lördag 3 augusti 2013

:-



So you think you’re forsaken? That I left you alone
Might seem degrading but baby, I just sent you home
So you think you’ve been left out? That I didnt even care?
Do you realize how much it takes of me to get there?
I know you want to be adored babe, it’s the essence of the heart
But I cant light myself on fire just for you to see the sparks

And we might just been mistaken, might have falsely lost control
Might end up in the cold pathway, sighing loudly and alone
While the ghosts are dancing backwards, as they grin the jingle way
And I keep hearing all the things you always wanted me to say
”Oh stay” my little darling, the roof is coming down on me
As the inner picture i showed myself is counting down from three
There are moments among other, which you dont value til the end
I’m going, now im gone to the place where willows never bend

fredag 2 augusti 2013

Jag & Andras kändisskap

Ni vet hur det är när man är känd, man börjar träffa andra kändisar titt som tätt. Blir ofta bundisar med dom. Tänkte utan att skryta (det gör jag aldrig) berätta lite för er, stilla er nyfikenhet, kanske förändra era liv.

Det började när jag var 3 år. Min mamma var med i något tv-projekt med regissören "Kay Pollack" när hon var ung så vi var på fest hos honom. Jag blev väl full på läsk eller något så jag pajade hans motionscykel och vi fick betala en ny åt honom. Classy since 1993.


Sen var jag 11 och var i Almedalen. Jag stalkade Alf Svensson som verkade sympatisk, han gillade mig och såg PR-värde i att hålla om en 11-årig tjockis och kalla honom för "landets framtid". Jag fick vara med i tv och se ful ut. Han fick framstå som en landsfader. Win-win.
Han tog min adress och skickade faktiskt kort till mig 3 gånger efteråt, det var fint gjort av honom. Borde faktiskt skicka något tillbaka kan jag tycka. Finsk tv filmade även när jag kramade Maud Olofsson.
Hemskt när man inser att man antagligen ligger bakom 30% av all bra PR Alliansen åstadkommit.






Sen pratade jag med Fredrik Lindström en gång.

Jag - hej, ska ni göra en ny säsong av runkbulle?
Han - *skrattar* Det heter pangbulle, och det tror jag vi ska
Jag - *förvirrad* Vad sa jag? Det är ett bra program
han - Eh.. haha. Jag ska gå nu

torsdag 1 augusti 2013

Jag & Mitt kändisskap

Som ni säkert vet är jag väldigt känd.
Inte för att jag är en stor rockikon tyvärr.
Men jag är sjukt stor.

Till exempel var jag på arbetsförmedlingen för något år sen i Sollentuna och ville kolla mina filer, det gick inte för sig. Man behövde legitimation. Men så kände en som jobbade där igen mig från Lokal-tv (!) som programledare och lät mig bryta mot reglerna. Jag antar att det är så det är för Thåström också.

Och från Willys är det hemskt, man blir verkligen en C-kändis i sin lilla håla genom att jobba i stans mest hektiska butik. Jag kan gå full av pendeltåget på kvällen och få höra att "HEHE är du ledig ikväll din skurk?". Jag kan gå på krogen och få höra folk citera skämt jag dragit i kassan. Och jag kan stänga kassan för att gå hem framför en arg kund som sen skäller ut mig både i kassan OCH på bussen han sen visar sig köra mig med.

Jag är sjukt stor. Inte bara fysiskt.

Efter att vi spelat på Bryggeriet fick jag köpa öl för halva priset och behöver aldrig legga. Linus som är med i samma band får både legga, aldrig ligga och betala fullt pris. Det är klasskillnad.

Jag är så känd att jag blir igenkänd på festival, inte för mitt band dock. Utan även där för Willys eller fotbollsforum jag hänger på. Eller för att någon känner min lillasyster, börjar bli gammal. 



söndag 28 juli 2013

Arga kunder

Det är en varm sommardag, solen steker som om den var en ren ripoff på den Grekiska motsvarigheten, det är lite småblåsigt men ändå mysigt ute, det är en alldeles perfekt dag att gå upp i tid och sen glida runt i världen och bara njuta av något som ytterst sällan kommer, så vad gör man?

