Det värsta med livet är att jag inte ens vet vad jag vill på riktigt.
Jag har tänkt så mycket men inte kommit nånstans egentligen, jag vill syssla
med musik såklart. Det är mest creddigt, man får mest tjejer, och man kan vara
mest nöjd med sig själv. Men vad ska jag gardera mig med?
Jag är faktiskt
smart, jag är faktiskt charmig stundtals. Jag borde kanske utnyttja den jag är
lite bättre än att sitta i en kassa och grubbla bort en hel livstid. En hel
livstid till mitt förfogande och jag gör så lite.Alla andra gör så mycket och träffar folk och blir fulla och reser och bor på andra ställen, jag köper Pepsi och skriver lite texter och sover för länge.
Ibland tänker jag att jag kanske är som alla andra, en mer
egocentrisk och lat människa utan några speciella egenheter och utan någon
direkt väg till framgång öppnad för mig. Sen inser jag att för varje dag jag
kan slå bort den tanken, för varje dag jag kan förskjuta verkligheten så vinner
jag.
För att jag vaknar på morgonen och allt jag gör är genialt, jag borstar
tänderna och kollar djupt in i mina egna ögon i spegeln på ett mer
substansfullt sätt än andra människor. Jag ser en person i en tv-soffa som raljerar om vikten av genuint låtskrivande i timmar. Jag har ett flöde ur min själ som kan
skapa på beställning, oftast med ett egenvärde. Såklart jag inte kan erkänna
mina begränsningar än, det vore att döda mig själv och idyllen jag lever i om
den fria själen och om livets möjligheter. Självmord skulle gynna mig mer. Då skulle folk iaf glorifiera mig lite.
Dessutom är allt en paradox. För den grubblande personen jag stundtals älskar är född ur allt jag föraktar i och med att jag spenderat tusentals ensamma nätter med grubblande och filosoferande och skapande.
Man kanske måste riskera allt, för att kunna vinna? Och också antagligen förlora och bli sjukt arg och bitter och dansk.








