Det är som att älska fotboll men inte hålla på ett lag.
Det är som att spela en massa spel och aldrig spela ut dom.
Jag säger inte att det är fel, bara att något alltid kommer saknas.
Känslan av fullbordan.
Att älska kräver hängivelse. Och du ger inte musiken hängivelse klockan 18.45 med några kompisar för att du sjunger med i några rader. Att älska musik kräver att du faktiskt vågar känna. Vara löjlig.
Jag förstår inte hur folk inte kan älska musik. Det är själens språk. Som någon viktig sa.
Varsågod. Här får ni en bra start på att älska musik.
Här får ni den där kicken ni kan behöva i er ensamhet, att ta på sig hörlurarna. Släcka ner. Höja volymen.
Känna ensamheten komma krypande upp för varje steg i skalan.
Det är inte melankoli i ensam form. Det är möjligheter. Det är drömmar. Det är den där känslan av eufori när två negativ inte bara blir en positiv utan känslan att du faktiskt KAN ta över hela världen.
När den här låten lyfter. Då skiter jag i att han snott melodin. Jag skiter i att den inte är Dylan-svår. Jag skiter i att den stiger precis som en låt "ska".
Jag menar, har du aldrig stått ensam i ett gatuhörn med en mp3-spelare i högsta hugg. Småfull och deprimerad. Övergiven trots att du VET att du är rätt för den där jävla blinda personen.
Och så har du bara sprudlat av känslan. Du är lika tillgänglig som TV-shop. Fast du inte egentligen är sån. Egentligen är du svår och mystisk, krävande och unik. Men just nu är telefonförsäljaren i dig manisk. Just nu är ensamheten lika påtaglig som finanskrisen. Om du ringer inom tio minuter ingår varenda satans kökskniv i Norra Europa.
Om du vill ha mig. Nu kan du få mig så lätt.