Man sover till en halvtimme innan man börjar jobba och sen går man till jobbet och inväntar nattens njutbara kyla. Och träffar... ARGA KUNDER!  

Ni vet hur det är med arga kunder, dom är ofta nyanslösa, dom är ofta personligt kränkta över saker som är helt orelaterade till dom och så är dom ofta högljudda, gud ska veta att dom inte har stämbandsproblem. Det vet han nog å andra sidan.

Jag går mellan två hyllor, har antagligen något viktigt uppdrag som hela butiken litar på mig att slutföra, så hör jag hur en ny kille på jobbet pratar med en kund, som är ARG.
Den arga kunden vill köpa tonfisk. Jag som tonfisk-fantast identifierar mig med situationen och bestämmer mig för att interagera.

Gubbe - Jag har varit här VARJE JÄVLA DAG I EN VECKA och så finns det ingen JÄVLA tonfisk nu heller?
Ny kille - Nej men det finns ju den här sorten, och vi har inte fått in något mer för tillfället
Gubben börjar en ny attack med fatala följder men jag ingriper.
Jag - Ja men det finns ju restriktioner på fisket och sådär, så ibland kan vi bli utan tonfisk ett litet tag. Tur att det finns andra sorter, även om jag också vill skjuta mig själv eftersom jag också tänkte köpa tonfisken i fråga
Gubben vill skaka min hand, jag är nöjd med min inflikning, ler lite fånigt. Känner att jag gjort något stort som omvände honom på en sekund, men nej. Han tar hårdare tag om min hand
Gubbe - Jag vet att just DU inte kan göra något åt det här. Det är dom där JÄVLA MILJÖPARTIET som sitter där på sina stolar och bestämmer den här skiten, miljömuppar som inte ser verkligheten.

Och så blev jag mållös.

torsdag 25 juli 2013

Nattlyrik

Ibland skriver man lite på natten. 
Mellan allt fuffens man gör liksom. 
För att legitimera det. 
Om man skriver är det okej att göra meningslösa saker efteråt. 
Eller att inte göra något alls.
Skriver du lite kan du sitta en vecka på arslet och spela xbox sen, du är ju en kreativ människa. Du ... väntar på inspiration. 





I’ll acquire my youth again if you just let this be
Dandelion seeds are growing beneath my fields
Where many been mistaken, and some just never leaves
And every inch they take back, he’d have to take em from me

Postpone the living failure, that you somehow became
Death or glory they we’re asking, Well can I define glory with fame?  
I want them to see me smiling, As I keep dancing through the rain
And every word I never told them, keeps driving them insane

That jug wont bear the truth son, It wont even bear this drink
We’ve been changing the guards mama, and there’s no time to think
There’s blood all over my rainsuit, your inside as my sigill
I wont forget the things we’ve been through, I wont forget the thrill

You put em’ down in boxes, you keep forgetting who you we’re
I remember my fourthenth summer, It was the first time that I heard
That guitar keep on playing, that expressway to my soul
Maybe it doesnt really matter, when we’re all down in that hole

As the ditch are filling up now, We keep going on as planned
I keep chaising my dreams mama, I keep singing in a band
I know I’m just a failure, I know I’m stupid and naive
But I wont forgive the lacking, of guts I’ll have if I just leave 






Stephen Stills smiles by the lake, pretending to have a difference to make
Badly chocked, watch the clock, Time to run see I’ve had enough
Stapled to my chest, no time to rest, elston gunn somehow turned out blessed
As he left the west, to become the best, in a sacred quest for nothing

As the plastic’s stuck, Cant pull it off, these little things that annoy you
”You dont know anything bout love, what we built those dreams of”  Well what do YOU know?
 As the moon speaks to the sea madly backwards, once again while teasing the end
I hear the muse calling, It’s been so long. Tried to remain in serenity, But i cant pretend 

 They pour up a drink to help me think, or sink myself to the bottom of the sea
Hear them speaking again, reconsidered as a friend, they point and i just wonder ”Me?”
Them barrels didnt move, I found beauty in the groove, Started dancing as if I we’re made for dancing
 And my eyes learned to see, the beauty I believe, in the cinematic part where someone dies
 

onsdag 10 juli 2013

Ängen





Jag och mina kamrater Linus och Gustav åkte ut till deras landställe i Lördags.
Det var en jävla kamp må jag säga, jag slutade 15 och skulle bli upphämtad, jag bad min chef att "låta mig sluta i tid, har inte tid att jobba över alls, bråttom".
Tänk er skammen när jag går ut från butiken 17.00 och är klar först då. Man kan säga mycket om dessa bröder men dom är fan inte snabba. Tur att dom kan spela musik som Jehovas Vittnen dörrknackar.

