fredag 26 oktober 2012

Mein Kampf



Det värsta med livet är att jag inte ens vet vad jag vill på riktigt. Jag har tänkt så mycket men inte kommit nånstans egentligen, jag vill syssla med musik såklart. Det är mest creddigt, man får mest tjejer, och man kan vara mest nöjd med sig själv. Men vad ska jag gardera mig med?

Jag är faktiskt smart, jag är faktiskt charmig stundtals. Jag borde kanske utnyttja den jag är lite bättre än att sitta i en kassa och grubbla bort en hel livstid. En hel livstid till mitt förfogande och jag gör så lite.Alla andra gör så mycket och träffar folk och blir fulla och reser och bor på andra ställen, jag köper Pepsi och skriver lite texter och sover för länge.

Ibland tänker jag att jag kanske är som alla andra, en mer egocentrisk och lat människa utan några speciella egenheter och utan någon direkt väg till framgång öppnad för mig. Sen inser jag att för varje dag jag kan slå bort den tanken, för varje dag jag kan förskjuta verkligheten så vinner jag. 
För att jag vaknar på morgonen och allt jag gör är genialt, jag borstar tänderna och kollar djupt in i mina egna ögon i spegeln på ett mer substansfullt sätt än andra människor. Jag ser en person i en tv-soffa som raljerar om vikten av genuint låtskrivande i timmar. Jag har ett flöde ur min själ som kan skapa på beställning, oftast med ett egenvärde. Såklart jag inte kan erkänna mina begränsningar än, det vore att döda mig själv och idyllen jag lever i om den fria själen och om livets möjligheter. Självmord skulle gynna mig mer. Då skulle folk iaf glorifiera mig lite. 

Dessutom är allt en paradox. För den grubblande personen jag stundtals älskar är född ur allt jag föraktar i och med att jag spenderat tusentals ensamma nätter med grubblande och filosoferande och skapande. 
Man kanske måste riskera allt, för att kunna vinna? Och också antagligen förlora och bli sjukt arg och bitter och dansk.

Sommaren och hur Tomas Ledin är vår Dylan

Skrivet 1 Juni 2012. Klockan kvart över tolv.



I ärlighetens namn stör det mig otroligt mycket att det redan är juni. 
Det är som att alla förberedelser inför alla förberedelser inför sommaren har lett mig på villovägar. Visst har jag stått på balkongen och njutit av hur värmen nästan förvånar mig, som om jag lever kvar i villfarelsen att det alltid ska vara sådär kallt att man huttrar av tanken. 
Visst ser jag parkhäng med nästintill kall öl som en symbol för allt livets goda. Men jag vill inte ha det nu!

Jag vill ha mer förspel, jag vill bygga upp spänningen mer och jag vill stå i den huttrande kylan, väntades på en sanslöst sen buss och skrika ut min ångest och förtvivlan. 
 Vill gömma mig under klädlager i hopp om att slippa verkligheten. Jag vill känna åtrån till värmen på riktigt. Det här var för enkelt, för snabbt. Och det innebär att jag inte kommer njuta av sommaren alls.
Tack för kaffet liksom. 
Ännu en sommar är förstörd. Snart ännu ett år förgånget, hoppas jag kan lida nästa januari ordentligt bara.

Och först nu, först nu erkänner jag. Sommaren är kort, och jag märkte inte att den kom. Alls. Badade inte en enda gång, parkhängde på tok för lite. Jag vet inte vad som hände, men där var jag inte.
Känner mig blåst, lurad och bedragen. Och nu är det snart Januari, FYFAN vad jag ska lida för att uppskatta våren och sommaren därefter. Det här ska fan bli det värsta jag gjort i mitt liv! ska gå i sneakers hela vintern. Ska gå ut tidigare till varje buss, ska vinka glatt till varje försenat tåg, ska börja promenera till jobbet varje dag.

Beach 2013!


torsdag 25 oktober 2012

Hampus och spåkonsterna - seriöst läskigaste som hänt någonsin

Det här är mer än två år bak i tiden, och jag är dödligt seriös i precis allt. INGEN överdrift.
Jag är kompis med en kille som heter Linus.


Där är han. Och ungefär när bilden togs så hade han varit tillsammans med sitt ex i några månader. Jag visste att han inte skulle vara inne på datorn på cirka 2 dygn och tänkte ställa till med ett spratt. Jag kan inte hans lösenord så jag tänkte helt enkelt chocka.

Jag gör en facebookuppdatering - "Grattis Linus som ska bli farsa". Helt från ingenstans. Utan antydningar. Jag bara driver och är nöjd.

Tiden går. Och Linus ringer upp mig.

Linus - Hur fan visste du det?
Jag - Vadå?
Linus - Hur FAN visste du det?
Jag - Visste vad?
Linus - Att jag ska bli farsa?! Innan mig?!
Jag - Du driver. Håll käften. Lägger på nu.

