lördag 3 december 2011

Inblickar i privatlivet

Tänkte ge er lite citat från min privata dagbok.
Sådär liksom fett.

"Hej jag åker tåg till skolan nu. Går högskola minsann, det gör jag helt klart. Absolut. Det är faktiskt oväntat roligt hittills, snart hemtenta dock vilket är läskigt. Har fått iaf en kompis i klassen haha, synd att det är osäkert på hur länge han blir kvar i stockholm, annars kunde han blivit trummis i vårt band eftersom Saman är så oengagerad. Skriver på tåget btw." - Om Niklas, som trummat för oss i 1.5 år nu. Älskar att jag poängterar 2 gånger för mig själv (!) att jag åker tåg. 

"jag kan inte vara tillsammans med en brud som inte kan heila."
- Kommentarer överflödiga. 

"Min mamma har använt min tandborste, sicket jävla as hon är. Jag hatar verkligen det hemma hos mamma, finns ingen disciplin när det gäller vems saker som är vems. Det är alltid jävla kaos och stöld-räder som förstör mitt liv. Jag skrev en jätteironisk låt nyss som heter ”Happy times”. "  - Hon har slutat med det. Tur som fan.


 

torsdag 1 december 2011

Aloha

Det har inte hänt så mycket sen sist faktiskt.
Eller ja, vi hade en spelning som enligt mig var den bästa hittills, sjukt bra röj och sådär.
Blev massa full.

Klara hälsade på och klagade på Märstas pizza. Oförståeligt. Oförlåtligt.

Jag har varit lite sjuk, sett Twin Peaks igen igen, läst 2 Bob Dylan-böcker, knappt jobbat något alls, slösat massa pengar och varit genuint ball som vanligt.

Jag = fräck.

Det enda fotot Klara skickade från spelningen hittills, apropå fascism och sådär liksom. Och så är det på Linus, ingen ego-boost här inte.

torsdag 24 november 2011

Själlöst bajsande

En sak jag starkt ogillar är när man bajsar under tidspress, eller utan lektyr.
Det är som att äta vegetarisk mat, man blir "nöjd" men inte nöjd. Så sitter man efteråt och känner sig blåst, men ändå nyttig på samma gång.

Att bajsa är lite av en kulturell grej, det är där man tar sig tid att gå igenom livets frågor i ensamhet. Det finns inget ensammare ställe än en toalett när man bajsar, inte nog med att man vill vara själv, alla andra vill att man är själv också. Dubbelt upp!

Så sitter man där, läser det som är lämpligt. En bok är oftast för komplex och krävande, en tidning är perfekt. En bra musiktidning, en speltidning (länge sen sist dock) eller bara sportbilagan till dagens tidning är perfekt. Man måste ha alldeles lagom med intressanta grejer men ändå möjligheten att läsa i etapper. En artikel i taget, sen torka torka torka. Sen en ny artikel.

Jag hatar också antiklimaxet när bajset är perfekt i den mån att det bara glider ur och knappt kräver torkning. Det är som att duka fram finporslinet och äta hamburgare vafan. Man har gjort en stor grej av det hela och blir blåst på konfekten, man är ambitiös och vill jobba för det och får bara gå vidare med livet utan kamp.

Jag kan ibland vara så bajs-pretto att jag bestämmer mig för att bada efteråt. Då tar jag in högtalare, sätter igång en nyskapad musiklista med nice bluesig musik och först bajsar jag i lugn och ro till ett par låtar, ofta free bird. Sen blir det ner i badet och fortsätta lyssna och njuta. Lukten är då borta f.ö.

Poängen är, själlöst bajsande (utan tidning) är för idioter utan liv. Och för synskadade som ej kan läsa.
Jag hatar synskadade. Tack för mig.

onsdag 23 november 2011

Packard Goose

Blood on the tracks är en kulturell milstolpe, en koloss som definierar "förlorad kärlek" bättre än tusen Hollywoodiserade skräpfilmer med unga tjejer som målgrupp, det är en skiva som kräver sin lyssnare precis som att strips kräver sin dipp. Precis som att ett lan kräver sin läsk.

Jag älskar musik mer än allt i princip, musik är det jag brinner mest för och det som påverkar mig mest. Det som ger mig mest att relatera hos i andra människor, det som skapar kopplingar och intresse, det som väcker känslor och lustar.

Oavsett om man joggar till "Rockin in the free world", knullar till "Purple rain" eller sitter som jag gör just nu och lyssnar på "Ballad of a thin man" i en tokig live-version i hörlurar på lite för hög volym klockan 5 på morgonen och känner hur det är viktigare än något annat någonsin varit, i princip.

Jag kan älska all musik, bara den har själ. Det är ett diffust pretentiöst begrepp ni kan få skjuta mig för, men likväl så är det anledningen till att Bob Dylan pratar mitt språk och har frikort till mitt hjärta medan Bon Jovi blivit utjagade ur min stad med högaffeln i högsta hugg.

Jag tror musik på något sätt kan definiera mänsklighetens komplexitet. Ur musiken förstärks mystiken, varför i helvete reser sig min hud när jag hör en man med kråkröst sjunga rader som "give me some milk or else go home!" med en galen orgel i bakgrunden? Varför köade jag utanför globen en hel natt för att betala dyra pengar för att se ett gäng sminkade äldre män spränga lite fyrverkerier och spela lite på sina instrument?

Jag citerar Frank Zappa. En av världens mest komplexa och intressanta människor någonsin.

"Music is the best".


torsdag 17 november 2011

Vägen till fördärvet, en analys. Heroin = pepparkaksdeg

Ni har alla hört den klassiska, "det börjar med en cigg, blablabla heroin".
Många tycker säkert det är töntigt, att man drar alla över en kanyl, att det är meningslöst och hypotetiskt och inte kan bindas till något. Men fuck you alla synskadade.

Grejen är, man kan dra det LÄNGRE.
Det finns en tråd rödare än resterna av rödluvan. En tråd starkare och mer logisk än aids och bögar.
Det börjar med något så enkelt som pepparkaksdeg. It's true!!!!!!!

Tänk efter nu alla vänner. Man är liten och lär sig gränser, man är liten och börjar lokalisera sig i världen vad som är rätt och fel. Antingen går man en rebellisk och dödlig(are) väg eller så är man skötsam och har en framtid. Antingen hamnar man snett direkt och riskerar att aldrig komma tillbaka i ledet igen, att leva som en outsider och dö ensam och miserabel och sälja sin kropp och bli knullad i röven i tusen år för att få råd med dödsknark som är smutsigt och dåligt för moralen, eller så är man snäll och får mer julklappar.

Då sitter man där en dag, mamma ler och man ska baka pepparkakor. JIPPIE skriker du, det är sån lycka. Och när hon inte ser, pang på smeten. Du saknar all kontroll över dig själv, ingen självrannsakan, ingen analytisk förmåga att se hur du utan smet inte får några kakor. NEJ, pang på smeten, du tuggar i dig, jävlar i mig vad du tuggar och frustar och slänger i dig hinkar av deg som kunde fött en afrikansk by.

Sen får du ont i magen. (avtändning) Men du gör det ändå igen. För du är fast. Du är en beroendemänniska. Du kommer dö en plågsam död och alla du älskar kommer vändas emot dig. 

onsdag 9 november 2011

Det hemliga sushi-sällskapet, sanningen bakom

Jag kan nu ärligt bekräfta det som ni länge misstänkte, JA det fanns ett sushi-sällskap som var hemligt. Man behövde bli inbjuden (och ytterst få blev det) för att få delta.

Anledningen till att jag går ut med det offentligt är mestadels för att Ryman flyttade och lämnade sällskapet (råder delade meningar om hans avhopp eftersom jag anser honom sparkad) och att vi i och med det övergick och bildade en slags duo istället.




Inspirerad av Wikileaks lägger jag även ut bilder på det hela. Så att ni vanliga människor får se hur det såg ut bakom stängda dörrar.

Jag har av personliga skäl inte tagit med delarna där vi bjudit in han som jobbar på stället för att bli hedersmedlem och diskutera sushi på andra ställen.

Det fanns även en beskrivning, menad endast för medlemmar men JAG kan ge er den.

"Det är dom utvalda, elitens barn. Sushi-sällskapet är inget för mammor och pappor, ingenting för hatare eller bönder. Sushi-sällskapet vågar ta för sig, såväl i diskussioner om nazism som vid sushi-bordet. Inget är tabu (förutom andra sushi-ställen än Lucky house)"

lördag 5 november 2011

Malin


Malin Bin Gille
så länge ni är utklädda =)
Hampus Crybaby Lund
yes sir!
Malin Bin Gille
good
Hampus Crybaby Lund
får jag vara utklädd till Rasmus?
Malin Bin Gille
nej!
Hampus Crybaby Lund
får jag vara en hybrid mellan mig och rasmus som bryter på finska`?
Malin Bin Gille
nej!
Hampus Crybaby Lund
Får jag vara en dansare som är sjukt lik rasmus och kallar sig för "Raz" ?
Malin Bin Gille
men sluta! du måste vara nåt kul
Hampus Crybaby Lund
Hur definierar man egentligen kul? Vem ska avgöra det? Vem är det som tar alla beslut i världen? Definiera ondska och du får fan ett pris. Folk misstar ofta ondska för rädsla eller överdriven egoism. Jag tror att ondska är antingen kopplat till egoism eller något psykiskt fel. För jag tror ingen människa som är sansad VILL orsaka andra människor olycka eller misär, det är inte normalt. Jag vet att det är naivt att uttala sig om vad som är normativt men jag väljer ändå att göra det. Hoppas du inte misstycker.


