fredag 30 augusti 2013

888

Sometimes I' glad, we were
Othertimes I'm just alone and its worse
Sometimes I remember, makes me satisfied
Othertimes I'm just so freaking lonely
Sometimes I miss you, I do
Sometimes the chaising I depend on shine on through
And all the darkness, that surrounds my soul
Can never ever devour what I hope we stood for
Every thought I deny, every time my inside sighs
It's not the emptiness, it's the well that's dry
And the conclusive dreaming, the bitter gleaming
I light up to see the truth, But I cant see through

Welcome next year, the way I feel
As I watch you move, and it's so unreal
It's a solid picture, And I still hold it dear
It'll stay beside me, when you're not here
Sincerely yours I wonder, did you get away?
Doesnt it mean the world to you, What I say
All the feelings i postponed, they came back
They hit me with their best shot, finished their attack
As I'm lying on the ground, not moving, cold
I see the broken pictures of the "us when we were old"

So we're going out, This is not right
I cant see the light, I cant, tonight
There's nothing left, but love and theft
Unlike all the rest, I remain at best
Just a memory you'll swap like channels
On a television that should've been thrown
Long, oh so stupid long ago

When the stars are fading
When the words we're saying
Has lost its meaning somehow
Are you still here?
When the sun stops shining
When we're out of time and
When nothing here remains
Are you still here?

torsdag 29 augusti 2013

Bästa öppningslåten på en skiva.

Jag tänkte göra ett patetiskt naivt försök att lista dom bästa introlåtarna på skivor någonsin för att göra er glada.
Har ni klagomål kan ni skicka ett brev, vi kan kalla det för ett "klagobrev".

Min tanke med listan är inte att lista dom bästa låtarna som också är introlåtar, utan att enbart fokusera på låtar som är viktiga för skivan som helhet. Som hade förlorat viss betydelse av att inte inleda. 

Jag väljer att inte lista i sifferordning för att då blir jag osams med för många. Reservation för ändring vill jag också göra.



U2 - Where the streets have no name
Är egentligen inget fan av dom, det är som en person som alltid dyker upp i ens liv, som gör intryck mot ens vilja och till slut måste man ge hän. Till slut kan man inte spela svår längre utan det är bara att dyka in och faktiskt uppskatta hur jävla underbart det är.
Jag får bilder i huvudet av den här, det är mörkt, det är att komma in någonstans. Det är kanske en scen inför 70000 människor som jublar. Det är att bygga upp på ett effektivt och vackert sätt och sätta en förväntan.

Det här är en låt som får mig att vilja springa på gator på natten, att vilja tro på något.



The Velvet Underground - Sunday Morning
Ingen speciell favoritlåt om än fantastisk på alla sätt, men den här låten för mina tankar till droger. Det känns som början på ett drogrus, som lugnet före stormen. Och tro mig, det kommer en storm. Det är som om man gör ett drogrus till en magisk cirkel och det är här det börjar, med en morgonbön efter en hård natt. Det är nästan paradoxalt och det börjar där det slutar. Ekot i rösten ger en surrealistisk känsla, när man lärt känna "venus in furs" är det obehagligt med denna olidligt vackra stillhet. 

The Stooges - Down on the street
Det finns låtar med attityd, och så finns det Down on the street.
Om jag vanligtvis gillar att album skyndar långsamt och bygger upp förväntningar är det här tvärtom. Det här är snubben som slår dig på käften innan du hunnit slutföra din sarkastiska utläggning, innan du hunnit öppna käften. Bara för att han VET att du ändå inte kommer säga något vettigt.
Det här är en låt man slår sönder saker till.

The Doors - The Changeling
Tänk er att ni gå in på en bar i en ormskinnsjacka och det står några skumma typer i hörnet och gör något fuffens som skumma typer i barer ofta gör. Och så kollar dom på dig lite lömskt. Och så kommer dom närmare och säger att "Hörru kisen, det här är vår bar fan, kan du snälla gå och sluta störa oss hela tiden ditt perversa as?" och du svarar med att slå två på käften samtidigt och hoppsparka den tredje genom en ruta samtidigt som massa tjejer dansar på biljardbordet av nån absurd anledning.

