söndag 21 oktober 2012

Nordkoreansk sanningsenlig lista om mig




Jag fyllde 22 nu. Jag vet att många suckar. ”Din gamla jävel sluta blogga och klipp dig och skaffa dig ett jobb din feta fitta”. Liksom seriöst, okej att jag är tjock, men fitta? Är så less på att folk alltid ska förknippa kvinnliga kön med något negativt. Det här är ren och skär sexism och idiotism. Avgå!

Jag fyllde 22 nu, jag vet att många suckar och tycker att jag är gammal. Det är jag. Och jag vet det. Oroa er inte jag är snart död ändå. Men till dess får ni en lista på 22 bra saker jag gjort i mitt liv. För detta är en dag som i Nordkoreansk-style ska hylla mig utan att visa mina svagheter, om det finns några.




  1.      Jag lärde mig gå. Vilket många misslyckas med, vissa har rullstol liksom.
  2.        Fortfarande inte synskadad, även om det var nära på synundersökningen inför körkorts-grejs.
  3.      Fick höra av Linn i min högstadieklass att ”satsa inte på sång så blir allt bättre” och fick sjunga på Debaser Medis. In your face hoe.
  4.    Har haft en tråd som etta på mest populära trådar på flashback.  
  5.      En gång bar jag hem en gubbe på riktigt, han svimmade. Och jag väckte honom och bar hem honom OCH fick med hunden på samma gång. Hade träningsvärk 6 dagar.
  6.       Fick nästan max-score på ”Radio Gaga” på Mackans singstar 2007.
  7.      Tillsammans med Manfred drack vi cirka en platta var på en kväll. Jag spydde iofs hela morgonen. Men ändå fett värt eftersom våra farsor gjort likadant med varandra.
  8.      Lyckats att nästan göra en tjej förlamad på första dejten genom att kasta henne upp och ner från en brygga utan att faktiskt kasta henne långt nog. Där hade vi tur!
  9.        Jag har aldrig blivit beroende av något annat än lightläsk.
  10.    Jag har stagedivat från en scen! (På en person men ändock!)
  11.    Har fått en helsida i tidningen ”Moore”. Inte vanligt för killar.  
  12.   Jag har varit med i en reklamkampanj för ”Svanängen” som tjock ginger-11-åring kramandes miljöpartiets f.d språkrör. 
  13.    Jag har tillsammans med min kamrat Jokke fått en hel bar att sjunga Oasis. Och nästan blivit utkastade på köpet. Jävla Jokke hade med sin gitarr. 
  14.    Har blivit utskälld av en Japansk familj för att jag grät för högt i en hotellkorridor i Berlin.
  15.    Har gjort inbrott (more or less) i en tågkiosk med en trubadur som jag träffade när han spelade på Hultsfred. Ostbågar har aldrig smakat bättre.
  16.    Fick MVG i idrott i gymnasiet.
  17.   Har spelat på stället med Sveriges finaste utsikt, Mosebacke!
  18.   Har blivit utkastad från ett ställe där jag haft stamgästkort för att jag skämtat om att jag planterat en kapsyl som blivit en flaska i rabatten utanför.
  19.    Hyrde rodbåt i Prag och var nära att dö när jag nästan styrde in i en vattensluss, sen åt vi Kobe-biff.
  20.    Fått pris som bäst klädda på hela Peace&Love 2009 av ”Borås Tidning”.
  21.    Har skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen i en musikal om Islam.
  22.  Har anklagats för att vara kvinnomisshandlare i Leksand (la en hand på hennes kind och sa något sarkastiskt) och nästan hamnat i ett riktigt rallarslagsmål mot 8 inavlade bönder.
"Hampus är bäst"


fredag 19 oktober 2012

Tv



Jag vill se nya musikprogram på tv. Seriöst är så JÄVLA trött på alla skitprogram med samma upplägg, muppiga sångare/sångerskor ska sjunga själlösa covers och alla tidningar hakar på för att få enkla saker att skriva om. Det händer aldrig något kul och istället förpassar dom hela musikscenen till ett liv i total jävla dekadens. 

Jag vill se musikprogram lite mer i stil med ”Så mycket bättre” fast tyngre. Alltså inte tyngre som i ”hävvy metalll” utan mer som i djupare. Som det där Kristian Anttila möter samer förut. Jag vill se artister och band i nya situationer, jag vill se mer replokalsbilder och överdrivet pretentiösa klipp på Henrik Berggren vid en strand. Musik är själens språk, ändå är det så lite nischande kring det i tv? Förutom på en total lek-nivå d.v.s.

 Jag vill se Stefan Sundström prata anekdoter och så visar dom klipp från någon spelning. Sen lite analyser och annat viktigt, sen lite klipp, sen något spexigt där någon dör.

Liksom om ni kan ha elva program om hemmafruar och att piffa upp ekonomin kan ni väl för helvete göra lite bra musikprogram också?
As. 


Jag är bra på att ha tråkigt - Ensamhet och grubbleri

Jag är en kretslös människa. På gott och ont.
Dom flesta jag känner är personer i kretsar, större eller mindre. Dom umgås tillsammans och gör saker tillsammans, det är lite som ett band utan musik. Det handlar om att uppoffra saker tillsammans och likt ett fotbollslag oftast skörda gemensam frukt, även om inte alla får ligga. Vilket en bok säger, vilket inte är sant.

Inte sant!



Men jag har aldrig riktigt hittat mig i en krets, alltid varit lite för egen, lite för lite lagspelare för att orka ha tråkigt i grupp. Liksom jag förstår inte hur folk inte kan uppskatta ensamhet mer? Jag är bra på att ha tråkigt. Jag älskar att sitta själv en kväll i en öde lägenhet, lyssna på lite musik och nyttja det bästa det moderna samhället erbjuder mig, internet. Ibland spelar jag något spel, konverserar med någon människa. Ibland skriver jag något, typ nu. Oftast bara är jag.

Att vara i en krets kan ge mycket glädje, men då måste du köpa presenter till alla. Och du måste bjuda med alla alltid, och du måste läsa boken "Bro-Code" och shotta och vara cool. Du måste hitta på saker och ha "bro-dates" och såna där saker. Jag klarar inte av sånt. Jag är min bekantskapskrets Ulf Lundell. Jag umgås helst med folk på tu man hand. Mer utrymme för egocentri då.

Och jag är bra på att ha tråkigt. Det ska gudarna veta.
Jag får regissera och tycka till. Man hittar också sin nisch med tiden, saker som kräver uppmärksamhet, fantasyhockey, flashback, bloggande, communities, listskrivande, spel, människor, dansbandskampen.

Det är som att jag utvecklat en talang för att ha tråkigt. När andra människor får panik efter ett par timmar själv får jag panik när jag inser hur många olästa trådar i musikdelen på flashback det är. När det har gått några dagar utan bloggande, när jag har en hel lista med låtar jag måste lyssna på. När Game Of Thrones kommit med ett nytt avsnitt och jag inte får vara själv. När Alexis Texas har släppt en ny.. skiva.

Så ser jag ut framför datorn ofta. Lite skrämd av japanska tjejer som bajsar i koppar.


Och utan ensamhet kan man inte skapa saker tror jag. När ska du ha tid att sortera alla tankar, alla känslor, alla minnen? När ska man ha tid att grubbla över idiotiska saker som att man är bra på att ha tråkigt och borde blogga om det?

Egocentri & Jag & Mig

Jag är så egocentrisk så att en gång åkte jag hem från en fest för att för få människor ville prata med mig och jag kände mig som en typisk parantes-människa. Ni vet dom där som bara är där, snackar med några få utan att ens få vara stora fiskar i små sjöar. Högerbackarna. Nicklas Alexandersson. Staffan Hellstrand. Potatisbullarna.

