Varför är jag inte på ett tåg på väg någonstans med ett par vänner och ett leende på läpparna?
Det är en retorisk fråga. Dissektion i all ära, jag har ingen deg (läs: ej bagare) och är för kass helt enkelt.
Jag tror ett genuint missnöje över sitt liv växer i och med att man lämnar sina drömmar som folk lämnar sommarkatter. Helt plötsligt duger dom inte, finns ingen plats för dom. Helt plötsligt är allt här och nu och i ärlighetens namn tycker jag inte nutid är någon speciellt rolig plats att konstant hänga i.
Jag brukar anse mig ha bra självinsikt, en bra distans till mig själv. Men hur förklarar man att man som 100 kg ensam latmask sitter på sitt rum ännu en natt och bara önskar sig bort? Med en tro att faktiskt kunna ta sig iväg också. Borde jag inte jogga eller något?
Jag lider av en underliggande genomgående tristess, en mättnad på vissa fronter och frustration i andra. Gräset är alltid grönare på andra sidan och ensamhet förlorade sin charm när Jenna Jameson gick ner för mycket i vikt.
gud jag vet verkligen hur du känner dig. sådär känner jag mig ofta med!
SvaraRadera