Så tänker jag mig den här låten. Bad-ass.


Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ska du göra en platta som ska förändra folks liv och samtidigt komma från ingenstans. Vill du göra en skiva där alla låtar ska få ett egenvärde måste du börja så intensivt att den får folk att stanna upp på gatan, får folk att vilja omdefiniera sina liv.
Ja då kan du inleda skivan såhär.
Ni vet när man sätter på en låt på en fest och alla på festen oavsett klass eller etnicitet eller intressegrupp kan varenda ord. När alla har småhulkat till den efter en sen utekväll med misslyckad avslutning.


Guns N' Roses - Welcome to the jungle
Kanske den perfekta introlåten. Den fångar hela essensen av både bandet, samtiden och vägen dom skulle gå. Det är vilt och ovårdat, svårt att få tag i men ändå en så samspelt och hungrig enhet att det är farligt att bara kolla på dom. Det är så kraftfullt, det är kärnkraftverk fångade i mänskliga kroppar. Det är rått och vackert på samma gång, det är vitalt. Den här skivan räddade rockmusiken och du hör varför. Avstampet från vidriga Poison och annat skräp.

Och du vet var du är.....


Black Sabbath - Black Sabbath
En av få låtar som inte behöver en längre motivering.
Tänk er en tid med "She loves you" och glada melodier, lite ledsen blues ibland. Folk är naiva och glada och drömmer om en värld utan krig.
Sen kommer det här, ut ur regnet kommer djävulen själv och visar att världen inte alls är på väg till ett ljus. Det är apokalyptisk misär liksom. Och det är vackert tonsatt elände.



Bruce Springsteen - Thunder Road
Att skivan tog hundra år att göra är förståeligt när man hör perfektionen.
Och första låten är den som visar vägen, det är inga krusiduller, rakt in i filmscener, rakt ut på motorvägen. Det är cinematiskt leverne i sitt esse. Det är att våga drömma, att våga fortsätta tro. 


Metallica - Enter Sandman
Jag är inget fan av Metallica, men vi kan väl vara ärliga för en sekund. Som skivintro så är det här en låt för bra för att exkluderas. Det är lockande, det är rakt, det bygger upp precis lagom länge och mycket för att sen likt en tjur som hållits tillbaka bakom stängslet bara släppas lös som ett frenetiskt lokomotiv på jakt efter att fucking mörda.
Man blir nästan rädd. Och arg på samma gång.


För uppenbar är Like A rolling stone.
Glömde "Gimme Shelter". 


onsdag 28 augusti 2013

Classic Linus

Jag kände mig tvingad nu att delge mig av ett av dom bästa citaten som någonsin sluppit ur min nära vän "Linus Eriksson".

Vi ska iväg och repa, vi pratar ett förvånansvärt djupt samtal om drömmar, om begränsningar. Vi pratar om hur man jagar saker men ofta inte räcker till, hur ett snedsteg kan förstöra allting.

Vi är unga, blott 20 år. Vi vill spela musik för att förgylla våra annars stundtals slentrianmässigt dekadenta liv, vi försöker motivera varandra, vi försöker hitta lösningar, vi försöker få styrkan att orka kämpa vidare i denna "business of show, you have to have the heart of an angel and the hide... of an elephant.".

Så vi går av tåget, jag säger något om hur less jag är på alla begränsningar överallt, hur tiden inte räcker till och hur odisciplinerad jag är.

Linus ler lite fånigt men självsäkert, slänger upp gitarren högre på axeln, stannar mig och ser mig djupt i ögonen.

"Hampus du måste förstå, seriöst. Begränsningar bara begränsar.".


Everybody's changing, And I dont feel the same

Ni vet när vatten rinner under broarna och åren går, Ett par kilon extra, lite mer och buskigare ovårdad skäggväxt, en otroligt mycket mer enformig och rent ut sagt vidrig matkultur, ett inrutat liv på alla sätt och vis.