Jag lyssnar seriöst på musik jag själv gjort på en sjuklig nivå för att inte ens ha spelat in en riktig skiva. Och till exempel kan jag full på nattbussen på väg hem från krogen lyssna igenom demoinspelningar jag har på min ipod och få över en timme att gå snabbare än blixten. Jag sitter och sjunger med, känner mig genial och övervärderar varenda rörelse jag gör.

Jag är den där personen som lägger vikt vid mina egna gamla dagböcker och barnbilder och minnen som om jag var John Lennon. Och jag störs av vetskapen att ingen bryr sig om Ebbot's barnbilder och att jag därför inte ens i teorin kan bli så viktig för någon. Men jag hoppas. Och OM så är jag lika förberedd som USA är på krig.

Jag är personen som tycker att människor jag indirekt nämnt i en låt ska känna sig hedrade och prata om det nonstop, som blir sårad när folk inte bryr sig eftersom jag är så viktig. Liksom Bob Dylan skrev en låt om sin gamla flamma och hon blev glad.

Jag vet allt om mig själv, jag har liksom tagit mig tid att analysera allt från rörelse och språkmönster till favoritmat vid olika tillfällen via vilken musik jag gråter till på fyllan (ALLTID Don't look back in anger) och fyrahundra saker jag stör mig på när jag är nyvaken. Jag är förberedd på alla intervjufrågor världen kan ge mig, har redan övat in alla fyndiga kommentarer om låtar jag skrivit jag ska propagera ut i Conan O'Brien sen. Och säga något provocerande så att folk blir rädda.

Varför jag säger detta? Jo för nu har jag massa foton på mig på min dörr. Mitt emot en spegel. Så att jag aldrig slipper undan världens charmigaste människa. Ni vet han som har koll på hur man är ironisk bättre än alla andra, som är lite mer klipsk, lite mer kreativ, lite mer snabbtänkt än alla andra. Han som bryr sig om saker och allt han gör är genuint (förutom diskning och träning) på riktigt och inte bara på låtsas på lördagar.  Som ja, alla dagar i veckan är jag. Hampus ni vet. Han som bloggar här. Han vars självdistans är farligt dold. Men finns där om ni letar noga, bland barnbilder och sånt där.


tisdag 9 oktober 2012

Kassans marodörer

Så jag sitter i kassan, jag är lite uttråkad och tänker på låttexter, lever i en egen liten bubbla, såsom jag ofta gör.
Man sitter där, dagdrömmer och väntar på bättre tider. På att få gå hem och ta av sig byxorna och dricka för mycket läsk.

Så kommer två unga killar, och lägger upp varorna, en kvinna kommer efter och den ena killen lägger pinnen man har mellan varor åt fel håll, kvinnan rättar till honom. Han fnissar och hans kompis ber honom "inte tolerera det här". Killen ändrar det igen.

Och det är här jag förväntar mig en suck från kvinnan, jävla ungdomar och deras onödiga spratt.
Men nej, hon väser ilsket, rosenrasande.
"DEN SKA VARA ÅT DET ANDRA HÅLLET FÖRSTÅR NI INTE DET????"
Den ena pojken är typiskt ungdomsk och säger att "det ska den inte alls".
Hon är så arg så det kokar ur öronen, jag är förvånad att hon inte spöade upp dom på plats.
Hon rättar till det igen, och mumlar något involverande svordomar. Hon är seriöst centimeter från att gå Chuck Norris på deras arslen.

Jag, jag sitter bara tyst och undrar vad för dant skådespel jag tycks vara passiv del av. Och kan inte hålla mig för skratt.

lördag 6 oktober 2012

Film från das spelning

Top 10 bästa låtarna någonsin. Med pretentiösa motiveringar!



Kör en till då, känns som det är dags faktiskt.

1. Oasis - Don't Look Back In Anger
Vi snackar en låt som inte är en låt för mig längre, mer en känsla. Det är något med refrängen som seriöst får mig att gråta varje gång jag är full och gör den i min ensamhet. Det finns en känsla i låten som säger så mycket mer än ord. Om det finns en låt som kan få mig att betvivla relevansen i en låttext så är det den här. Texten är inte dålig, men texten är oviktig.

2. Tom Petty - Learning To Fly
Den vände upp och ner på hela mitt liv när jag hörde den först. På radion med min pappa i bilen, han såg gråtfärdig ut. Min stenhårda iskalla pappa såg tårögd ut, antagligen bara solen i ögonen men vad spelade det för roll? Jag åkte hem och sökte upp låten, blev ett sådant dedikerat Tom Petty-fan, det förändrade hela min vardagsrutin, det gjorde mig till något mer som människa. Och det här är låten som spelas på min begravning.

3. Neil Young - Like A Hurricane
På live rust mest. Jag må ha tatuerat in "It's better to burn out than to fade away" från en helt annan låt. Men det här är låten som försatt mig i fler trans än vad lsd gjort för hippie-generationen sammanlagt. Det är en kärleksekvation med mig och Neil Young. Gitarren som tagen från det gudomliga som bara skär igenom luft eld och vatten, som pulveriserar berg och som våldtar allt det vackra i världen och lämnar oss som elefantkyrkogården i lejonkungen. Men glada.

4. Deep Purple - Child In Time
Det är nyårsafton, jag är full. Låten spelas på högsta volym. Låten når sitt klimax i ett röstcrescendo utan like. Jag slänger mig ut i snön i enbart kalsonger. Musik blir ALDRIG starkare än där och då.
Made in Japan är världens bästa liveskiva (tillsammans med live rust) och det här är bästa låten. den har allt.


5. The Smiths - I Know It's Over
Jag är smart, jag är charmig, jag är allt en tjej borde vilja ha. Så varför sover jag ensam inatt?
Jag trodde inte musik kunde träffa mina känslor så brutalt som den här låten. Jag blev bara ställd. Morrissey är en husgud, han är en fantastisk låtskrivare, men han toppar aldrig det här igen. Hela känslan över låten med den fantastiska basen och känslan av total ensamhet är slående. Som en smäll på käften. Av en ishacka.

6. Antony & The Johnsons – Fistful of love
Det här är en låt jag önskar handlade om något annat egentligen. Men vem bryr sig?
Första gången jag hörde den small det direkt, Lou reed säger något väsentligt, för att intala dig hur substansfylld låten är. Och sen drar den igång, den har allt en låt behöver, och mer därtill! Hela arrangemanget, men känslan, hur den bygger upp allt. Det är SÅHÄR MAN SKRIVER MUSIK. Den galna saxofonen i bakgrunden som gråter ut, som förtvivlat söker något. Medan vi får svar på alla världens gåtor.

7. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Låtar kommer och går, så är livet, så är det alltid. Den här låten lämnar mig ibland, mest när jag tänker på inledningsraden och hur snodd melodin är. Men sen så är klockan mycket på natten, ensamheten kommer tågande som The Darjeeling Limited och man känner att fy helvete. Hur kan Håkan Hellström fånga något så enkelt? Slutklämmen, en ton upp. Trummor som ökar och ökar. Publikfrieri, enkelhet? Ja absolut. Men det är så jävla JÄVLA BRA.
”JAG HADE HOPPATS PÅ NÅGOT.. HOPPATS PÅ NÅGOT…….”

