lördag 15 december 2012

Vi borde ta en öl nån dag!!



Finns det något bättre exempel på det mänskliga hyckleriet än just denna rad? 
Jag menar, det är inte så att jag är falsk när jag säger det. Men det är ett sånt tydligt exempel på när man inte egentligen har något konkret att säga och istället skjuter upp verkligheten med en enkel replik. 

Istället för att stå kvar och prata, istället för att göra något konkret idag eller imorgon eller igår så skjuter man upp ”nån öl” till ”nån gång”, ett ospecificerat försök till att slippa konfrontation.
Det är ju inte ens bästa vän man pratar med. Ofta är det en person man kanske gillar, men inte har så mycket gemensamt med, eller någon man på fyllan tycker är bäst i världen men ändå har medvetenheten om att man inte kan hänge sig till för mycket. Jag menar, det som är ännu värre är när man bestämmer något konkret på fyllan, och sen inser att man inte alls ville det dagen efter. Och sitter vid telefonen och hoppas att båda ska ha samma åsikt.

Det är liksom att prata om vädret, prata allmänt och total substanslöst om sin vardag eller att föreslå en jäkla öl. En öl som OM den ens blir av, kommer ta sjukt lång tid på sig och ALLTID sluta med en suck eller ett ”fan, varför gör vi inte det här oftare?”.
Vi är såna hycklare, och det värsta är att man verkligen vill öla med folk ibland, men tar man sig tid? Nej. Man beklagar sig lite, halvskämtsamt nästan inte ens seriöst om att ”fan vad dåliga vi är på att ta den där ölen”. Som om man seriöst trodde på skärpning.

Men det gör man inte. Och tur är väl det, annars skulle vi alla vara alkoholister. 


Ljudbilder



Det här får mig att vilja skriva musik.
Att vilja sitta på natten, att vilja följa magkänslan.
Att vilja leva lite mer.

onsdag 5 december 2012

SL och förseningar - Ingen tar mig på allvar

Jag gick upp idag för att njuta av det fina vintervädret, GISSA OM JAG KÄNDE MIG LURAD?
Inte fint nånstans.

Gick till bussen, även om det är ganska missvisande. Jag kämpade för mitt liv i en lavinartad gångbana tillsammans med en skolklass på väg till bussen. Jag stog och huttrade i busskuren som en riktig "babbe". D.v.s nära andra människor och nästan socialt. Fast självklart med garderingen i mina hörlurar och blick ner i marken. Eller på kartan över Märsta.

Seriöst, jag kan den där kartan så bra nu. Så många gånger jag djupanalyserat den för att slippa möta folks blickar. För att slippa överväldigande "hej" eller bara igenkännande blickar som man helst är utan.

Och om ni tror min dag redan är förpestad nog? Nej. Bussen är fyra minuter sen.
Dom där minuterna jag brinner passionerat för. Exakt samma minuter som jag flitigt använder för att köpa Pepsi och lägga den i kylen.

Det finns tre möjliga scenarion.

A - Jag kommer upp på min rast, tar det lugnt. Äter en macka, dricker min fantastiskt goda kalla Pepsi och känner mig harmonisk. Jag läser tidningen och får motivation till att leva. Kanske skänker jag pengar till "Rädda Barnen". 

B - Jag springer upp, byter om snabbt. Springer ner. Köper pepsi. Kommer upp med ljummen pepsi med halva rasten borta, läser stressigt och får hoppa över det mesta väsentliga. Är helt oharmonisk och överväger antagligen att kasta batterier i skogen. 

C - Dricker vatten.

Grejen är bara, att det är bara första alternativet jag kan leva med. Och det är numera omöjligt.
Och här kommer vi till det viktiga. VARJE ÅR är det samma sak typ. Varje år misslyckas allting så fatalt.
Men vissa blir väldigt sena och kan ta taxi. Kan skylla på det helt. Dom har världens bästa ursäkt. 

När jag går fram till min chef och förklara att jag behöver läsk och att bussen var 4 minuter sen så SKRATTAR HON ÅT MIG. När jag skriver det på facebook hånar folk mig och tror jag försöker tävla med dom.

Är ni sjuka i huvudet? Tror ni jag försöker tävla i att komma sent? Tror ni jag gottar mig i att må som jag gör när bussen är seg? Nej. Jag vill lösa det här lika mycket som er.

Veckans tistel till fritzl.
Seriöst, läs vad han gjort.
inte OK!

söndag 2 december 2012

93

Jag har börjat öva på att skriva med palindromer.