Det är intressant hur man förändras helt på vissa sätt med åren, men på andra sätt liksom hittade sig själv för så länge sen att man knappt minns det, och inte har förmågan att orka förändra sig mer.


Om vi spolar tillbaka tiden 7 år. Det är 2006, jag bor mestadels hos min mor och spelar mycket World of warcraft. Jag satt uppe på nätterna när jag kunde, drack pepsi max och tyckte om ungefär samma mat och snacks och tilltugg som nu. Jag hade just skaffat flashback, jag hängde på olika forum, på olika sidor och snackade med folk, jag läste nyheter och sport och spelsidor, jag laddade hem saker och älskade tanken på att hitta obskyra saker i hörnen av internet (Rai grottpojken <3 )

Jag har en nästan autistisk relation till ätbara saker. Jag har inga problem att variera mig när jag är med andra, men i min ensamhet experimenterar jag ohälsosamt lite. Ibland kommer något nytt in i omsättningen och tar någon annan plats, kanske temporärt, kanske är bean här för att stanna.
Jag måste ha världens minst tillfredsställda smaklökar, åtminstone i västvärlden.

Känner mig inte riktigt vuxen heller, är obekväm på kommunalkontor och med restskatt. Känner mig inte riktigt hemma med deklarationen och internetbanken. Tanken på att skriva hyreskontrakt (Har jag iofs gjort) och cementera sig själv i en håla som den här skrämmer mig, även om jag knappt ser något eftersom det börjat växa mossa över mig.

En skillnad idag, det som jag tänkte centrera inlägget kring är att det finns en underliggande åldersrelaterad panik som jag inte hade då. Att jag ska sätta värde i saker ungefär. Och det är väl typ en bra sak antar jag. Jag har börjat spela datorspel på en bättre nivå, för att jag faktiskt försöker uppskatta spelen och allting runt det. Jag har börjat prioritera skapandet för att om jag är som alla andra om tio år så hade jag en period av kreativitet åtminstone, det är ju bra, eller nåt.

Och när jag var 16 älskade jag ledighet, att kunna göra ingenting två dagar i rad. För jag var inne i skolan liksom, på väg någonstans hela tiden. Nu är det tvärtom, räcker med en dag utan några konkreta vettiga planer för att jag ska klättra på väggarna. Rastlöshet som måhända är lätt att lura men svår att undslippa.


2013 - 2011 - 2008


Intressant att se vem man blir på vägen. Får ta och vända vikttrenden lite. Pallar inte bli Ebbot på riktigt.

torsdag 15 augusti 2013

-

 Alltså, jag sitter och läser på Flashback, är jag konstig som seriöst tycker det här låter lite som en (välskriven) stand-up? Skrattade minst 4-5 gånger inom loppet av 2 minuter. Högt.

Funderar på att skriva något liknande om någon som förtjänar det istället, typ Danskar.

Somalierns bidrag till det svenska samhället kan på det hela sägas vara klent. På ett fåtal områden har denne dock gjort anmärkningsvärda bidrag, det främsta av dessa har varit introducerandet av den tidigare okända drogen kat till det det svenska samhället. Kat(Catha edulis) är en städsegrön gömfröväxt vilken i sitt naturliga tillstånd är vanligt förekommande i östra Afrika och på arabiska halvön. Den växer som buske eller träd och är eftertraktad pga sina blads amfetaminliknande egenskaper. För den manlige somaliern kretsar en stor del av livet kring kring denna drog. Han spenderar större delen av sitt socialbidrag på att införskaffa bladen och låter sin hustru svälta och sina barn stjäla alternativt tigga ihop till sin mat. Sittandes i soffan med sina vänner eller på en matta på golvet tuggar somaliern sina blad, i många fall i flera timmar, för att de narkotiska egenskaperna ska få effekt. Då och då avbryts tuggandet av att gamla blad spottas ut eller att nya förs in i munnen. Pga att somaliern ofta har persiennerna neddragna är ofta den enda ljuskällan i rummet där akten sker en påslagen tv apparat som vanligtvis visar Al-jazeera. Under påverkan av drogruset kan de mer idealistiska somalierna börja skrika västfientliga slagord när det rapporteras om det senaste kriget mellan västerländska stater och muslimska diktaturer.
För somaliern introducerar det svenska samhället å andra sidan ofta bekantskapen med den komplementenande drogen alkohol. Ofta spenderar somaliern de kvarvarande pengar som inte gått till kat på alkohol.

