lördag 26 januari 2013

Jag hade hoppats på något!

Jag tror inte man kan älska musik om man inte lyssnar på natten.
Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.

Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.

Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.

Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.


Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.

När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska". 

Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.

Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.

Cidermarodören

När jag var liten brukade min pappa "låna" godis av mig. Han tog det när jag sov, och köpte sen nytt till mig efter ett tag. Det är väl rättvist men det ledde till att jag ibland gömde mer relevanta godisbitar (precis som jag gömmer popcorn från Åberg) i en låda i mitt rum.

Anders hade samma problem. Och lösningen för honom med ett otroligt välsorterat rum där hans pappa skulle finna allting var radikal.

Han gömde det i skogen.

Och han visade mig det. 

Han brukade köpa ciderflaskor. Äppel och päroncider. Och lägga det i påsar uppe i skogen sådär lagom avskiljt under en enbärsbuske ungefär ett halvt stenkast ovanför det fallna trädet som fick vara koja åt oss några år innan.
Vi gick dit ibland och drack och var viktiga människor. Inga konstigheter.

Men här vaknar sadisten i mig. Om han har en hemlig gömma måste väl  något oväntat hända?
Jag gick helt sonika dit på en kväll när han var hemma. (Han hade mer stränga tider) och drack. Och jag drack ju bara en halv flaska och mådde illa, så la jag tillbaka resten och njöt?
Nej. Jag slog sönder varje flaska. Och kissade på påsen. Och drog.

Dagen efter när vi går hem från skolan "råkar" jag kläcka ur mig att "faan vad gott det vore med lite cider nu". Anders håller med. Så vi går till gömman. Detta mästerliga näste av glädje. Detta mecka för unga framtida suputer.
Och sorgen i hans ögon. Först misstänkte han absurt mig. Men med skådespelartalanger som en ung De Niro vände jag snabbt på steken. 



"Jag vet exakt vad som har hänt" sa jag. Listigt.
och här börjar en monolog utan like.

"Helt uppenbart har en alkis kommit hit. Och han ville bli fett full. och så hittade han gömman. och drack. men sen märkte han att det inte var alkohol i och blev så jääävla arg att han kastade sönder alla andra flaskor. det förklarar också varför det finns en krossade glasflaska här borta". och så gick vi vidare dit jag lagt en annan flaska. 

Anders förstod aldrig att det var jag. Jag erkände brottet ett par år senare. Vår vänskap klarade sig med nöd och näppe.


onsdag 23 januari 2013

<>

Ni vet det där ögonblicket när man står och kissar och är någon annanstans i tankarna och misslyckas med att dra fram sin penis och inte märker det och istället kissar i byxorna och därför får ta en jävligt sen nattdusch och skura toalettgolvet?

Nähä.. men jag vet.


söndag 20 januari 2013

--

Jag hatar dom där dagarna när man inte fått något jobbpass, och man inte har några planer. Så man blir sittandes hemma. Jag vet inte hur det blev såhär att jag började ogilla dom egentligen.
Förut var det min bästa vän och nu helt plötsligt skyr jag det som pesten.

Jag känner mig dålig som sitter hemma. Och det är mer okej när man hade ett spel att spela ut, men nu har jag inte det. Och då borde jag gå ut. Men jag har inga planer, och jag har inte riktigt drivet heller för att planera.

En slags paradox. Och då borde man städa.
Men istället sitter man i kalsonger, sätter på en skiva och surfar runt på flashback.

Man är sig själv.

onsdag 16 januari 2013

Funny People

Ibland är människor roliga.
Typ Amandas kompis.
Som är full. Och börjar prata.
Och ni vet hur folk pratar när dom är fulla? Ja vanligt folk iaf...
Dom pratar "ärligt" och sådär, nästintill provocerade.
Nathalie var mer som wikipedia. På riktigt.

Hon började berätta om cassava. En afrikansk rotfrukt ursprungligen från sydamerika.
Hon berättade hur den kom till afrika, varför den var så praktiskt. Vilka användningsområden som fanns.
Hon berättade vad som gjorde den så god, vilka folkgrupper som oftast föredrog den. Hon la på fullt allvar ner minst en kvart på att berätta om denna fantastiska rotfrukt.
Och det slog mig, sådär i smyg. Fan vad folk fyllesnackar olika.
Vissa är skvallerbloggar, vissa är flashback och vissa är wikipedia.

måndag 7 januari 2013

Årskrönika med 70% lögner

2012 var ett år av paradoxer. Nej det var det inte.

Om 2011 var det roligaste året i mitt liv, var 2012 oväntat roligt. Och nyttigt. Eller kanske onyttigt. Tror jag gick upp några kilon.

Man kan säga att året präglades av några konkreta saker. Eller så säger man bara att man blivit personlig assistent och får arga polacker efter sig. Vet inte vad jag föredrar. En liten älskvärd dregglande tiger som spelar L.A Noire och skriker rasistiska glåpord finns förevigad på min dörr.

Jag har även varit i rymden.

Ofta dagdrömmer jag om vad jag borde göra istället för att dagdrömma.

Jag åt Kobe-biff i prag.
Jag spelade på Debaser Medis.
Jag slogs mot en Godzilla-liknande varelse på botten av en stor ocean.
Jag spelade in en demoskiva.
Jag startade nytt band.
Jag såg Sons of anarchy. (falskt)

Om 2011 var ett år där jag träffade många nya människor var 2012 ett år då jag istället sa tack och hej till många människor, mer eller mindre. Rensade 200 facebookvänner och kände mig vuxen. Sen kommer jag ändå på mig själv lägga till folk man träffar på fester såfort jag är hemma.

Jag var i venedig också ! Åkte gondol.

Sen har jag varit i Leksand också, åt grekisk mat där. Och hamnade nästan i slagsmål med ett gäng bönder för att jag verkligen definierade dryg stockholmare.

Jag träffade Jennifer LopeZ. PÅ RIKTIGT. Eller ja, hon gick förbi mig på mitt jobb i stan. Jag tror hon kollade på mig och försökte få med mig backstage. Men jag jobbade. Har arbetsmoral. Även om min chef alltid suckar och säger motsatsen och kastar saker mot mig och skriker Hitler-hälsningar. (KAN vara falskt, säger inte).

Jag såg Tom Petty. Efter 7 års väntan.
Och Soundtrack Of Our Lives definierade om mitt liv lite.

Och nu är jag en drake. 





 Min förhoppnings på 2013 är att ta tag i mitt själv lite. Som alltid.
Vem vet, kanske blir ett år av aktivt leverne? Annars hoppas jag att jag skriver musik och blir full.
Det duger också.
Här kommer en låt vi gjorde.





söndag 30 december 2012

I used to love her, but I had to kill her. / The Erik Lallerstedt-story

Det fanns en tid, med lycka och glädje. Där harmonin var konstant.
Det fanns en tid med en säkerhet i livet, där det alltid var något man kunde lita på.
Det fanns en tid med känslor starkare än heroin, men dom är över nu.

En gång i tiden var Erik Lallerstedts bearnaise-sås fantastiskt med en bättre smak än Loumander's, och en fantastisk konsistens.

Men säg den lyckan som varar?
Minns det som om det var igår.

Köpte en burk, var glad. Skulle lägga den på tallriken och noterar hur den blivit betydligt såsigare. Hur den nästan rinner ifrån mig och mitt liv. Den flyr med kärleken i en kappsäck och vill förpesta allt jag står för.
Den smakar ungefär som vanligt, men burk efter burk. Det är aldrig detsamma längre. Det är alltid för blött, det är aldrig sådär gele-aktigt som i alla mina drömmar. Jag trodde den blivit dålig kyld, men jag hade fel.

Det har gått ett tag nu, och jag kör "Loumander"'s istället. Jag är nöjd och sådär. Men nånstans i mig finns en besvikelse över hur livet blev. Över hur kärlek aldrig kan hålla i längden. Över hur ingenting tycks förbli.
Och ja, det gör mig ledsen.


--

Så jag sitter i kassan som man inte riktigt ser, det är slut på folk och jag ropar som en demon över till andra sidan att det är öppet.

Det kommer fram två tonårstjejer och säger till varandra att "gud vad vi är snabba. så jävla bra. nu slipper vi köa". Tji fick dom.

Jag - Oj det här är ju slowmotion-kassan, ni kanske missade det
Dom skrattar först, men när jag lyfter varorna i seriös slow-motion och vägrar snabba upp så blir dom sura.

Tjej 1 - Asssåååå... är du seriös? är du såhär seg?
jag -....Jaaaaaa.....
Tjej 2 - Asså han driver tror jag

söndag 23 december 2012

-

Jag kan aldrig skylla på okunskap.
Jag vet men jag gör inte.
Jag ser bussen komma men jag springer inte.

En tjej som heter Madelene är min referens. Hon vägrade konsekvent springa efter bussen, om det så var 5 meter kvar. Hon kom ofta sent till skolan.
Jag är ofta sen till livet.

Sådär utan att försöka vara pretentiös eller allmänt meningslös, jag bara råkar hamna på efterkälken, och jag ser det. och jag springer inte.

Jag kanske hittar en lösning, men då kanske det är för sent.

Soundtracket I mitt liv



You're my lifeline You're the pipeline to all my dreams from here


Jag somnade på Konserten. Vi satt jättenära scenen, men jag somnade.
Det var det bästa jag sett någonsin. 

Jag hamnade någon annanstans mitt i en låt, jag blundade och tänkte ingenting, jag bara tog in. I flera minuter, solona flöt runt som galaxer ungefär och till slut fick jag en knackning på axeln och en ”men vafan.. sover du?”. Jag vet inte riktigt, jag tror det.

Ebbot är ingen Dylan för mig, jag hade kunnat träffa honom utan att svimma. Och ”Sister Surround” är inte min favoritlåt, inte ens top 100.
Men ändå så står jag där, knäsvag och får en ros kastad till mig av honom. Höjer den till skyarna när hela teatern kollar på mig och bara vill skrika ut att segern är min. 

Jag vevar med händerna och blir helt själsligt förvriden när introt till ”Sister Surround” spelas. För kanske sista gången någonsin. Jag förstår helt plötsligt hur unga tjejer känner för Justin Bieber, jag som är så smart och klok kan helt plötsligt legitimera hela världen.
Det är jag, och småtjejerna, Ebbot och Bieber.

Det fanns ju en viss stämning över spelningen, den näst sista dom gör någonsin. Jag står i deras fancypancy-bar innan spelningen, smuttar på öl, Amanda på en granatäppel-drink. Jag har lyssnat in mig lite mer, och ångrar mig så själsligt att jag inte gick på alla spelningar. Att jag inte lyssnat in mig ännu mer. Att jag inte gjort Ebbot till den fadersfiguren jag inte behövde men ändå kunde tagit på köpet.

Jag är lite som Ebbot ibland. Munspel och tamburin, övervikt och pretentiösa texter, sångare och dansare. Han klär sig lite konstigare, men jag brukar repa i klänning.
Så jag om någon måste ta det här på allvar känner jag, det är vi mot världen.

Och fyfan det var så bra. Direkt från låt ett, en av mina favoriter ”Babel On” in i kaklet var det mästerligt. Det var FÖRSTA konserten jag var på, där jag inte tyckte någon låt var medioker. Alla kanske inte var 5 plus, men ALLA var intressanta och tillförde något. Och bandet var det tightaste jag sett, jag beundrade alla utom basisten som såg tråkig ut. Gitarrister som gör piruetter och hoppsparkar nonstop. En pianist som drämmer mer frenetiskt än Little Richard. Det var eufori och man kunde ta på stämningen i luften, att dom ville visa världen, slå oss alla på käften. 

Jag antar att baktanken var att jag ska gå hem och skriva om det här på min blogg, och ja, dom vann.
Det var mästerligt, det var magiskt, det var ett minne för livet. Och det var så jävla vackert.

Inte ens i närheten av bästa låten. Men den enda jag fann någorlunda bra filmad.  

Jag vill hylla TSOOL som mer och mer i mina ögon framstår som det kanske bästa Svenska bandet någonsin tillsammans med Kent. Som är så genombra, precis som Kent. Men till skillnad från Eskilstunabandet är dom brutalt underskattade. 

lördag 15 december 2012

Vi borde ta en öl nån dag!!



Finns det något bättre exempel på det mänskliga hyckleriet än just denna rad? 
Jag menar, det är inte så att jag är falsk när jag säger det. Men det är ett sånt tydligt exempel på när man inte egentligen har något konkret att säga och istället skjuter upp verkligheten med en enkel replik. 

Istället för att stå kvar och prata, istället för att göra något konkret idag eller imorgon eller igår så skjuter man upp ”nån öl” till ”nån gång”, ett ospecificerat försök till att slippa konfrontation.
Det är ju inte ens bästa vän man pratar med. Ofta är det en person man kanske gillar, men inte har så mycket gemensamt med, eller någon man på fyllan tycker är bäst i världen men ändå har medvetenheten om att man inte kan hänge sig till för mycket. Jag menar, det som är ännu värre är när man bestämmer något konkret på fyllan, och sen inser att man inte alls ville det dagen efter. Och sitter vid telefonen och hoppas att båda ska ha samma åsikt.

