Det är intressant hur man förändras helt på vissa sätt med åren, men på andra sätt liksom hittade sig själv för så länge sen att man knappt minns det, och inte har förmågan att orka förändra sig mer.
Om vi spolar tillbaka tiden 7 år. Det är 2006, jag bor mestadels hos min mor och spelar mycket World of warcraft. Jag satt uppe på nätterna när jag kunde, drack pepsi max och tyckte om ungefär samma mat och snacks och tilltugg som nu. Jag hade just skaffat flashback, jag hängde på olika forum, på olika sidor och snackade med folk, jag läste nyheter och sport och spelsidor, jag laddade hem saker och älskade tanken på att hitta obskyra saker i hörnen av internet (Rai grottpojken <3 )
Jag har en nästan autistisk relation till ätbara saker. Jag har inga problem att variera mig när jag är med andra, men i min ensamhet experimenterar jag ohälsosamt lite. Ibland kommer något nytt in i omsättningen och tar någon annan plats, kanske temporärt, kanske är bean här för att stanna.
Jag måste ha världens minst tillfredsställda smaklökar, åtminstone i västvärlden.
Känner mig inte riktigt vuxen heller, är obekväm på kommunalkontor och med restskatt. Känner mig inte riktigt hemma med deklarationen och internetbanken. Tanken på att skriva hyreskontrakt (Har jag iofs gjort) och cementera sig själv i en håla som den här skrämmer mig, även om jag knappt ser något eftersom det börjat växa mossa över mig.
En skillnad idag, det som jag tänkte centrera inlägget kring är att det finns en underliggande åldersrelaterad panik som jag inte hade då. Att jag ska sätta värde i saker ungefär. Och det är väl typ en bra sak antar jag. Jag har börjat spela datorspel på en bättre nivå, för att jag faktiskt försöker uppskatta spelen och allting runt det. Jag har börjat prioritera skapandet för att om jag är som alla andra om tio år så hade jag en period av kreativitet åtminstone, det är ju bra, eller nåt.
Och när jag var 16 älskade jag ledighet, att kunna göra ingenting två dagar i rad. För jag var inne i skolan liksom, på väg någonstans hela tiden. Nu är det tvärtom, räcker med en dag utan några konkreta vettiga planer för att jag ska klättra på väggarna. Rastlöshet som måhända är lätt att lura men svår att undslippa.
2013 - 2011 - 2008
Intressant att se vem man blir på vägen. Får ta och vända vikttrenden lite. Pallar inte bli Ebbot på riktigt.



Angående de sista raderna om Ebbot, mina möten med Ebbot har givit mig en solid bild av en man med stor mage kraftfulla intryck och när han dricker så dricker han SKUMPA! och inget annat. Han bor i en liten stuga på landet och uppskattar dagar utan något att göra. När han dricker så blir han den stora gigantiska Björnen han så ofta liknar. Vid två tillfällen har han lyckats hålla sin skumpa på två olika skivspelare. Men han har ett hjärta där inne som ibland kommer ut. Du kommer inte bli Ebbot, du kommer bli Supmah:)
SvaraRadera