Chat Conversation End

onsdag 2 november 2011

Guide : Hur du är rolig som en MÄSTARE


Det känns som att det är på tiden att jag faktiskt delger mina knep, mina trix, mitt sätt att regera humorvärlden. Och mina kära bloggläsare ska självklart få ta del av det.

Jag tycker bra humor är ironi och när man kör dubbelironi mot andra ironiska människor. Gör man det rätt så fattar ingen och man är mästare i sin ensamhet, briljant ensamhet kallas det. 

Lite som USA när dom krigar, dom är så bra så dom börjar invadera länder av tristess.
Jag brukar attackera folk med ironi när jag är uttråkad. Ett bra exempel är om man ger en person en komplimang och går direkt på dubbelironin, d.v.s man visar inte att man är ironisk, men man är det. Eller är man? Ingen vet.

Exempel – Vad fin du är idag! Sagt till någon i Willys-kläder. Garderingen ligger i att man KAN mena håret till exempel.

Sen det jag stal av Martin Falang i gymnasiet, den klassiska bitterfittan.
Om någon är uppåt, om någon är pepp, om någon söker din bekräftelse…. Sikta på hälsenorna.

  • Person A – Fan vad gött det ska bli att gå ut ikväll!
  • Du – Nä.

Person A – fan vad vi ska röja!
Person B – Ja vi ska fan hooka brudar!
Du – Bli inte förvånade om jag tar livet av mig ikväll

Genom att lägga in denna typ av humor skapar du en otroligt humorladdad osäkerhet. Och du blir mästare, återigen i din ensamhet.
Man kan kalla det mindfuck till viss del. Folk ska aldrig kunna lita på dig, alltid vara på helspänn, alltid redo att sära om du säger något fyndigt. Det kallas att vara en mästare. En MOTA. (Master of the ancients)

 "Mästar-blicken"



En annan bra typ av ironi är när man är dödsallvarlig och låtsas vara ”snäll” och uppläxande.
Typ om min mamma drar ett skämt när jag har kompisar med mig så brukar jag kolla på henne och säga något med en snäll ton, ungefär :
”Mamma, du vet att du är snäll och så, men jag kommer inte ha några vänner kvar om du fortsätter skämta när dom är närvarande för dina skämt får mig att vilja spränga offentliga byggnader”.
Det jag i själva verket gör är att jag tar bort fokus från mammas skämt och gör mig till skämtaren i sällskapet. Jag tar över skämtrollen och förblir.. just det… en mästare.

Nobody puts Hampus in the corner.

Mitt liv och dess pissiga jävla fittvardag


Spöade min pappa i NHL 12 idag. Fan vad pisk han fick.
Bara 1-0 och första gången han spelade, men ändå. Jag försökte knappt.

Jag har mobilt internet, det rimmar illa med att vara människa men vad ska jag säga? Det känns som att jag går in inför en roll och försöker lära mig misär på nära håll. Det känns sådär i sin tur eftersom det inte är någon roll utan bara helvetet på jorden.
Det är 2011, modernism och allt fint. Ändå kan man sitta i centrala Märsta utan att få normalt jävla internet. Hur fan tänkte ni när ni konstruerade världens orättvisor egentligen?

Saker jag hatar :

  • 1.       AIK
  • 2.       Mobilt internet
  • 3.       Synskadade
  • 4.       Kexchoklad i sängen när man ska kolla film, det smular som fan.
  • 5.       När man ska möta Niklas, han håller aldrig tiden.
  • 6.       När man ska möta Linus, han är alltid där för tidigt och klagar.
  • 7.       Att folk inte tar mina åsikter på större allvar och bygger sina liv mer kring mig.
  • 8.       Människor med hybris.

Sen har jag en hatkärlek till söt pungdoft. Man vet att det är fel, men det är ändå lite som att fisa under täcket. Svårt att inte söka sig ditåt när man är ensam.