Det var en kamp på riktigt, jag hade 2 flaskor pepsi från Lördag-Tisdag kväll. Och ingen mottagning = inget facebook. Och sen tvingade dom mig att cykla och sånt där som vanliga människor gör.

Självklart spelade vi musik, och så filmade vi lite. Så klippte jag ihop det här för att visa er, man hamnade i ett jävla Twin-peaks-groove typ. Mitt ute i vildmarken, inga människor, bara musiken och naturen. Det var vackert. Mystiskt.

Vi åkte båt också, tog oss sjukt lång tid att komma till en ö, sen blev vi bortjagade av fåglar. Fick inte ens gå i land.

och ironin när Linus har med sig högtalarsystem för att lyssna musik, och har glömt sladden så man kan koppla in telefonerna, så vi får lyssna på det han har på datorn. Vilket är... BARA ett coverband på "The Racounters". Vad fan är oddsen seriöst?


fredag 5 juli 2013

Sportreaktioner

Det fanns en tid då sportreaktioner var helt omänskliga. Henrik Larsson språngnickar in ett mål mot Bulgarien och jag springer ut på balkongen och skriker som en idiot, jag vrålar ur min passion. Det är äkta och genuint.

Zlatan klackar in bollen mot Italien, jag moonar och hoppar och skriker. Ljungberg mot Paraguay, sann jävla lycka.

Djurgården ligger under med 0-1 mot Elfsborg, det har gått ungefär 87 minuter, hoppet är i princip ute. Siggi Jonson ser arg ut, kastar av sig kavajen, gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården gör mål.
Eufori, glädje, allting svartnar. I ett hav av människor som delar samma känsla.
Och sen är det vitt igen, jag ser ett lag som är glada över en kvittering, och så ser jag en tränare som gestikulerar vilt, vildare, vildast. Han hoppar. Han skriker.
Djurgården får hörna, det kan inte vara? Det är inte sant? Mål igen. 

Allting svartnar. Det är helt jävla makalöst.

Sen finns det en sån där reaktion som är lite överdriven, sådär lite efterbliven som om vi var i fel del av Köping och hade glömt vår medicin, typ Zlatans mål mot Ungern i 94:e minuten i ett JÄVLA KVAL.



Jag kollar ensam med min kompis Ryman och lite snacks. Det är ganska prestigelöst på någon nivå, egentligen lever och dör jag inte med den här matchen. Egentligen kan vi släppa den när den är spelad som vatten av en gås.

Min tolkning : Det är hopplöst, Sverige kommer ingenstans och jag vill stänga av tv'n. Tror till och med att jag gör det men att han startar den igen. Jag har gett upp totalt och själsligt, är nedstämd och står och tänker på något helt annat. Det är bara sekunder kvar nu verkligen. Rasmus Elm får bollen, han gör ju aldrig något vettigt. Han slår en lång boll, aldrig lett någonstans. Jag börjar i princip gå när det helt plötsligt bara händer. Helt sjukt. Bam-Bam-Bam och helt plötsligt... Eufori.

Tiden står still, allting svartnar, jag stammar och slår på soffan, slår på Ryman. Hoppar runt och skriker på rövarspråk ungefär. Ser mig själv springa och hopp-sparka ytterdörren. Ryman står i köket och slår på kastruller och lådor. Jag fortsätter sparka på dörren. 

