onsdag 9 februari 2011

Förlåt för seriöst inlägg #2

Så.. är det bara jag som hatar tid?

Jag blir gravt deprimerad när jag ser tiden komma ikapp gång på gång på gång på gång. Folk dör, det skrämmer mig. Jag är inte rädd för att dö men jag är jävligt rädd att andra ska dö, att förlora en förälder eller ett syskon. Om farmor eller min morfar går och dör.

Min mormor dog för några år sen, det är fortfarande konstigt. Har inte direkt sörjt, men det känns konstigt att den gamla kärringen jag alltid diskuterade hetsigt med, snodde choklad av och handlade julklappar med bara försvann. Jag kommer ALDRIG träffa henne igen. Jag drömde om henne en gång, jag visste att det var en dröm så jag frågade var hon var nu, men hon svarade inte. Julen dog med min mormor, hon visste hur man överdrev högtider.

Jag hatar tid, jag vill inte vara vuxen, jag vill inte leva på riktigt. Jag vill vara före alla andra och inte efter. Jag vill vara djupare än min omgivning inte bara latare.
Min pappa börjar åldras, det skrämmer mig också. Världens starkaste människa tynar bort sakta men säkert, kommer han ha jobb eller hur blir det med allt? Om farmor dör vad händer då med hela familjen? Och farmor kommer säkert dö snart, hon är inte så stark den älskvärda kärringen.

Det krångliga med tid är att den inte finns, men den finns. Du kan inte bemästra den eftersom du inte kan ta på den, men du kan bli knullad av den eftersom den sakta men säkert dödar dig och alla du älskar. Tiden vinner alla slag, alltid.

Musik däremot, den åldras med värdighet.

Jag vill bli en väl åldrad musikklenod någon gång.
När bilden togs var jag hos min dåvarande flickvän, hur långt har jag kommit sen dess? Svårt att avgöra, tror min blogg har bättre grammatik nu än den hade då. Och jag bor inte hemma för tillfället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar