lördag 23 april 2011

Das Fuhrer

"Det är skrämmande ibland hur livet tar såna jävla vägar, hur det tar en till en öde plats mitt i ingenstans och tvingar en att konfrontera sig själv med något man gömt inom sig så förbannat länge", det sa han och log belåtet som om han precis lagt grunden till att bli citerad i årtusenden efter sin död.

”Jag tror inte på slumpen, men inte är något i min väg förutbestämt inte” och paradoxen var ett faktum. Vilsen och ensam men ändå rofylld av en känsla att livets vägar faktiskt är outgrundliga. Att livets läxor faktiskt alla är värda sin vikt i guld och av tanken på att drömmarna dör först med honom.

Han valde sin egen väg. Han lärde sig att flyga, men aldrig att landa. Pretentiös var han också, och duscha borde han gjort oftare. 

fredag 22 april 2011

My life


Hej mina vänner, fans, älskare, föräldrar, syskon, hatobjekt och random bekanta. Jag ber om ursäkt för min inaktiva relation till bloggen senaste tiden, förutom obligatoriska timmar med bearnaise-sås och world of warcraft har jag även blivit en EPISK ROCKSTJÄRNA, klämt ner 300kg kärlek i ett badkar och blivit karatefull, börjat jobba på ett nytt jobb och där fått pris (!!) för bra prestationer. (Två biobiljetter)

Det relevanta är självklart hur jag gått från en man som nästan var som er andra, till någon slags ouppnåelig fantastisk ungdomskultur-ikon. Att gå runt på gatorna är inte detsamma längre, först lokal-tv sen spelning på en jazzklubb. Vad näst? Adlad av kungen?

Spelningen var seriöst sjukt grym, vi dog av nervositet innan, att som första spelning ha cirka 100 personer i publiken är helt galet, att jag inte ens missade första tonen, att jag vågade slänga av mig tröjan, att vi fick igång ett helt okej groove. Priceless.

Hela bandet och alla våra vänner förtjänar enorm credd, det här var storslaget, nu måste vi ta över världen annars är vi slöseri på luft. Eller ta över norra uppland ivarjefall. Det är typ världen.

lördag 16 april 2011

Best of - Nostalgi del 1

Tänkte inkludera en och annan best-of-bild, bara för att vissa saker inte borde falla i glömska.

torsdag 14 april 2011

Mitt försvarstal

Okej, jag vet, ni kan sluta maila mig om det nu.

Uppenbarligen är mina "fans" upprörda över att jag börjat spela WoW igen, har fått en jävla massa mail där dom flesta inkluderar hot och bilder på erigerade kön. WTF liksom?

Jag lever MITT liv så ni kan sluta lägga er i det, nej Åberg har inte tvingat mig börja spela igen, det är MITT val och jag är medveten om riskerna med det. Var det någon som ifrågasatte Johnny Thunders heroinmissbruk? Nä precis. Så sluta ifrågasätta vad jag gör istället för att träna eller träffa folk.

Jag och min krigare har det bra, igår var vi inne i flera grottor och slogs, vad gjorde ni andra medan? Umgicks med era fula flickvänner och tränade? Själv fick man ju en del blåa items utan att behöva lämna mitt rum eller ta på mig byxor. Inte så svårt att se vem som vinner då newfags.

-

Det känns lite småkonstigt att spela igen dock, jag känner mig som en nostalgisk 70-åring som åker på festival, asbitter över förändring och som konstant trots avsaknaden av folk som bryr sig börjar berätta hur det var på gamla tiden, när "Snoddas var på folkparksturne och se på FAN vilken fest det var sen asså". Kontra djupanalyser av Loch Modan's skönhet och Uldaman's mystik. Det är som om dom WoW-lösa åren bara passerat för att skapa en hunger, ett sug, en passion. För att jag ska återigen se dagen gry och nöta instans efter instans i jakt på ett vapen, på en sköld, på ett liv.

Vem är jag egentligen? Stooges level 22 Warrior.

söndag 10 april 2011

finally

Idag hände det äntligen, det riktigt lyckade skämtet på jobbet.
Kom in ett par som skulle hyra en film, dom var kanske 40 (snubben ägde ett internetcafé förut, eller gör fortfarande) och hyrde en skräckfilm.

När dom ska skriva in personnumret skojar jag och säger att dom inte får skriva fel, för isådanafall måste dom svara på geografi-frågor för att få hyra. Mannen råkar skriva fel.

Jag - vad heter huvudstaden i Australien?
Han - lätt! melbourne
Jag - nej. canberra
Han - *muttrar*
Jag - Ni får EN chans till, annars väntar kulturell ensamhet
Jag - Vad heter huvudstaden i Kanada?
Han - ONTARIO!
........

onsdag 6 april 2011

Att vara eller icke vara - Full

Bland det värsta som finns är när man är full men ändå inte riktigt har accepterat det. När man fortfarande är övertygad om sin mentala storhet och förmåga att lösa problem, sin förmåga att konversera och eventuellt vara flörtig. Jag tror ofta väldigt väldigt högt om mig själv, men när jag är full är det fan värre. Då hamnar man i det här "Jag kan utnyttja att jag är full till att våga något, fast jag är ju nykter egentligen", på pappret är det bra. Man får två positiva sidor, man får fyllans alibi tillsammans med nykterhetens sans.

Men nej, tror ni det funkar? Istället lurar man sig själv att våga "smarta saker" som är helt ogenomtänkta och naiva och ser ut som en idiot dagen efter, det enda som skiljer en från vanliga fylleidioter är att man dubbefailar i och med sin schizofrena fylla och att man börjar tvivla på sitt omdöme även nykter.

Liksom är det inte ganska uppenbart en dum idé att försöka köpa vänskap genom att berätta grova hemligheter om personen i fråga som man inte ens borde veta? Eller att ringa hela sin telefonbok och vilja prata "ärligt för en gångs skull"? Eller att bestämma sig för att stå upp för sin "värdighet" och börja jaga en kille för att han sa något homofobiskt? (Jag är inte ens bög vafan...)

Jag är verkligen helt mongo ibland.. ganska ofta. Men man får försöka se det positiva i att bloggen vore tråkigare om jag bara redovisade årskalkyler och goda omdömen hela tiden. Även om mamma inte håller med.

söndag 3 april 2011

What's up?

Hej mina kära vänner och fans, sitter på jobbet och bloggar. (Om min chef läser detta bör hon veta att jag sorterat dramahyllan till en viss nivå innan telefonen ringde och då orkade jag inte gå dit igen för det är i andra änden av butiken)

Vad är nytt i mitt liv frågar ni? Jag ska spela huvudrollen i en film som min gamla skola gör, awesome tänker ni säkert men jag vet inte. Jag ska spela en Nazi-vetenskapsman med starkt förakt till judar. Nu tänker säkert lite för många att "Oh my god det är en roll som gjord för dig din heilande jävel" men NEJ. Jag kan fan inte bryta på tyska.

Jag har sett säsong 1 av Big Bang Theory nu, väldigt rolig serie. Skrattade, mycket.

Jag festade också i fredags, det var ganska kul även om jag och Putte uppträdde som två fjortisfulla gangstrar från Luleå.

"Slå mig då din jävel"
- Gå härifrån annars sänker jag dig
"Sänk mig då din jävel"
- Kommer sänka dig
"Du är så jävla korkad"
- Du är den korkade
"Hora"

Intellektuell diskussion kallas det.

onsdag 30 mars 2011

This is the end


Jag fascineras och skräms på samma gång av tanken på det definitiva slutet, ni vet när det inte är ett kommatecken utan en punkt. Som där, fast jag fortsätter ju ändå. Hehe. Hehe. 

Slutet är skrämmande för sen kommer det inget mer, oavsett om det gäller en relation såväl förhållande som vänskaplig eller döden. Döden är självklart lite mer definitiv, om det inte är så att ens vän typ snackar skit om Bob Dylan eller snor ens läsk. Då är det en tie. 

Det är intressant hur ens syn på saker förändras när dom är över också, gymnasiet till exempel saknar jag jävligt mycket nu. Bara tanken på att hänga med roligt folk, käka god mat, lära sig saker och vara på väg någonstans i den naiva värld man levde i, fan vad lyckliga vi var! 

Eller förhållanden, ett förhållande kan både stiga och sjunka i värde efteråt. Vet inte om jag kan säga att det blivit så för mig iofs, men jag har definitivt omdefinierat mina relationer i efterhand.  Egentligen är det lätt att bli glorifierande i efterhand, när folk dör till exempel så dör också deras dåliga sidor (Om man inte är Hitler) till viss del, helt plötsligt ska man hedras och hyllas villkorslöst. Undrar om folk hade gillat min blogg om jag dog? Jag tror det. Folk hade gärna fått glömma lite saker också.

Ibland saknar man småsaker med människor och ting också. Som skolmaten. Som julklappar och dryga diskussioner med mormor. Som att alltid utpressa hela familjen känslomässigt för att få farfar till födelsedagsfiranden (stroke). Som att äta pastasallad och kolla Twin peaks (Världens bästa tv-serie) ännu en sängliggande angenäm helg. Som alla gånger jag suttit på msn med Linus och diskuterat vad för sorts människor vi ska ha runt oss när vi tagit över världen och öppnat en krog och startat en tv-show och turnerat överallt.

Ska man vara nostalgisk på ett positivt eller negativt sätt? Ibland känns det faktiskt jobbigt att gå vidare, fast man har ju inget val egentligen. Leva i det förgångna eller acceptera verkligheten. Fast.. Jag har aldrig varit en särskilt verklighetsbaserad människa.

LIVET ÄR HÅRT. This time tomorrow, where will we be?

Visdomsord

Här får ni visdomsord av mig.

  1. Vi är som ett pyttipanna, en blandning av intryck och saker vi direkt och indirekt stjäl. Min pyttipanna har ganska mycket kött... hehe.
  2. Meningen med livet är förverkligande i relation till tid, att göra något helt enkelt.
  3. Om du inte orkar diska, rensa för HELVETE bort matresterna innan du bygger diskberg.

tisdag 29 mars 2011

Standing in the rain, defines who I am 
Inside of all these stories you’ll find me lost 
I’m just a dreamer, with pathetic dreams 
And I’m afraid they might go off and rust 

If I can’t reach your heart I can’t be satisfied 
I want to know how you smell, how you feel 
Your sense holding hand with mine 
And we can honestly believe this is real 

Saker ni inte visste om mig, kanske

  • Jag kollar aldrig på tv, kan ladda hem serier dock.
  • Jag är en seriöst duktig kock men jag orkar ALDRIG laga mat, eller diska. 
  • Jag är drogliberal och fascinerad i teorin, men otroligt inte sugen i praktiken.
  • Jag torkar mig i röven från fel håll (!!)
  • Jag hatar att le och jag hatar lyckliga människor.
  • Jag brukar "byta" åsikter för att säga emot folk.
  • Jag är besatt av tanken på att skapa minnen med folk.
Jag är en otroligt paradoxal människa, väldigt allt och inget.

Å ena sidan är jag asocial och älskar ensamhet, sitta själv på natten. Föredrar oftast att sova ensam.
Å andra sidan pratar jag non-stop när jag är med folk, har alltid saker att säga och ingen jag känner ser mig som osocial.
Jag är världen lataste människa men jobbar samtidigt otroligt hårt för att kunna vara det, ta bara all "onödig" allmänbildning jag lagt på mig bara för.. att liksom. In case of emergency! 
Jag är väldigt musikalisk och har en musikalisk känsla, kreativitet. Men jag kan inte spela något instrument egentligen, eller ens sjunga särskilt bra.
Jag är besatt av tanken på att skapa minnen, men ovillig att i någon större grad faktiskt gå ut och leva, jag gillar min ensamhet.

Det är ni som är dom konstiga och det är jag som är normal

En sak som ofta slår mig, som ett fistfuck från Chuck Norris är hur otroligt bra jag är, på att vara lat.
Hade hela världen varit som mig hade ingenting blivit gjort förutom en miljard fula tavlor med dinosauriehuvuden och hakkors som skjuter laser. Hade världen influerats av mig hade vi sluppit krig, men frågan är om vi inte hade ätit ihjäl oss, eller svultit för att ingen orkar laga mat.