söndag 11 augusti 2013

När strömmen går

Idag blev det strömavbrott på Willys. 
En del suckade, några muttrade, andra skakade på huvudet. 
Jag blev lycklig. 

Älskar strömavbrott. Det är så mysigt.
Kommer ihåg när jag var liten knodd och det blev strömavbrott hemma, då tände pappa ljus och gick runt med ficklampa och alla satt i vardagsrummet och var sociala, och så fick han svara på vad vi skulle göra om det höll i sig flera veckor. Han hade alltid teorier, det är som att han var mer förberedd inför zombie-apokalypser och världskatastrofer än inför helgen. Och han sa ofta att det antagligen kommer bli krig i Sverige innan jag dör. Och vad jag skulle göra om det blev krig.

Idag så satt jag mitt i ett köp och det var helt galet mycket regn och dunder där ute, så svajar allting till och dör ut inom loppet av en sekund. Jag fejkade en suck men jag jublade inombords. Ville dansa på kassabandet, starta ett band och kalla det för "Kassa-bandet det kassa bandet på turne på kassabanden", men jag avstod. Det höll i sig i tjugo minuter, då funkade bara 2 kassor och det blev lite småkris, men det var mysigt. Kändes som början på en bra film.

Eftersom dörrarna var stängda såg det ut som en zombie-rulle när man ser folk åla sig mot glasdörrarna och vilja ta sig in från det hemska regnet. och jag står på insidan redo att mota bort dom. Hade jag fått hade jag nog haft redskap och kört "left 4 dead" mot dom. Istället fick jag bara säga "ni får inte komma in medan det är strömavbrott".



Jag bodde med Åberg innan och det blev strömavbrott en gång när vi spelade datorspel, jag hör hur han svär där inne och vrålar av ilska, jag reser mig upp med pirr i hela kroppen, ser gatlyktorna dö och jublar. Jag springer och hämtar ljus, jag tänder dom febrilt och tvingar in honom i vardagsrummet. Att sitta och prata och äta något kallt tilltugg, att inte veta vad som händer, ovissheten och det primitivt vackra. Det är underbart. Och man är tvungen att söka sig till varandra.
Jag fick ångest när elektriciteten kom tillbaka. Medan han sprang in i rummet igen så satt jag kvar i soffan och suckade. Såg gatlyktorna vakna till sina liv och så lunkade jag in, besviken, till rummet. Startade datorn. Dödade lite skurkar. Sånt som man gör.

Världens roligaste sällskap

Jag har aldrig förstått människor som inte klarar av ensamhet, jag menar, ni ska spendera hela era liv med er själva, är det inte lägligt att bli polare då?
Jag kanske är snuskigt självgod i den här aspekten (och vissa andra) men jag älskar mitt eget sällskap, jag har bra smak så jag blir sällan uttråkad, jag är rolig och kan underhålla mig själv, kan vara kreativ och skapa lite av värde ibland, eller bara vara flexibel och syssla med allt från politiska diskussioner till att följa sport via att spela eller läsa eller kolla dåliga dokumentärer om efterblivna saker.

Jag är roligast på natten också, det är då pressen är mindre, då kan jag briljera med finurliga ideer som att gå ut och gå och stå på en skolgård och lyssna musik i hörlurar, spela mun-saxofon och dansa lite i min ensamhet. En gång stog några kids och kollade på mig och skrattade, då hade jag och skolgården en paus på ett par veckor. Kändes inte som vi vågade gå ut offentligt med vår relation.

Musik är bäst på natten också, den blir inte störd av bilar utanför, av ringande telefoner (om det är inte mongisar som busringer på fyllan) eller av tidspress inför ett stundande arbetspass. Man ger Håkan och Bob och alla nissarna chansen att sjunga ut, att säga alla viktiga ord och spela alla coola gitarrsolon som aldrig tycks ta slut.

Nu får ni en lista, top 10 saker på natten. 

  1. Musik
  2. Att skriva
  3. Småätande
  4. Meningsfulla meningslösa konversationer
  5. Hur vacker världen är när den är lugn
  6. Avsaknad av tidspress, en timme hit eller dit, ingen bryr sig
  7. Att gå ut och gå, själv eller med sällskap.
  8. Natten som svepskäl för obsceniteter eller överdrivet rak kommunikation
  9. Flashback
  10. Att ingenting kul händer på morgonen så man kan likagärna sova bort den ändå.


fredag 9 augusti 2013

Claim to Shame

Folk som känner mig vet att bakom fasaden som "Dylanolog" och mångfasetterad musikälskare. Bakom idyllen av Shoegaze-blues-pop-indie-rock-hitler, någonstans gömt inuti och bakom Pink Floyd och britpop, jämte Frank Zappa och hiphoppen så finns essensen av min musiksmak på riktigt.
Och nej, det är inte "Bach".

Det är "claim to shame". Min riktiga genre. Pojkbanden. Max Martin. Toto. Journey. G.E.S. Tomas Ledin.

Ögonblicken när jag och Linus går upp på scenen på Garage och sjunger karaoke och kör en överseriös tolkning av Roxette - The look och får stående ovationer !
När samma Linus toksjunger "Westlife - When you're looking like that" hemma hos mig när vi förkrökar. Mycket mer intensivt än han sjungit någon Beatles-låt.

Det är nästan hemskt hur bra viss musik är stundtals. Och hur alla mallar man "ska" skriva musik efter funkar. Det är kanske själlöst men det är förförande. Det är som pizza, engångsligg, fulöl, tv-spel. Så tillgängligt, så lätt att gilla, och sen sitter man i sina kalsonger framför datorn och tänker "amen vafan.. det där var väl onödigt".

Ta typ låten "Eddie Money - Take me Home". När den kommer igång i slutet vill man bara hoppsparka lyktstolpar och jonglera med facklor samtidigt som små små dresserade apor hoppar genom cirkeln av eld som facklorna skapar.

Nostalgi och sånt där - Tragikomik

Jag , hampus lund 15 år gammal i märsta har nu i 8dagar varit utan internet anslutning i mitt hem , efter 2 missade MC-runs med min guild vet jag inte om jag har något kvar att leva för.
Idag ska pappa göra hemmagjord pizza , efter det kanske jag tar livet av mig efter 3(!) missade runs och en jävla massa dkp.
På min begravning vill jag ha ”Guns and roses - Patience”. VIKTIGT

ANDERS somnade i min fotölj när vi kommit hem till mig och började dregla , jag tog en trumpinne och påkade honom och påkade in honom i mitt rum så han däckade i min soffa , jag varnar er , man blir full på Lidl sportdryck

Idag har jag och min käre far fixat med LP-spelaren och lyssnat på massa gammal skitrock , tacka vet jag Helloween och Megadeth :D


Nostalgi är kul, och ofta rätt pinsamt. Min helgon-dagbok är fascinerande, jag var så otroligt ärlig och rak där. Så otroligt pinsam och miserabel.
Känns skönt att jag antagligen hade varit jävligt nöjd med mig själv om jag sett hur livet blivit där och då.
Nu sitter jag iofs precis som då i kalsonger framför en dator och dricker pepsi max. Har mer skägg nu.

lördag 3 augusti 2013

:-



So you think you’re forsaken? That I left you alone
Might seem degrading but baby, I just sent you home
So you think you’ve been left out? That I didnt even care?
Do you realize how much it takes of me to get there?
I know you want to be adored babe, it’s the essence of the heart
But I cant light myself on fire just for you to see the sparks

And we might just been mistaken, might have falsely lost control
Might end up in the cold pathway, sighing loudly and alone
While the ghosts are dancing backwards, as they grin the jingle way
And I keep hearing all the things you always wanted me to say
”Oh stay” my little darling, the roof is coming down on me
As the inner picture i showed myself is counting down from three
There are moments among other, which you dont value til the end
I’m going, now im gone to the place where willows never bend

fredag 2 augusti 2013

Jag & Andras kändisskap

Ni vet hur det är när man är känd, man börjar träffa andra kändisar titt som tätt. Blir ofta bundisar med dom. Tänkte utan att skryta (det gör jag aldrig) berätta lite för er, stilla er nyfikenhet, kanske förändra era liv.

Det började när jag var 3 år. Min mamma var med i något tv-projekt med regissören "Kay Pollack" när hon var ung så vi var på fest hos honom. Jag blev väl full på läsk eller något så jag pajade hans motionscykel och vi fick betala en ny åt honom. Classy since 1993.


Sen var jag 11 och var i Almedalen. Jag stalkade Alf Svensson som verkade sympatisk, han gillade mig och såg PR-värde i att hålla om en 11-årig tjockis och kalla honom för "landets framtid". Jag fick vara med i tv och se ful ut. Han fick framstå som en landsfader. Win-win.
Han tog min adress och skickade faktiskt kort till mig 3 gånger efteråt, det var fint gjort av honom. Borde faktiskt skicka något tillbaka kan jag tycka. Finsk tv filmade även när jag kramade Maud Olofsson.
Hemskt när man inser att man antagligen ligger bakom 30% av all bra PR Alliansen åstadkommit.






Sen pratade jag med Fredrik Lindström en gång.

Jag - hej, ska ni göra en ny säsong av runkbulle?
Han - *skrattar* Det heter pangbulle, och det tror jag vi ska
Jag - *förvirrad* Vad sa jag? Det är ett bra program
han - Eh.. haha. Jag ska gå nu

torsdag 1 augusti 2013

Jag & Mitt kändisskap

Som ni säkert vet är jag väldigt känd.
Inte för att jag är en stor rockikon tyvärr.
Men jag är sjukt stor.

Till exempel var jag på arbetsförmedlingen för något år sen i Sollentuna och ville kolla mina filer, det gick inte för sig. Man behövde legitimation. Men så kände en som jobbade där igen mig från Lokal-tv (!) som programledare och lät mig bryta mot reglerna. Jag antar att det är så det är för Thåström också.

Och från Willys är det hemskt, man blir verkligen en C-kändis i sin lilla håla genom att jobba i stans mest hektiska butik. Jag kan gå full av pendeltåget på kvällen och få höra att "HEHE är du ledig ikväll din skurk?". Jag kan gå på krogen och få höra folk citera skämt jag dragit i kassan. Och jag kan stänga kassan för att gå hem framför en arg kund som sen skäller ut mig både i kassan OCH på bussen han sen visar sig köra mig med.

Jag är sjukt stor. Inte bara fysiskt.

Efter att vi spelat på Bryggeriet fick jag köpa öl för halva priset och behöver aldrig legga. Linus som är med i samma band får både legga, aldrig ligga och betala fullt pris. Det är klasskillnad.

Jag är så känd att jag blir igenkänd på festival, inte för mitt band dock. Utan även där för Willys eller fotbollsforum jag hänger på. Eller för att någon känner min lillasyster, börjar bli gammal. 



söndag 28 juli 2013

Arga kunder

Det är en varm sommardag, solen steker som om den var en ren ripoff på den Grekiska motsvarigheten, det är lite småblåsigt men ändå mysigt ute, det är en alldeles perfekt dag att gå upp i tid och sen glida runt i världen och bara njuta av något som ytterst sällan kommer, så vad gör man?

Man sover till en halvtimme innan man börjar jobba och sen går man till jobbet och inväntar nattens njutbara kyla. Och träffar... ARGA KUNDER!  

