Allt är så skört, som om dominobrickor skyddar mig
Faller en, faller flera, då kan ingenting sätta hejd
Att ta två steg tillbaka när man vill börja springa känns fel
Ser hur allting det krasas, rå realism kommer del för del
Jag sålde mitt smör till en tjej jag mött, som aldrig älska mig
Ett lurendrejeri, riktig humbug är vad kärlek blev i sig
Jag vill tro på tårfyllda kyssar i spöregn i vårt Berlin nån dag!
Men rädslan slår mig, om ensamhet, för här är bara jag
Jag kan aldrig lämna mig bakom mig fast jag ändå vill
Ser hur tågen går, allt mer sällan nu, men jag är still
Jag står på perrongen och håller hårt i nåt jag inte har
Verkligheten hånler mot mig, snart har jag ingen kvar
Hjälp, jag behöver hjälp.
Hjälp att leva.
Hjälp, jag behöver hjälp.