Det är liksom att prata om vädret, prata allmänt och total substanslöst om sin vardag eller att föreslå en jäkla öl. En öl som OM den ens blir av, kommer ta sjukt lång tid på sig och ALLTID sluta med en suck eller ett ”fan, varför gör vi inte det här oftare?”.
Vi är såna hycklare, och det värsta är att man verkligen vill öla med folk ibland, men tar man sig tid? Nej. Man beklagar sig lite, halvskämtsamt nästan inte ens seriöst om att ”fan vad dåliga vi är på att ta den där ölen”. Som om man seriöst trodde på skärpning.

Men det gör man inte. Och tur är väl det, annars skulle vi alla vara alkoholister. 


Ljudbilder



Det här får mig att vilja skriva musik.
Att vilja sitta på natten, att vilja följa magkänslan.
Att vilja leva lite mer.

onsdag 5 december 2012

SL och förseningar - Ingen tar mig på allvar

Jag gick upp idag för att njuta av det fina vintervädret, GISSA OM JAG KÄNDE MIG LURAD?
Inte fint nånstans.

Gick till bussen, även om det är ganska missvisande. Jag kämpade för mitt liv i en lavinartad gångbana tillsammans med en skolklass på väg till bussen. Jag stog och huttrade i busskuren som en riktig "babbe". D.v.s nära andra människor och nästan socialt. Fast självklart med garderingen i mina hörlurar och blick ner i marken. Eller på kartan över Märsta.

Seriöst, jag kan den där kartan så bra nu. Så många gånger jag djupanalyserat den för att slippa möta folks blickar. För att slippa överväldigande "hej" eller bara igenkännande blickar som man helst är utan.

Och om ni tror min dag redan är förpestad nog? Nej. Bussen är fyra minuter sen.
Dom där minuterna jag brinner passionerat för. Exakt samma minuter som jag flitigt använder för att köpa Pepsi och lägga den i kylen.

Det finns tre möjliga scenarion.

A - Jag kommer upp på min rast, tar det lugnt. Äter en macka, dricker min fantastiskt goda kalla Pepsi och känner mig harmonisk. Jag läser tidningen och får motivation till att leva. Kanske skänker jag pengar till "Rädda Barnen". 

B - Jag springer upp, byter om snabbt. Springer ner. Köper pepsi. Kommer upp med ljummen pepsi med halva rasten borta, läser stressigt och får hoppa över det mesta väsentliga. Är helt oharmonisk och överväger antagligen att kasta batterier i skogen. 

C - Dricker vatten.

Grejen är bara, att det är bara första alternativet jag kan leva med. Och det är numera omöjligt.
Och här kommer vi till det viktiga. VARJE ÅR är det samma sak typ. Varje år misslyckas allting så fatalt.
Men vissa blir väldigt sena och kan ta taxi. Kan skylla på det helt. Dom har världens bästa ursäkt. 

När jag går fram till min chef och förklara att jag behöver läsk och att bussen var 4 minuter sen så SKRATTAR HON ÅT MIG. När jag skriver det på facebook hånar folk mig och tror jag försöker tävla med dom.

Är ni sjuka i huvudet? Tror ni jag försöker tävla i att komma sent? Tror ni jag gottar mig i att må som jag gör när bussen är seg? Nej. Jag vill lösa det här lika mycket som er.

Veckans tistel till fritzl.
Seriöst, läs vad han gjort.
inte OK!

söndag 2 december 2012

93

Jag har börjat öva på att skriva med palindromer.


And when you’re right beside me
I can hear you breathing loudly
Travestating telling me that’s mine

And when you try to tell me
Seal the unsealed, say what you see
You say it’s serious this time
-
Digest this simple briefing
In this dark room, when you’re sleeping
Feels like A lifetime aimed for love

Sincerely yours I wonder
Take the time to tell me something?
I just know that I’ve had enough
-
 And so the bursting beats me
Taking time to get to meet me
And It’s just plain white after all

I know that I don’t need them
Needless to say, never say it
But I can forgive you after all

Själlöst spelande

Jag brukar spela fotbollsspel med mina vänner ibland. Och då snackar vi inte Fifa-turnerning med ostbågar och öl och glatt humör, vi snackar svettiga killar i varsitt rum som ställer in träningsscheman i Football Manager. Vi snackar att värva läkare och scouter, att hantera problematiska spelare, taktikförändringar i sista minuterna och paniken när man får skador.