Zlatan kanske inte har Börje Salming-attributen jag beundrar mest, men han har nog ensam stått för hälften av mina frenetiska fotbollsminnen eller åtminstone haft en klack med i spelet.

torsdag 27 juni 2013

"Tack... du också !! "

"Du är snäll"
- Eh.. tack... du också

Jag hatar det. Den sociala situationen när man får en komplimang och det nästan är kudos på att ge tillbaka den direkt, att ge tillbaka samma komplimang också. Du kan inte bemöta "snygg du är" med ett "Och du är hysteriskt rolig ska du veta!!". Du kan inte nyansera något utan du måste dyka i brutalt, du kan inte tveka för då märks det. Och du blir lynchad för det.

Dessutom är det inte spontant för fem öre, det är som tjejer på facebook. Skriver dom på varje profilbild en person lägger upp att "gud vad snygg du är" innebär det ju att om dom slutar med så är personen ful helt plötsligt. Tänker mig tidningsrubriken "Tjej, 21 år tog livet av sig, ingen kommenterade hennes nya profilbild på 36 timmar". Allt för att en massa människor saknar nyans.

Jag vill vara spontan i mina komplimanger, och helst att folk ska ta dom på fånigt stort allvar.
Typ aldrig glömma dom, tatuera in dom, dedikera sina barn till dom.Dra upp dom varje gång vi träffas.


"Glömmer aldrig Mallorca 88' när du kallade mig för hunk"

Trolla Kunder

Har mer och mer med tiden börjat utveckla ett socialt spel som passerar gränserna mot kunderna på Willys. Mer och mer blir jag ironisk och sarkastisk, anklagande och går in i ett skådespel värdigt Ingmar Bergman.
Jag trivs i rollen som semi-psykopat som ena stunden dansar runt och pratar om drömmarna om en "Willys-musikal" för att nästa sekund inte vilja hjälpa kunderna hitta saker för att det är "hemligthetsstämplat".

Det kom en tjej idag med en plocksallad (pick n mix) och frågade ut mig.

Hon - Kan man väga sallader i snabbkassorna?
Jag - Ja, men bara om du inte har mango i salladen. 
Hon - Okej.. jag har inte mango... men min kompis har.. hur gör vi då?
Jag kollade dystert på henne, hon förstod att det var kört. Jag suckade högt. Jag vände mig om, vänder mig tillbaka i en liten piruett för att visa att jag är svår att fånga som person, men också lätt på foten.

Jag - Du förstår väl att vi inte kan ha mango i snabbkassorna?
Hon (seriöst) - Ja jo men alltså.. vi tar vanliga kassan

Jag går några meter, fixar något. Piruett igen som en liten jävla fucking ballerina. Går tillbaka.

Jag - Såklart du kan väga dom i snabbkassorna jag skojar bara.

Tror aldrig jag sett någon skämmas så mycket, hon skrattade och bad indirekt om ursäkt för sin egen existens. För sin dumhet. För sin oförmåga att förstå och se saker som dom är.

Jag.. jag briljerade ! Som en chef.


onsdag 26 juni 2013

Don't Dream It's Over



Telefonen ringer.
Jag är så jävla död nu.
Alltså på allvar, jag har satt min sista potatis. 

Jag har lagt näsan i blöt, helt fel situation, konsekvensen kommer som en räkning på posten. Varje andetag är ett nödvändigt ont, jag vill vara knäpptyst och gömma mig under sängen. Jag vill aldrig mer bli sedd av världen. Jag vill aldrig mer ta plats. Låt mig bli ett med gardinerna.
Jag hulkar lite, hjärtat slår så snabbt att det är löjligt och i bakgrunden spelas ”Don’t Dream It’s over”. 






Det är något absurt över hela scenen. Jag var förälskad i låten, den cirkulerade i mina spellistor under en lång lång tid. Och sen en dag så kunde jag aldrig lyssna på den igen på en normal nivå.
Jag har ändå varit stolt över mig själv, över hur jag aldrig låtit en tjej ”sno en låt” från mig. Jag har alltid tagit med mig ”våra låtar” när relationer tagit slut, har aldrig låtit en person bli för tätt förknippad med en låt. Narcissismen har gjort att allt är mitt!

Och sen kommer dödsångest och snor en one-hit-wonder bara sådär.
Det är intressant hur vissa låtar kan vara så starkt förknippade med vissa tillfällen. Jag ser fortfarande hur jag ställer mig upp för att en sittande position inte duger. Hur jag håller händerna på varsin sida av huvudet och liksom är beredd att implodera. Hur jag i stridens hetta nästan hade kunnat hoppa ut från balkongen av ren och skär ångest.
Känslan att vilja göra ogjort, att det som man borde förstått inte var klart nog. Det är ångestladdat. Och låten bär hela bördan. 