Nåja, jag är lite av den sorten att jag är lat och sämst på att få saker gjorda, är dissig och har svårt att planera in saker. Men om jag VILL, då gör jag det. Punkt. Det krävs ofta stress för att jag ska komma igång, därför jag går upp tio minuter innan bussen går till jobbet.

Jag är antagligen världens bästa latmask, det har jag ärvt från min pappa. Han är så lat att han jobbar stenhårt utan rast varje arbetsdag, för att kunna vara lat efteråt. Jag är också sån, förutom när det gäller hushållssysslor då jag istället blir en hybrid mellan en halt och en lytt. Ingenting får jag gjort.

Undrar hur min roomie egentligen ser på mig, jag är som ett konstigt djur som lever på natten, kräver minst 8 timmars ensamhet per dag och som skyr hushållssysslorna som om det var mjältbrand kring disken. Jag kommer ut ibland och drar lite skämt, då får han klappa mig och se mig i all min prakt.

måndag 28 mars 2011

död

Efter jag kom hem från kryssningen hade vi en jävla massa alkohol att transportera hem, vi är unga män i våra bästa år och självklart oroar vi oss inte. Vi har en FUCKING pirra som man kan dra plattorna med och ett glatt humör, vad kan stoppa oss nu?

Rent teoretiskt trodde vi på ingenting, men det visade sig vara hjulen. Ett hjul lossnade och då började kampen.
Att på hjul transportera alkohol var jobbigt, men acceptabelt. Vi slet för i framtiden kunna bli fulla (jag på fin öl, Åberg på Estnisk jävla pissöl) och glada. Vi slet för lycka för hundar som oss.

Men tvi tvi, hjulet lossnade, vi bar som djur från bussen men det gick inte. Vi tog oss 10 meter i stöten, tröttheten kom som ett novemberregn och dödade vår moral totalt. Min enda drivkraft var kebabrullen jag hade ringt och beställt. ("ska den hinna bli kall???")

Åberg kom med idéen att han skulle ta väskorna, gå in och lämna dom. Sen skulle jag stå kvar och vi skulle ta allting i etapper, jag sa ja men mitt tålamod var sen länge slut. Jag började alltså dra en pirra med bara ett hjul över stenfyllda vägar, stigar. Och som ni säkert förstår, efter 30 meter... RYGGSKOTT.

Dödens jävla död slog mig i ansiktet som en jävla åker blir slagen av en arg traktor. Jag typ grät inombords men höll ut, åt kebaben och log. Var lite stel i ryggen och åkte till doktorn för min inflammerade visdomstand. Fick medicin och åkte hem igen, men så, på coops parkering slog den till.

Tänk er alla krig i världen, all misär, all olycka och addera in det i min rygg. Jag var som besatt av en pervers demon och när jag skulle sätta mig i bilen efter att ha inköpt nödvändig läsk så slog det till. BAM BAM thank you mam, jag flög ut, jag skrek. En äldre dam skrek. Jag skrek högre och drog in mig i bilen igen.

Fick skjuts hem och hade ett dygns rent helvete. Men nu kan jag sitta rakt igen, jag kan med stolthet leva mitt liv igen.

fredag 25 mars 2011

Höjdpunkt

Kvällens höjdpunkt igår var inte när en liten kille (c.a 10 år) går förbi Åberg och säger "shut up, dumbass".

Det var när jag och Åberg letade efter Thim, vi sökte som dårar. Vi sökte bland hytterna, i barerna, på toaletterna, på däck. Vi övervägde seriöst om han kastat sig överbord.
Påväg mot karaoke-baren så hör man, två våningar upp, ett mumlande, ett läte, ett grymtande.
"Thim?"
- Jag tror det

Vi springer upp, fnissar. Ser två tjejer och känner misslyckandet komma, men så helt plötsligt, långt ner i en korridor står han. Thim Sorri.