När jag gör allt det här så är jag självklart inte Hampus Lund. När jag spelar så rollspelar jag, mer eller mindre. Jag är Svennis som tar över Liverpool som ett sista uppdrag innan karriären är över.

Ja, det finns något tragiskt över det. Men jag avskyr själlöst spelande. Ska man göra saker ska man engagera sig i det. Och därför tänker jag såga mina vänner, i synnerhet Åberg.

Åberg är min sambo, han är söt och charmig stundtals. Men han spelar som en riktig fitta. En negativ fitta, som i separerat från könet och inplacerat i ett enbart metaforiskt värde. Han spelar som om det bara var ett spel, vilket det är, men vilket man inte ska låtsas om. För då är man en nörd. Vilket man kanske är ännu mer om man ignorerar det, men då kan man iaf leva i en villfarelse och vara relevant.

Vi spelade WoW ihop förra året ett tag. På helt olika sätt.
Han powerlevlade och gjorde instans på instans på instans. Han var effektiv, han klickade förbi allt meningslöst dravel. Han ville ha resultat. Bli högsta level.

Jag drog runt i överflödiga byar och läste vad folk ville att jag skulle göra. Engagerade mig i bybornas problem med taskiga vildsvin. Jag ville pröva varje grej en gång och slutade spela på näst högsta nivån för att jag kände att jag gjort mitt.


Jag hatar också folk som klickar sig förbi filmsekvenser i spelen, jag menar, det är ju dom som definierar spelet. Hela charmen med spel är väl att man liksom gör en egen film mer eller mindre? Med mer eller mindre frihet och fantasi. Att man får skapa sin fiktiva alternativa fotbollsvärld eller bara göra sin egen tolkning av ett spel.

Man måste ta saker på allvar. Jag förstår Björn Ranelid och Marcus Birro.

onsdag 28 november 2012

Det är bara Sossarna som kan. Liksom.



Det finns ett bra klipp på en debatt mellan Carl Bildt och Göran Persson när Calle.B menar att han sett mer av världens problem och lösningar än Gurra. Där han menar att jobb är det enda relevanta och att hans åsikt och lösningar väger tyngst.

Göran Persson ser ut som att han just förstått att förintelsen inte handlade om ett brottningslandslag på en kinabuffé och verkligen med hela sin fantastiska pondus bara utsöndrar ett ”Berätta Carl Bildt gärna för mig om stora fina världen, men berätta inte för mig om det Svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag HATAR det. Och jag tänker ägna hela min politiska gärning åt att bekämpa det.”


Där snackar vi pondus. Här pratar vi talets gåva. Här pratar vi att fånga en känsla utan att vara för fin i kanten. Och det för mig osökt till det mest relevanta kan jag delge er kära medborgare.
Vägen till lycka är socialliberalism. Det är den fantastiska kombinationen av frihet och ansvar. Mixen av en stat och ett bra skattesystem och möjligheten till en lightversion av den ”Amerikanska Drömmen”. Nej vi kommer aldrig få Bill-Gates-Rika personer här. Men vi kan få mindre klyftor och ett mer jämlikt samhälle. En förebild för resten av världen.


Ser inte folk det enkla? INGET bra land i historien har varit enbart socialistiska eller liberala. Det har ALLTID varit blandningen som tagit länder som Sverige och resten av Norden, som tagit Kanada och Nya Zeeland till att bli riktiga välfärdsstater. USA är ingen förebild, det är ett land där det stora hålet i öknen ”Grand Canyon” inte bara är en turistmagnet utan också en metafor för hela landet. Det är ett torrt klimat, och det är höga toppar och djupa jävla dalar.

Man kan inte vara för privatiseringar av den skattefinansierade sektorn utan att vara inkonsekvent och i längden dum i hela huvudet. Man kan inte vara för ett begränsande av vinster i välfärden utan att vara delvis baserad på sågspån.
Det är absurt, det är sjukt, det är fel. Ingen ska tjäna pengar på att snåla ner i den välfärd vi betalar med våra skattepengar. När försvann det fina i mänskligt värde? När tog vi steget till att bara bli lindansöser i ”Utbud och efterfrågan”?

Jag vill ha en fungerande och förbannad socialdemokrati. Jag vill ha ett land där rättvisa och reklamkampanjer kan gå hand i hand. Jag vill ha det vi en gång var.
Och nåde den jävla skithögen som pumpar ut miljoner på att starta flyktingförläggningar och att spara in på lärartimmar i friskolorna.