Dagen efter ringer det på dörren, jag är helt paranoid, personen utanför håller för kikhålet, jag står blixtstilla och slutar andas. Ska jag låsa? Då vet personen att jag är här, men då är jag säker för tillfället. Om jag inte låser kanske personen prövar att öppna och då vet jag inte vad. Efter ett par sekunder tystnad så lättar handen, där står min systers kompis och ser dum ut. Fan vad dum hon såg ut.

tisdag 25 juni 2013

Beady Eye # 2

 Beady Eye är ett sånt där band jag vill ska gå bättre än det går, precis som TSOOL var. Som Kristian Anttila. Som filmen "Crazy Heart" och "Besökarna".

Beady Eye är det som världen behövde, om man anser att världen behövde ny kreativitet i Oasis. Ett Oasis som stagnerade brutalt. Som behövde splittras. Noel har verkligen gjort sin del, en riktigt riktigt bra skiva enligt mig. Beady Eye's första lämnade mer att önska.

Men det finns någonting brutalt tragiskt över att stå vid Hulingen i Hultsfred och se Liam Gallagher uppbackad av hela Oasis förutom Noel, sjunga bättre än på ett decenium och framstå så jävla cool så det gör ont på den största scenen.. inför typ 400 personer. Det är inte värdigt 90-talets största ikon tillsammans med Kurt Cobain och Homer Simpson.

Nu kommer dom med en ny skiva, jag har ärligt talat inte så höga förväntningar, men jag sitter här på kvällskvisten och lyssnar. Och är öppen.
Och så kommer första låten, och det är något Primal Scream över den. Det är bombastisk och stort, det är brittisk roundhousekicksgatuhörnsmusik. Det är rått och rakt och som en introducering inför något fantastiskt.

Resten av skivan kanske inte kommer förändra världen, men det är värdigt. Och lyssningsvärt.
Jag tycker det borde vara lite mer ös, man hör ju potentialen men det är nästan som att dom är rädda att inte fokusera på Liam's röst.

Jag gillar influenserna med mer stråkar och större ljudbild, det känns som att dom går vidare lite och inte bara står stilla. Hade blivit så lätt att fortsätta på Oasis-spåret.


3/5 



Beady Eye – Flick of The Finger

söndag 23 juni 2013

FB

Att ta bort sin facebook vore ju häftigt att göra. 2013's "Into the wild". Ett ställningstagande mot världen.
Men det är tyvärr som Magnus Uggla döpte en skiva till förut.

"varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt?"

Man vill ju ta bort sin facebook för att typ.. se hur folk reagerar.
Och det går ju inte då, ett Moment 22 för narcissismen. 

Varför jag hatar "How I met Your Mother"

Det började som en lovande relation, en liten flirt, lite glädje och några skratt.
Jag fann en serie via rekommendation, en serie som fick mig att bli glad. En serie som verkade väldigt intressant till en början och som hade ett lite intressant tillvägagångssätt.

Och det fortsatte ganska bra, karaktärerna balanserades rätt bra, Barney var kung. Han var liksom en bluff, en "the game"-bluff som oftast fallerade men ändå försökte lika desperat. Han var rolig, hade one-liners och många intressanta saker för sig, Bro-code. Suit-up o.s.v. Saker som passar perfekt in i unga mäns vardagsliv, saker som piffar upp verkligheten lite och som applicerar lite överallt.

Och han blev otroligt populär, för populär. Så populär att dom fördärvade karaktären. Istället för att vara en semi-loser och en karaktär byggd på det ytliga och fantastiskt roliga lagret så tog dom bort den "onödiga" insidan och gjorde honom till en alfa-hane på riktigt. Helt plötsligt fick han faktiskt alla tjejer, hela tiden.Helt plötsligt gick folk på hans lögner istället för att slå till honom. Helt plötsligt lägrade han Jennifer Lopez. Då slutade jag kolla.