Ni vet hur det är med arga kunder, dom är ofta nyanslösa, dom är ofta personligt kränkta över saker som är helt orelaterade till dom och så är dom ofta högljudda, gud ska veta att dom inte har stämbandsproblem. Det vet han nog å andra sidan.

Jag går mellan två hyllor, har antagligen något viktigt uppdrag som hela butiken litar på mig att slutföra, så hör jag hur en ny kille på jobbet pratar med en kund, som är ARG.
Den arga kunden vill köpa tonfisk. Jag som tonfisk-fantast identifierar mig med situationen och bestämmer mig för att interagera.

Gubbe - Jag har varit här VARJE JÄVLA DAG I EN VECKA och så finns det ingen JÄVLA tonfisk nu heller?
Ny kille - Nej men det finns ju den här sorten, och vi har inte fått in något mer för tillfället
Gubben börjar en ny attack med fatala följder men jag ingriper.
Jag - Ja men det finns ju restriktioner på fisket och sådär, så ibland kan vi bli utan tonfisk ett litet tag. Tur att det finns andra sorter, även om jag också vill skjuta mig själv eftersom jag också tänkte köpa tonfisken i fråga
Gubben vill skaka min hand, jag är nöjd med min inflikning, ler lite fånigt. Känner att jag gjort något stort som omvände honom på en sekund, men nej. Han tar hårdare tag om min hand
Gubbe - Jag vet att just DU inte kan göra något åt det här. Det är dom där JÄVLA MILJÖPARTIET som sitter där på sina stolar och bestämmer den här skiten, miljömuppar som inte ser verkligheten.

Och så blev jag mållös.

torsdag 25 juli 2013

Nattlyrik

Ibland skriver man lite på natten. 
Mellan allt fuffens man gör liksom. 
För att legitimera det. 
Om man skriver är det okej att göra meningslösa saker efteråt. 
Eller att inte göra något alls.
Skriver du lite kan du sitta en vecka på arslet och spela xbox sen, du är ju en kreativ människa. Du ... väntar på inspiration. 





I’ll acquire my youth again if you just let this be
Dandelion seeds are growing beneath my fields
Where many been mistaken, and some just never leaves
And every inch they take back, he’d have to take em from me

Postpone the living failure, that you somehow became
Death or glory they we’re asking, Well can I define glory with fame?  
I want them to see me smiling, As I keep dancing through the rain
And every word I never told them, keeps driving them insane

That jug wont bear the truth son, It wont even bear this drink
We’ve been changing the guards mama, and there’s no time to think
There’s blood all over my rainsuit, your inside as my sigill
I wont forget the things we’ve been through, I wont forget the thrill

You put em’ down in boxes, you keep forgetting who you we’re
I remember my fourthenth summer, It was the first time that I heard
That guitar keep on playing, that expressway to my soul
Maybe it doesnt really matter, when we’re all down in that hole

As the ditch are filling up now, We keep going on as planned
I keep chaising my dreams mama, I keep singing in a band
I know I’m just a failure, I know I’m stupid and naive
But I wont forgive the lacking, of guts I’ll have if I just leave 






Stephen Stills smiles by the lake, pretending to have a difference to make
Badly chocked, watch the clock, Time to run see I’ve had enough
Stapled to my chest, no time to rest, elston gunn somehow turned out blessed
As he left the west, to become the best, in a sacred quest for nothing

As the plastic’s stuck, Cant pull it off, these little things that annoy you
”You dont know anything bout love, what we built those dreams of”  Well what do YOU know?
 As the moon speaks to the sea madly backwards, once again while teasing the end
I hear the muse calling, It’s been so long. Tried to remain in serenity, But i cant pretend 

 They pour up a drink to help me think, or sink myself to the bottom of the sea
Hear them speaking again, reconsidered as a friend, they point and i just wonder ”Me?”
Them barrels didnt move, I found beauty in the groove, Started dancing as if I we’re made for dancing
 And my eyes learned to see, the beauty I believe, in the cinematic part where someone dies
 

onsdag 10 juli 2013

Ängen





Jag och mina kamrater Linus och Gustav åkte ut till deras landställe i Lördags.
Det var en jävla kamp må jag säga, jag slutade 15 och skulle bli upphämtad, jag bad min chef att "låta mig sluta i tid, har inte tid att jobba över alls, bråttom".
Tänk er skammen när jag går ut från butiken 17.00 och är klar först då. Man kan säga mycket om dessa bröder men dom är fan inte snabba. Tur att dom kan spela musik som Jehovas Vittnen dörrknackar.

Det var en kamp på riktigt, jag hade 2 flaskor pepsi från Lördag-Tisdag kväll. Och ingen mottagning = inget facebook. Och sen tvingade dom mig att cykla och sånt där som vanliga människor gör.

Självklart spelade vi musik, och så filmade vi lite. Så klippte jag ihop det här för att visa er, man hamnade i ett jävla Twin-peaks-groove typ. Mitt ute i vildmarken, inga människor, bara musiken och naturen. Det var vackert. Mystiskt.

Vi åkte båt också, tog oss sjukt lång tid att komma till en ö, sen blev vi bortjagade av fåglar. Fick inte ens gå i land.

och ironin när Linus har med sig högtalarsystem för att lyssna musik, och har glömt sladden så man kan koppla in telefonerna, så vi får lyssna på det han har på datorn. Vilket är... BARA ett coverband på "The Racounters". Vad fan är oddsen seriöst?


fredag 5 juli 2013

Sportreaktioner

Det fanns en tid då sportreaktioner var helt omänskliga. Henrik Larsson språngnickar in ett mål mot Bulgarien och jag springer ut på balkongen och skriker som en idiot, jag vrålar ur min passion. Det är äkta och genuint.

Zlatan klackar in bollen mot Italien, jag moonar och hoppar och skriker. Ljungberg mot Paraguay, sann jävla lycka.

Djurgården ligger under med 0-1 mot Elfsborg, det har gått ungefär 87 minuter, hoppet är i princip ute. Siggi Jonson ser arg ut, kastar av sig kavajen, gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården gör mål.
Eufori, glädje, allting svartnar. I ett hav av människor som delar samma känsla.
Och sen är det vitt igen, jag ser ett lag som är glada över en kvittering, och så ser jag en tränare som gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården får hörna, det kan inte vara? Det är inte sant? Mål igen. 

Allting svartnar. Det är helt jävla makalöst.

Sen finns det en sån där reaktion som är lite överdriven, sådär lite efterbliven som om vi var i fel del av Köping och hade glömt vår medicin, typ Zlatans mål mot Ungern i 94:e minuten i ett JÄVLA KVAL.



Jag kollar ensam med min kompis Ryman och lite snacks. Det är ganska prestigelöst på någon nivå, egentligen lever och dör jag inte med den här matchen. Egentligen kan vi släppa den när den är spelad som vatten av en gås.

Min tolkning : Det är hopplöst, Sverige kommer ingenstans och jag vill stänga av tv'n. Tror till och med att jag gör det men att han startar den igen. Jag har gett upp totalt och själsligt, är nedstämd och står och tänker på något helt annat. Det är bara sekunder kvar nu verkligen. Rasmus Elm får bollen, han gör ju aldrig något vettigt. Han slår en lång boll, aldrig lett någonstans. Jag börjar i princip gå när det helt plötsligt bara händer. Helt sjukt. Bam-Bam-Bam och helt plötsligt... Eufori.

Tiden står still, allting svartnar, jag stammar och slår på soffan, slår på Ryman. Hoppar runt och skriker på rövarspråk ungefär. Ser mig själv springa och hopp-sparka ytterdörren. Ryman står i köket och slår på kastruller och lådor. Jag fortsätter sparka på dörren. 

Zlatan kanske inte har Börje Salming-attributen jag beundrar mest, men han har nog ensam stått för hälften av mina frenetiska fotbollsminnen eller åtminstone haft en klack med i spelet.