Jag är paradoxal i relation till förändring. Min största skräck är att bli kvar här, att inte komma längre fram i livet och se mer, låta fler se mer av mig. Men jag är också otroligt rädd för motsatsen, att saker och ting inte kan förbli som dom är.
Just nu har jag en jävligt bra relation med min Zigenarvän jag bor med, vi kommer bra överens, jobbar på samma jobb, hittar på saker och kan ändå ge varandra space och undanflykter för att slippa diska.
Men det är här och nu, allting går i cyklar och sen tar dom slut eller byts ut, så vem vet hur det är om ett halvår? Om vi skulle flytta isär skulle vi knappast träffas speciellt ofta. Från den totala kollen på varandra, inblicken i varandras liv, en extremt bred internhumor och en automatisk rå kemi så skulle man helt plötsligt börja gå vidare på olika vägar, utan varandra och utan kravet på en öppen närhet.
Jag kan sakna att bo hemma ibland, känslan att inte behöva göra allt själv, hur pengar spelade en mindre roll och man var mer fri som människa i sin ironiskt nog väldigt ofria tillvaro. Man både slapp en massa saker men fick å andra sidan en del regleringar jag slipper nu.
Jag kan sakna att bygga upp alla dessa drömmar och veta att tiden är på min sida, nu måste jag faktiskt få ut något av dom. Jag kan inte prata om Berlin i tio år till, jag kan inte bygga upp fina filmiska scener med filmkyssar och vin i ett fönsterbräde där det aldrig blåser för mycket.
Jag kommer att hamna i drömmens antiklimax om jag inte kommer iväg, där man sitter ensam kvar och är ännu mer missnöjd med verkligheten just för att man faktiskt försökte bygga en båt som skulle ta en därifrån. När man verkligen förbannar verkligheten för att den inte överträffar dikten.
Att saker förändras är naturligt men nog fan känns det olustigt att se hur medioker "Den sista actionhjälten" blivit med åren, att inte längre hitta ett skäl att existera i och med Simpsons (fortfarande bäst dock) och att se hur folk åldras och hur åldrande i slutändan nästan alltid är negativt.
Jag älskar nostalgi, men NHL Powerweek kommer aldrig tillbaka. Inte Sonic the hedgehog's magi heller. Doktor Kosmos moped körde av vägen, Nordman tappade kompassen och snart dör Bob Dylan.
Kvar sitter jag och muttrar över att saker och ting inte blev som dom skulle. Men musiken den har man iaf kvar. Så blir jag döv ;PpPppPpP
"3 guys, 1 tub"

Jag tror jag älskar dig, är du säker på att vi inte är samma personer fast med olika kroppsformer?
SvaraRaderavarför har ja inte hittat hit förut? En helt annan sida av dig är född i mitt huvud
SvaraRadera