Han står utanför en hytt, TRE våningar ifrån sin egen. Bankar på en dörr.
"Min nyckel funkar inte, öppna dörren"
Vi kommer dit.
- Vad sysslar du med Thim?
"Jag väntar på er grabbar... *fylleskratt*"

What up Estland?

Här skulle jag se världen, ännu ett nytt land och nya erfarenheter. Men alltså, fail. Jag sov och missade att gå av båtjäveln.

Kväll 1 var grymt roligt. Jag blev sådär kalasfull, ena sekunden står och och pussar Thim. Han är min vän, en lojal snubbe som förtjänar kärlek.


Men vänta här... EN JÄVLA MINUT EFTERÅT????

Möjliga anledningar
  1.  Thim har usel andedräkt
  2.  Thim berättade något äcklig
  3.  Jag tänkte på ett liv utan porr
  4.  Jag hade druckit för mycket för snabbt

tisdag 22 mars 2011

o

Jag hoppas ni inte känner olidligt passionerat hat mot mig för att mitt bloggande är inaktivt. (Har fått en del pikar)

Jag ska försöka bli mer aktiv och skaffa mer material till bloggen, mer bilder och så från min vardag. Mer tankar och funderingar, mindre tystnad.

Just nu är jag i ett mående av ensamhet. Själslig ensamhet. Just so you know. Drar till Estland imorgon för att fylla på mitt livselixir, inte alkohol men M&M's. Inte en sorglös fylla men en massa öl och melankoli. Inte röja knarka och knulla brudar men kanske bli full och dansa i min vackra hatt, kanske bli torsk på Tallin.

söndag 13 mars 2011

Lycka för hundar som Oz

Jag är sådär trött idag. Sitter på jobbet och jobbar.
Kan man säga att jag jobbar när jag ser Big Brother? Jag rättade till lite filmer också, och slängde bort lite lösgodis som låg fel. (INTE in i munnen) Jag skulle vilja ha det som en danstävling hela tiden.

Tänker mig typ att kunderna kommer in och tvekar på att hyra, sen ställer jag mig på disken (klarar den 100kg?) och börjar dansa, skriker till kunderna att "Hyra hyra hyra hehehe". Dom slutar tveka, roffar åt sig alla mina favoritfilmer, jublar och påpekar hur fantastisk jag är. Köper läsk, ÅT MIG, AV MIG. Jag skrattar, dom skrattar, vi skrattar, gott.

Verkligheten är aldrig lika bra som teorin, kom just in en far och en son.

Pappan - Har ni playstation 3 spel?
Jag - Nä tyvärr
Pappan - Okej

Sen gick han, jag vet inte vem han var, vad han står för (nazist trots att han såg arabisk ut??) eller vad han gjorde efteråt. Men kanske kommer våra vägar aldrig korsas igen, borde kanske frågat honom om han var lycklig.

Jag är inte lycklig.

måndag 7 mars 2011

Idrottsrelaterat Hat

Jag blev Djurgårdare när jag var 7 år.
Min pappa håller på Frölunda och tog med mig på Aik - Frölunda, jag höll på Frölunda eftersom han gjorde det.
Sen tog han med mig på DIF - Frölunda och något hände, jag bytte lag.

En överviktig skäggig äldre man som serverade öl (och läsk) instämde när jag sa till min far att "Jag håller på Djurgården". "Det är bra det" sa han. Han förändrade mitt liv.

Sen den dagen är jag Djurgårdare (pappa förvägrade mig även glass vilket cementerade lagbytet ytterligare) och ofta en relativt lycklig sådan.

Mitt HAT har gått i perioder mot andra lag, hade en massa kompisar som var gnagarsvin så ärligt talat var bajen det enda laget jag ogillade på riktigt ganska länge, mest p.g.a Ryman som var en dryg fitta hela tiden.

Med åren har jag dock börjat hata AIK mycket mer, även om jag bor med en gnagare så känner jag starkt agg mot den smutsiga föreningen. Men visst, jag kan väl inte säga att jag bryr mig sådär jättemycket längre.

Pusshej.

torsdag 3 mars 2011

Morrissey nu sen får vi se

Först var jag glad för hans skull, sen blev jag mest rädd, sen försvann jag.