And when you’re right beside me
I can hear you breathing loudly
Travestating telling me that’s mine

And when you try to tell me
Seal the unsealed, say what you see
You say it’s serious this time
-
Digest this simple briefing
In this dark room, when you’re sleeping
Feels like A lifetime aimed for love

Sincerely yours I wonder
Take the time to tell me something?
I just know that I’ve had enough
-
 And so the bursting beats me
Taking time to get to meet me
And It’s just plain white after all

I know that I don’t need them
Needless to say, never say it
But I can forgive you after all

Själlöst spelande

Jag brukar spela fotbollsspel med mina vänner ibland. Och då snackar vi inte Fifa-turnerning med ostbågar och öl och glatt humör, vi snackar svettiga killar i varsitt rum som ställer in träningsscheman i Football Manager. Vi snackar att värva läkare och scouter, att hantera problematiska spelare, taktikförändringar i sista minuterna och paniken när man får skador.

När jag gör allt det här så är jag självklart inte Hampus Lund. När jag spelar så rollspelar jag, mer eller mindre. Jag är Svennis som tar över Liverpool som ett sista uppdrag innan karriären är över.

Ja, det finns något tragiskt över det. Men jag avskyr själlöst spelande. Ska man göra saker ska man engagera sig i det. Och därför tänker jag såga mina vänner, i synnerhet Åberg.

Åberg är min sambo, han är söt och charmig stundtals. Men han spelar som en riktig fitta. En negativ fitta, som i separerat från könet och inplacerat i ett enbart metaforiskt värde. Han spelar som om det bara var ett spel, vilket det är, men vilket man inte ska låtsas om. För då är man en nörd. Vilket man kanske är ännu mer om man ignorerar det, men då kan man iaf leva i en villfarelse och vara relevant.

Vi spelade WoW ihop förra året ett tag. På helt olika sätt.
Han powerlevlade och gjorde instans på instans på instans. Han var effektiv, han klickade förbi allt meningslöst dravel. Han ville ha resultat. Bli högsta level.

Jag drog runt i överflödiga byar och läste vad folk ville att jag skulle göra. Engagerade mig i bybornas problem med taskiga vildsvin. Jag ville pröva varje grej en gång och slutade spela på näst högsta nivån för att jag kände att jag gjort mitt.


Jag hatar också folk som klickar sig förbi filmsekvenser i spelen, jag menar, det är ju dom som definierar spelet. Hela charmen med spel är väl att man liksom gör en egen film mer eller mindre? Med mer eller mindre frihet och fantasi. Att man får skapa sin fiktiva alternativa fotbollsvärld eller bara göra sin egen tolkning av ett spel.

Man måste ta saker på allvar. Jag förstår Björn Ranelid och Marcus Birro.

onsdag 28 november 2012

Det är bara Sossarna som kan. Liksom.



Det finns ett bra klipp på en debatt mellan Carl Bildt och Göran Persson när Calle.B menar att han sett mer av världens problem och lösningar än Gurra. Där han menar att jobb är det enda relevanta och att hans åsikt och lösningar väger tyngst.

Göran Persson ser ut som att han just förstått att förintelsen inte handlade om ett brottningslandslag på en kinabuffé och verkligen med hela sin fantastiska pondus bara utsöndrar ett ”Berätta Carl Bildt gärna för mig om stora fina världen, men berätta inte för mig om det Svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag HATAR det. Och jag tänker ägna hela min politiska gärning åt att bekämpa det.”


Där snackar vi pondus. Här pratar vi talets gåva. Här pratar vi att fånga en känsla utan att vara för fin i kanten. Och det för mig osökt till det mest relevanta kan jag delge er kära medborgare.
Vägen till lycka är socialliberalism. Det är den fantastiska kombinationen av frihet och ansvar. Mixen av en stat och ett bra skattesystem och möjligheten till en lightversion av den ”Amerikanska Drömmen”. Nej vi kommer aldrig få Bill-Gates-Rika personer här. Men vi kan få mindre klyftor och ett mer jämlikt samhälle. En förebild för resten av världen.


Ser inte folk det enkla? INGET bra land i historien har varit enbart socialistiska eller liberala. Det har ALLTID varit blandningen som tagit länder som Sverige och resten av Norden, som tagit Kanada och Nya Zeeland till att bli riktiga välfärdsstater. USA är ingen förebild, det är ett land där det stora hålet i öknen ”Grand Canyon” inte bara är en turistmagnet utan också en metafor för hela landet. Det är ett torrt klimat, och det är höga toppar och djupa jävla dalar.

Man kan inte vara för privatiseringar av den skattefinansierade sektorn utan att vara inkonsekvent och i längden dum i hela huvudet. Man kan inte vara för ett begränsande av vinster i välfärden utan att vara delvis baserad på sågspån.
Det är absurt, det är sjukt, det är fel. Ingen ska tjäna pengar på att snåla ner i den välfärd vi betalar med våra skattepengar. När försvann det fina i mänskligt värde? När tog vi steget till att bara bli lindansöser i ”Utbud och efterfrågan”?