O.s.v.
Ett par månader senare fick han barn., Han drev inte. Jag bestämde mig på att försöka mig på en karriär som spågumma.

söndag 21 oktober 2012

Nordkoreansk sanningsenlig lista om mig




Jag fyllde 22 nu. Jag vet att många suckar. ”Din gamla jävel sluta blogga och klipp dig och skaffa dig ett jobb din feta fitta”. Liksom seriöst, okej att jag är tjock, men fitta? Är så less på att folk alltid ska förknippa kvinnliga kön med något negativt. Det här är ren och skär sexism och idiotism. Avgå!

Jag fyllde 22 nu, jag vet att många suckar och tycker att jag är gammal. Det är jag. Och jag vet det. Oroa er inte jag är snart död ändå. Men till dess får ni en lista på 22 bra saker jag gjort i mitt liv. För detta är en dag som i Nordkoreansk-style ska hylla mig utan att visa mina svagheter, om det finns några.




  1.      Jag lärde mig gå. Vilket många misslyckas med, vissa har rullstol liksom.
  2.        Fortfarande inte synskadad, även om det var nära på synundersökningen inför körkorts-grejs.
  3.      Fick höra av Linn i min högstadieklass att ”satsa inte på sång så blir allt bättre” och fick sjunga på Debaser Medis. In your face hoe.
  4.    Har haft en tråd som etta på mest populära trådar på flashback.  
  5.      En gång bar jag hem en gubbe på riktigt, han svimmade. Och jag väckte honom och bar hem honom OCH fick med hunden på samma gång. Hade träningsvärk 6 dagar.
  6.       Fick nästan max-score på ”Radio Gaga” på Mackans singstar 2007.
  7.      Tillsammans med Manfred drack vi cirka en platta var på en kväll. Jag spydde iofs hela morgonen. Men ändå fett värt eftersom våra farsor gjort likadant med varandra.
  8.      Lyckats att nästan göra en tjej förlamad på första dejten genom att kasta henne upp och ner från en brygga utan att faktiskt kasta henne långt nog. Där hade vi tur!
  9.        Jag har aldrig blivit beroende av något annat än lightläsk.
  10.    Jag har stagedivat från en scen! (På en person men ändock!)
  11.    Har fått en helsida i tidningen ”Moore”. Inte vanligt för killar.  
  12.   Jag har varit med i en reklamkampanj för ”Svanängen” som tjock ginger-11-åring kramandes miljöpartiets f.d språkrör. 
  13.    Jag har tillsammans med min kamrat Jokke fått en hel bar att sjunga Oasis. Och nästan blivit utkastade på köpet. Jävla Jokke hade med sin gitarr. 
  14.    Har blivit utskälld av en Japansk familj för att jag grät för högt i en hotellkorridor i Berlin.
  15.    Har gjort inbrott (more or less) i en tågkiosk med en trubadur som jag träffade när han spelade på Hultsfred. Ostbågar har aldrig smakat bättre.
  16.    Fick MVG i idrott i gymnasiet.
  17.   Har spelat på stället med Sveriges finaste utsikt, Mosebacke!
  18.   Har blivit utkastad från ett ställe där jag haft stamgästkort för att jag skämtat om att jag planterat en kapsyl som blivit en flaska i rabatten utanför.
  19.    Hyrde rodbåt i Prag och var nära att dö när jag nästan styrde in i en vattensluss, sen åt vi Kobe-biff.
  20.    Fått pris som bäst klädda på hela Peace&Love 2009 av ”Borås Tidning”.
  21.    Har skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen i en musikal om Islam.
  22.  Har anklagats för att vara kvinnomisshandlare i Leksand (la en hand på hennes kind och sa något sarkastiskt) och nästan hamnat i ett riktigt rallarslagsmål mot 8 inavlade bönder.
"Hampus är bäst"


fredag 19 oktober 2012

Tv



Jag vill se nya musikprogram på tv. Seriöst är så JÄVLA trött på alla skitprogram med samma upplägg, muppiga sångare/sångerskor ska sjunga själlösa covers och alla tidningar hakar på för att få enkla saker att skriva om. Det händer aldrig något kul och istället förpassar dom hela musikscenen till ett liv i total jävla dekadens. 

Jag vill se musikprogram lite mer i stil med ”Så mycket bättre” fast tyngre. Alltså inte tyngre som i ”hävvy metalll” utan mer som i djupare. Som det där Kristian Anttila möter samer förut. Jag vill se artister och band i nya situationer, jag vill se mer replokalsbilder och överdrivet pretentiösa klipp på Henrik Berggren vid en strand. Musik är själens språk, ändå är det så lite nischande kring det i tv? Förutom på en total lek-nivå d.v.s.

 Jag vill se Stefan Sundström prata anekdoter och så visar dom klipp från någon spelning. Sen lite analyser och annat viktigt, sen lite klipp, sen något spexigt där någon dör.

Liksom om ni kan ha elva program om hemmafruar och att piffa upp ekonomin kan ni väl för helvete göra lite bra musikprogram också?
As. 


