klädlager i hopp om att slippa verkligheten. Jag vill känna åtrån till värmen på riktigt. Det här var för enkelt, för snabbt. Och det innebär att jag inte kommer njuta av sommaren alls.
Tack för kaffet liksom. 
Ännu en sommar är förstörd. Snart ännu ett år förgånget, hoppas jag kan lida nästa januari ordentligt bara.

Och först nu, först nu erkänner jag. Sommaren är kort, och jag märkte inte att den kom. Alls. Badade inte en enda gång, parkhängde på tok för lite. Jag vet inte vad som hände, men där var jag inte.
Känner mig blåst, lurad och bedragen. Och nu är det snart Januari, FYFAN vad jag ska lida för att uppskatta våren och sommaren därefter. Det här ska fan bli det värsta jag gjort i mitt liv! ska gå i sneakers hela vintern. Ska gå ut tidigare till varje buss, ska vinka glatt till varje försenat tåg, ska börja promenera till jobbet varje dag.

Beach 2013!


torsdag 25 oktober 2012

Hampus och spåkonsterna - seriöst läskigaste som hänt någonsin

Det här är mer än två år bak i tiden, och jag är dödligt seriös i precis allt. INGEN överdrift.
Jag är kompis med en kille som heter Linus.


Där är han. Och ungefär när bilden togs så hade han varit tillsammans med sitt ex i några månader. Jag visste att han inte skulle vara inne på datorn på cirka 2 dygn och tänkte ställa till med ett spratt. Jag kan inte hans lösenord så jag tänkte helt enkelt chocka.

Jag gör en facebookuppdatering - "Grattis Linus som ska bli farsa". Helt från ingenstans. Utan antydningar. Jag bara driver och är nöjd.

Tiden går. Och Linus ringer upp mig.

Linus - Hur fan visste du det?
Jag - Vadå?
Linus - Hur FAN visste du det?
Jag - Visste vad?
Linus - Att jag ska bli farsa?! Innan mig?!
Jag - Du driver. Håll käften. Lägger på nu.

O.s.v.
Ett par månader senare fick han barn., Han drev inte. Jag bestämde mig på att försöka mig på en karriär som spågumma.