När saker blir för populära förlorar dom sin charm för ofta. Family Guy gjorde samma sak, dom hittar ett vinnande koncept och gör sen ingenting annat. Inga försök att gå vidare, att utveckla karaktärerna. Det blir bara en lång och plågsam process där dom mjölkar ur karaktärerna tills ingen vill se det längre.



torsdag 20 juni 2013

Rocky IV - Träningen - Irl-tolkningen - Staketet

I januari 2013 bestämde jag mig för att slöheten likt magen hade nått botten. Det var dags att väcka den björn som sover och träna, vilket jag gjorde. Med bra (!) resultat dom cirka 5 gångerna jag gjorde det.
Sen var jag sjuk, sen.. skulle jag repa... skulle ut och öla... skulle på bio... det var jobb... jag var krasslig... jag hade helt enkelt inte tid.

Månader gick, det som var på väg att bli en episk historia om mänskligheten och dess revansch, om mänskligt driv och en riktig Rocky-Historia blev istället till ett skämt, "Hampus? Träna? hehehehe" så lät det i hela världen. Folk skrattade var jag än gick, pizzeriorna blomstrade som second-hand-butiker på söder.

Så kom det en dag, ur min dvala vaknade jag och reste mig stolt upp. IDAG ÄR DAGEN.
Jag ringde Max, "hej träna med mig". Han skulle träna med en annan, men han förstod att jag inte var en jävla skojare så han erbjöd sig hämta upp mig på vägen (fast det inte låg på vägen). Nu kan ingenting stoppa mig tänkte jag precis som alla andra. Det var några rullstolsburna utanför som jublade när jag sprang iväg. Skulle värma upp med att springa 400 meter till hans bil.

Vad kan gå fel på 400 meter?

Jag tog på mig joggingskor, aldrig använda förut. Satte på min mp3 med peppande musik. Tog en vattenflaska, tog en sipp för att känna smaken av något jag ytterst sällan tar del av. Motiverande.
Jag var Rocky nu, jag skulle besegra övermakten, jag skulle med min rena vilja ta över hela jävla världen. Det var ett ögonblick nära till tårar, så starkt, så poetiskt, så awesome. 

Så jag springer, efter 80 meter springer jag förbi en kille som är typ 8 år. Jag börjar tänka att "undrar om jag ser tjock ut när jag springer? typ pinsam?" och kollar ner för att ser hur det ser ut. Jag tappar fokus i en sekund och trampar snett, det är grus under mig. Jag tänker på mina lyckliga stunder i livet och studsar snett på en fot fram, försöka rädda situationen desperat. Jag är kaptenen på Titanic.
... Och som ni vet är det svårt att vända världens största båt när den är på väg mot ett isberg.


Jag har fortfarande ont i foten ibland. och skrapade upp hela knät. armbågen. benet. Jag voltade och ramlade in i ett staket. och så ringde jag max och skrattade och tjöt på samma gång.

"hej... blir ingen träning idag... jag ramlade in i ett staket och stukade foten.. hare så kul".


Hej bloggen

Jag vet, jag vet, jag vet.
All denna förtvivlan jag spritt kring mig som napalm som tärt på er.
Alla gånger ni kommit för att bara få vända besvikna och övergivna till er slentrianfyllda vardag.
Jag har låtit mig själv bli en "Chinese Democracy".
Och jag hoppas ni kan förlåta mig.

Jag lovade mig, jag lovade er, jag lovade en hel ung naiv värld att jag inte skulle blogga i onödan. Och det löftet har jag hållit. Jag har saknat inspiration. Jag har flytt mitt ansvar som språkrör för ett helt universum. Men jag har tänkt ändra på det här.

Helst inte som när jag tänkte börja hårdträna, mer om det kan ni läsa i nästa inlägg.
Men mer på riktigt, som i att det är dags att börja ta mig själv på för stort allvar igen, det är dags att börja fånga min omgivning och skriva taskiga saker om den.

Jag har ny chef nu, han är snäll till skillnad från vissa andra. Så nu kan jag skriva om mitt jobb också. (Ja, jag blev censurerad, jag är typ samtidens Bulgakov.)


Dricka öl, spela musik, skriva blogg.
:)