8. Broder Daniel – Shoreline
Det tog mig flera år att lägga den här före When We Were Winning. Men till slut, efter många om och men. Mycket tragglande. Så kom den lite smygande förbi. Jag gick ute i regnet en dag och helt plötsligt hörde jag låten på ett annat sätt. Det var så mycket mer tragiskt. Hela ögonblicket var så tragiskt, det var som att jag fick en insikt jag inte ens ville ha, i spöregnet stod jag och på något sätt var det som att den här låten legitimerade det jag är på väg att bli, mot min vilja. Vilket jävla anthem för arbetarklass med krossade drömmar. Vilken jävla symfoni för den där vackra misären vi lever i.

9. Bob Dylan – Don’t Think Twice It’s Alright
Det börjar direkt med introt. Kan man spela sådär ens? Fattar inte.
Den kanske inte alltid är bäst, men den kommer alltid tillbaka starkt. Den kommer alltid tillbaka med en melodi som är så fascinerande, den är så genuin på ett helt magiskt sätt. Den är så sorglig, det är som början på något som komma skall. Det är en vag inblick i Blood on the tracks en massa år innan den var påtänkt. Det är den sorgliga delen i Blonde on blonde, innan vi är där. Det är Dylan.

10. Barbados – Allt som jag ser
Jag kanske inte är helt seriös. Men jag är 12 år, står framför en spegel på Skara Sommarland och jag spelade den säkert 120 gånger i sträck, jag stog där och drömde om ett annat liv, om en annan värld. Om att faktiskt lyckas med något till skillnad från var jag var på väg. Och det är ungefär i samma ögonblick jag är kvar när jag hör den låten än idag. Ungefär samma tårfyllda babyface, med lite skägg. Och det är stunder som dessa man kan vara glad att man inte är samma ensamma tolvåring utan vänner, inte samma ensamma tolvåring som till stor del saknade livsglädje. Som Borat skulle sagt.
”Great Success”. 


Ulf Lundell & Min relation till döden

Jag älskar underdogs och jag älskar sagor, det är något med drömmandet som attraherar mig orimligt mycket. Jag har aldrig haft så mycket till övers för verkligheten, den är dyster och dekadent. Den innehåller misär och krav och elände. Man får inte ut det man vill av den. Nästan aldrig.

Det är därför jag spelar musik, det är därför jag inte kan spela football manager utan att rollspela sönder det. Det är därför jag alltid vill infiltrera folks livshistorier, därför jag aldrig bryr mig om fattiga barn, cancer och krigsoffer, jag har fullt upp med spruckna drömmar i I-länderna liksom. Har fullt upp med saker jag kan identifiera mig med, för det sista jag är, är en bra människa och världsmedborgare.

Det jag älskar mest är när man sätter allt i relation till döden, och saker kan få ett större sammanhang. Våra liv är en film, alla har en film på sig innan eftertexterna kommer. Det går inte att pausa eller spola tillbaka, bara att hoppas man kan rädda situationen och få ett relativt lyckligt slut.

Det är det som ger allting ett värde, varje gång du gör något rätt är betydelsefullt. Varje misslyckande är en lärdom du kan bära med dig. Vissa har filmer fyllda med biljakter, min är mest någon slags egocentrisk skandinavisk "1 guy 1 cup" utan blod.

Det är häftigt när en person reser sig på 9. När jag låtsas att personen på något sätt i relation till döden, reser sig en sista gång och skapar något av värde. Personen vet att livet snart är över, ska man inte offra lite hängmatte-tid för att göra något större än det här pisslivet man lever?


Så kommer Ulf Lundell, tjugo år efter han skapat allt av värde. Han undrar om vi är lyckliga nu.
Så han spurtar dom sista metrarna för att inte förlora sitt epitet, för att säga något mer. Han vill inte stanna upp helt även fast det nästan budgeterats så. Han vill ha mer värde! Han är förbannad och hungrig. Sista natten med gänget. Det är som när Rohan kommer till räddning i sista Sagan Om Ringen-filmen. Det är det sista uppsvinget i en lång karriär.

Och med mina hörlurar och en hög volym, med lite Pepsi och ett lugn så ja, jag är ganska lycklig.
Och det är inte ofta.