Jag vill ha en fungerande och förbannad socialdemokrati. Jag vill ha ett land där rättvisa och reklamkampanjer kan gå hand i hand. Jag vill ha det vi en gång var.
Och nåde den jävla skithögen som pumpar ut miljoner på att starta flyktingförläggningar och att spara in på lärartimmar i friskolorna. 


fredag 23 november 2012

Dylan assååå








I'm in love with you baby
but you got to understand
that you want to be free,
so let go of my hand

I've been sleeping on the road
with my head in the dust
Now I just got to go
before it's all diamonds and rust
 
 
 
 
 
Det är så häftigt. Han har varit tillsammans med Joan Baez. Hon skriver en låt om honom som heter "Diamonds and rust". Han skriver inget tillbaka rent konkret. Men på TVÅ spelningar live, så gör han om texten på en av världen finaste låtar någonsin. Och bara råkar väva in det. Han bara råkar visa att "hörru stumpan, det betydde något för mig också".

Och liksom, hela låten . Stämningen. Jag dör.

"I'm going.... I'm going.... I'm going..... I'm gone"

tisdag 20 november 2012

Scener Ur Ett Äktenskap



Natten är så djupt rotad i sig själv att den nästan når sin egen svans, vinden viner och fukten liksom präglar allt som befinner sig utanför husets fyra väggar. Det är November och vad hör denna månad mer till än den totala avsaknaden av ljus och glädje och positivitet? 

Oktober har gula löv, varma höstdagar och en slags ”huset rätt”-vibb över sig. December har julen och värmen inifrån. Januari är nystarten, början på något nytt och strävandet.

November har ingenting. 

Och när natten är som allra mest introvert så vill han sova, det är en lång dag som varit bakom honom. En lång natt som fått färga så mycket mer än bara timmarna. Det är dags att få lämna allt bakom sig, sjunka ner i sängens omfamnande ocean och försvinna helt. Men först måste hon, kvinnan, madonnan och den majestätiska primadonnan i historian ta bort resterna av popcorn som ligger precis överallt. 


”Ta bort popcornen ur sängen. Och så bäddar vi om”.
-          Nej inte om du är sådär otrevlig.
”Men för helvete.. Klockan är halv sju och jag vill sova. Kan du bara göra det?
-          Nej du bestämmer inte över mig.


Det är som att nattens ödslighet inte präglat någonting alls. Som om tystnaden inte gett utrymme för tankarna utan istället bara kvävt dagens alla bekymmer och krav. Det finns substans, men ingen kan se den. 

Han startar sin synth. Spelar ”Lille Katt” 18 gånger i rad. Blir attackerad. Riven. Plågad. Slår henne på höften och skrattar elakt.Han skrattar smärtan fjärran. Ler överlägset och pekar på madrassen.

"Jag kan spela en kvart till om du vill. Jag tycker det är kul på riktigt".

En blick mot sängen och popcornen är borta. I varsin ände av sängen ligger två människor med olika drömmar, med olika perspektiv på verkligheten. Den ena kan dock spela "Lille Katt". Det kan inte den andra.  



lördag 17 november 2012

Fantasilösa drömmar

Har det aldrig slagit er att era drömmar är sjukt jävla fantasilösa? Jag vaknade imorse och hade drömt en "intressant" dröm.

Jag rotade runt efter ett mysterium, det var en slags orm i kloakerna, som kunde byta form. Det var obehagligt, det var läskigt, och jag var den enda som kunde stoppa den. Jag fångade den, gjorde experiment på den. Och vaknade mitt under en kamp mot en farlig kopia.

Så berättar jag om drömmen.

"Men.. det där är ju ett Arkiv X-avsnitt?"

Ridå. Här tror man på sin kreativa förmåga, på sin kapacitet att skapa saker från ingenstans. Och så är man bara Håkan Hellström.


onsdag 14 november 2012

Asdf

Varje ackord var som en direkt länk till det förgångna. Varje ackord var som ett ställningstagande och en kärleksförklaring på samma gång. Det var bara början på låten som jag lärt mig, men det räckte för att bevisa något. Det var tillräckligt för att jag ska känna mig mer hängiven till något än någonsin tidigare i mitt hela liv. Jag ska spela tills fingrar blöder och tårarna tagit slut. Det är det minsta han förtjänar.
Because I'm hung up on dreams
I'm never gonna see
Lord help me
Dreams got the best of me

Finkulturell Matlagning med Hampus & Åberg - Del 3