Jag är bra på att ha tråkigt - Ensamhet och grubbleri

Jag är en kretslös människa. På gott och ont.
Dom flesta jag känner är personer i kretsar, större eller mindre. Dom umgås tillsammans och gör saker tillsammans, det är lite som ett band utan musik. Det handlar om att uppoffra saker tillsammans och likt ett fotbollslag oftast skörda gemensam frukt, även om inte alla får ligga. Vilket en bok säger, vilket inte är sant.

Inte sant!



Men jag har aldrig riktigt hittat mig i en krets, alltid varit lite för egen, lite för lite lagspelare för att orka ha tråkigt i grupp. Liksom jag förstår inte hur folk inte kan uppskatta ensamhet mer? Jag är bra på att ha tråkigt. Jag älskar att sitta själv en kväll i en öde lägenhet, lyssna på lite musik och nyttja det bästa det moderna samhället erbjuder mig, internet. Ibland spelar jag något spel, konverserar med någon människa. Ibland skriver jag något, typ nu. Oftast bara är jag.

Att vara i en krets kan ge mycket glädje, men då måste du köpa presenter till alla. Och du måste bjuda med alla alltid, och du måste läsa boken "Bro-Code" och shotta och vara cool. Du måste hitta på saker och ha "bro-dates" och såna där saker. Jag klarar inte av sånt. Jag är min bekantskapskrets Ulf Lundell. Jag umgås helst med folk på tu man hand. Mer utrymme för egocentri då.

Och jag är bra på att ha tråkigt. Det ska gudarna veta.
Jag får regissera och tycka till. Man hittar också sin nisch med tiden, saker som kräver uppmärksamhet, fantasyhockey, flashback, bloggande, communities, listskrivande, spel, människor, dansbandskampen.

Det är som att jag utvecklat en talang för att ha tråkigt. När andra människor får panik efter ett par timmar själv får jag panik när jag inser hur många olästa trådar i musikdelen på flashback det är. När det har gått några dagar utan bloggande, när jag har en hel lista med låtar jag måste lyssna på. När Game Of Thrones kommit med ett nytt avsnitt och jag inte får vara själv. När Alexis Texas har släppt en ny.. skiva.

Så ser jag ut framför datorn ofta. Lite skrämd av japanska tjejer som bajsar i koppar.


Och utan ensamhet kan man inte skapa saker tror jag. När ska du ha tid att sortera alla tankar, alla känslor, alla minnen? När ska man ha tid att grubbla över idiotiska saker som att man är bra på att ha tråkigt och borde blogga om det?

Egocentri & Jag & Mig

Jag är så egocentrisk så att en gång åkte jag hem från en fest för att för få människor ville prata med mig och jag kände mig som en typisk parantes-människa. Ni vet dom där som bara är där, snackar med några få utan att ens få vara stora fiskar i små sjöar. Högerbackarna. Nicklas Alexandersson. Staffan Hellstrand. Potatisbullarna.

Jag lyssnar seriöst på musik jag själv gjort på en sjuklig nivå för att inte ens ha spelat in en riktig skiva. Och till exempel kan jag full på nattbussen på väg hem från krogen lyssna igenom demoinspelningar jag har på min ipod och få över en timme att gå snabbare än blixten. Jag sitter och sjunger med, känner mig genial och övervärderar varenda rörelse jag gör.

Jag är den där personen som lägger vikt vid mina egna gamla dagböcker och barnbilder och minnen som om jag var John Lennon. Och jag störs av vetskapen att ingen bryr sig om Ebbot's barnbilder och att jag därför inte ens i teorin kan bli så viktig för någon. Men jag hoppas. Och OM så är jag lika förberedd som USA är på krig.

Jag är personen som tycker att människor jag indirekt nämnt i en låt ska känna sig hedrade och prata om det nonstop, som blir sårad när folk inte bryr sig eftersom jag är så viktig. Liksom Bob Dylan skrev en låt om sin gamla flamma och hon blev glad.

Jag vet allt om mig själv, jag har liksom tagit mig tid att analysera allt från rörelse och språkmönster till favoritmat vid olika tillfällen via vilken musik jag gråter till på fyllan (ALLTID Don't look back in anger) och fyrahundra saker jag stör mig på när jag är nyvaken. Jag är förberedd på alla intervjufrågor världen kan ge mig, har redan övat in alla fyndiga kommentarer om låtar jag skrivit jag ska propagera ut i Conan O'Brien sen. Och säga något provocerande så att folk blir rädda.

Varför jag säger detta? Jo för nu har jag massa foton på mig på min dörr. Mitt emot en spegel. Så att jag aldrig slipper undan världens charmigaste människa. Ni vet han som har koll på hur man är ironisk bättre än alla andra, som är lite mer klipsk, lite mer kreativ, lite mer snabbtänkt än alla andra. Han som bryr sig om saker och allt han gör är genuint (förutom diskning och träning) på riktigt och inte bara på låtsas på lördagar.  Som ja, alla dagar i veckan är jag. Hampus ni vet. Han som bloggar här. Han vars självdistans är farligt dold. Men finns där om ni letar noga, bland barnbilder och sånt där.