Packard Goose

Blood on the tracks är en kulturell milstolpe, en koloss som definierar "förlorad kärlek" bättre än tusen Hollywoodiserade skräpfilmer med unga tjejer som målgrupp, det är en skiva som kräver sin lyssnare precis som att strips kräver sin dipp. Precis som att ett lan kräver sin läsk.

Jag älskar musik mer än allt i princip, musik är det jag brinner mest för och det som påverkar mig mest. Det som ger mig mest att relatera hos i andra människor, det som skapar kopplingar och intresse, det som väcker känslor och lustar.

Oavsett om man joggar till "Rockin in the free world", knullar till "Purple rain" eller sitter som jag gör just nu och lyssnar på "Ballad of a thin man" i en tokig live-version i hörlurar på lite för hög volym klockan 5 på morgonen och känner hur det är viktigare än något annat någonsin varit, i princip.

Jag kan älska all musik, bara den har själ. Det är ett diffust pretentiöst begrepp ni kan få skjuta mig för, men likväl så är det anledningen till att Bob Dylan pratar mitt språk och har frikort till mitt hjärta medan Bon Jovi blivit utjagade ur min stad med högaffeln i högsta hugg.

Jag tror musik på något sätt kan definiera mänsklighetens komplexitet. Ur musiken förstärks mystiken, varför i helvete reser sig min hud när jag hör en man med kråkröst sjunga rader som "give me some milk or else go home!" med en galen orgel i bakgrunden? Varför köade jag utanför globen en hel natt för att betala dyra pengar för att se ett gäng sminkade äldre män spränga lite fyrverkerier och spela lite på sina instrument?

Jag citerar Frank Zappa. En av världens mest komplexa och intressanta människor någonsin.

"Music is the best".